Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Historien om David Bowie II (IV)

1974–1976 — Från Soul till The Thin White Duke

David Bowie/Ziggy Stardust.Tiden efter det att David Bowie tagit livet av sitt alter ego Ziggy Stardust, tillbringade han med att förbereda ytterligare en skiva. Återigen var idéerna djärva och för sin tid helt utan motsvarighet hos någon annan artist, en av dessa var att skapa en musikalisk iscensättning av George Orwells berömda roman 1984 där handlingen skulle tilldra sig i ett post-apokalyptiskt samhälle. Ytterligare en av intentionerna var att filmatisera hela historien som en musikfilm, men denna idé dog så småningom ut och blev aldrig av. Ytterligare en idé hämtades från Bowies erfarenheter som skådespelare och hans kunskap om pjäser och regi – att inleda ett verk med en monolog om själva handlingen där publiken introduceras till en ny främmande värld. Denna idé omsattes i verkligheten och skivan som skapades – Diamond Dogs – inleddes med just detta, en monolog som introducerade lyssnaren till en handling som sedan musiken och texterna tog över. Därmed var Bowie en av de första att introducera den konstform som senare kom att kallas spoken word. Diamond Dogs, som släpptes i april 1974, visade en artist som var på väg mot en ny musikalisk inspiratioon. En låt som “1984” visade en Bowie som snarare handlade om soul än om rock. Albumet hade i övrrigt framträdande låtar som “Diamond Dogs” och “Rebel Rebel” som båda två återigen placerade Bowie på hitlistorna.

I samband med releasen presenterades också en ambitiös turnéplan som framför allt koncentrerade sig på USA och under denna turné spelades dokumentären “Cracked Actor” in regisserad av Alan Yentob. Filmen visade först och främst naturligtvis David Bowie och hans turné men avslöjade också vad som dittills bara varit en gnagande misstanke – att hans drogproblem hade accelererat och att kokainmssbruket antagligen nu hade nått farliga nivårer. En scen visar Bowie i baksätet på en bil, plötsligt börjar han sniffa oupphörligt och när han efteråt tittar in i kameran är hans enda kommentar att det had varit en fluga i hans mjölk.I efterhand har han själv skämtat om situationen genom att hävda att albumet David Live som var resultatet av turnén, borde ha kallats David Bowie is Alive and Well and Living Only In Theory. Live-albumet bekräftade det som Diamond Dogs-skivan pekat på, David Bowie hade alltmer sökt sig till soulmusik och en bekräftelse på detta var att på David Live fanns en soulklassiker i en ny version - “Knock On Wood”. En annan bekräftelse var att David Bowie var en ovanligt snabb och pålitlig låtskrivare för redan under turnéns senare skede avbokade han sju pelningar för att istället kunna gå in i studio i Philadelphia med nytt låtmaterial. Redan i mars 1975 resulterade detta arbete i albumet Young Americans som blev ytterligare en djupdykning i soul och funkvärlden och speciellt i Phillysoulen. Själv var han inte nöjd med resultatet trots att han fick sin första listetta med låten “Fame”, han kallade sin egen musik för plastsoul. Låten skrevs tillsammans med Carlos Alomar som skulle bli en samarbetspartner vid fler tillfällen i framtiden och John Lennon som sjöng bakgrund på låten. Albumet innebar David Bowies stora kommersiella genombrott i USA och han var nu med all rätt en superstjärna. Skivan nådde visserligen inte samma höga placering på listan som Diamond Dogs som hade nått plats nummer fem som bäst, Young Americans däremot som bäst nummer nio men listettan med “Fame” innebar ändå den största framgången hittills i hans karriär.

En annan lite lustig detalj med skivan är att en mycket ung Luther Vandross sjöng bakgrund på flera låtar, han skulle senare bli en fixstjärna på soulhimlen under eget namn. Den 5: e december 1974 framförde David Bowie flertalet av låtarna på Dick Cavett Show för att göra promotion för den kommande skivan men framträdandet resulterade bara i än mer spekulationer kring hans eventuella kokainmssbruk och den finlemmade figur som var så tydligt märkt av detta.

Bowies snabba karaktärsbyten hade tagit en ny vändning och tidningarnas namn på den nya figuren blev vad han var – The Thin White Duke.

Berlin

David Bowie.De framgångsrika åren i mitten av 70-talet och det pris David Bowie fått betala för detta i form av ett nästan öppet missbruk av droger, gjorde att han smidde planer på ett miljöombyte och 1976 blev detta verklighet när han flyttade till heroinets huvudstad i Europa – Berlin. Ett ironiskt sammanträffande som David Bowie kommenterade flera år senare genom att peka på motsägelsefullheten i att som drogberoende flytta med en lika drogberoende kompis till drogernas huvudstad i Europa.

Det fanns många skäl till flytten och förutom det redan nämnda så höll hans karriär trots framgångarna på att gå i stå, mycket på grund av drogmissbruket. Han tyckte också själv att hans karriär hade gått in i väggen då han inte längre utvecklades musikaliskt, han behövde helt enkelt en konstnärlig uppryckning enligt honom själv. Han hade också utvecklat en smak för krautrock och den gryende experimentmusik med elektronisk musik där onvikten låg på synthesizermusik, som så flitigt utvecklades vid tidpunkten i framför allt dåvarande Västtyskland. Nu ville han själv vara med och utveckla denna musik och därför kontaktade han en av dåtidens och nutidens absoluta giganter på området – den förre medlemmen i Roxy Music Brian Eno. Ytterligare ett skäl till valet av Berlin som bas, var att detta var hjärtat för en musikalisk stil som han länge beundrat – kabarémusiken.

Iggy Pop, en vän från tiden i studion med sista Stoogies-albumet Raw Power, och han delade lägenhet i Schöneberg då också denna ville vara med på ett hörn. Planen var att slutföra Iggys två första soloplattor The Idiot som kom i mars 1977 och Lust for Life som kom i september 1977 som David Bowie producerade, men också att spela in material till kommande skivor i eget namn. Därför blev Hansa Studio nära Potzdammer Platz i Berlin lika mycket ett hem för både honom och Iggy för en lång tid framöver, studion blev också en omtalad kultplats för många för det som skulle bli resultatet av arbetet. En lite pikant detalj i samarbetet mellan Bowie och Iggy var att många menade att samlivet dem emellan omfattade mycket mer än att bara dela lägenhet och studio, detta mitt under näsan på Bowies fru sedan 1970 Angie.

Arbetet i studion fortgick där Brian Enos kunnande inom elektronsk musik kom väl till hands och där hans kunskaper i produktion också utnyttjades. I kombination med Bowies låtskrivarförmåga och medproducenten samt mångårige samarbetspartnern Tony Viscontis förmåga att skapa ljudbilder förflöt inspelningen planenligt. Parallellt med Bowies inspelningar kunde Iggy Pop spela in materialet till sina kommande skivor.

I Januari 1976 såg albumet Station To Station dagens ljus. Bowie har i efterhand erkänt att hans omtalade och beryktade beroende av kokain, gjorde att han inte kom ihåg mycket av inspelningen. Skivan uppvisade en musikstil som var en slags förlängning av Young Americans men med en elektronsk twist som gav den ett helt nytt sound, trots att musken var igenkännbar. Funk soul och krautrock blandades i en skön harmoni till texter om Nietzsche, Aleister Crowley, mytologi och religion. Kryddat med balladinfluenser och mystisism var Bowie helt plötsligt spännande igen och spännvidden skivan visade upp var imponerande. En av låtarna på skivan, “Golden Years”, uppvisade inte bara prov på allt det som beskrivits utan också på hitpotential och mycket riktigt blev den en stor framgång som åter placerade honom högt upp på världens listor. Också “TVC 15” rönte stor framgång. Skivans inspelning slutfördes i samband med flytten till Berlin, men spelades in i Los Angeles och blev Bowies sista i Thin White Duke-eran.

Året efter, 1977 var det dags för en ny skiva. Den här gången var det en av hans karriärs viktigaste och ett av hans bästa album som såg dagens ljus. Low som den hette var något helt nytt som så ofta med denne artist och var ett steg bort från den soul och funk han hade spelat in under de sista åren. Istället var det en delvis mörk och väldig eftertänksam skiva som mötte lyssnaren. Experimenten med synthesizermusiken fanns där men som sagt i grunden var det ny musik. Ödslig, vacker och förunderligt Albumet innehöll en sida med mer konventionella låtar och en sida med mer instrumentala kompositioner. Brian Eno hade varit behjälplig med strukturer till sångerna, det tekniska arbetet med synthesizerna och med komposition till en låt – “Warszawa” som skrevs medan Bowie tillfälligt var iväg till Paris för att avlägga vittnesmål mot en före detta manager som han ville bryta kontraktet med. Vid tillbakakomsten blev han så förtjust i kompositionen att han genast satte igång pålägget av sång vars text skulle efterlikna något östeuropeiskt språk. David Bowie och Tony Visconti stod för produktionen och den sistnämdas son satt en dag med i studion och när han lekte med ett studiopiano inspirerade han de andra till ledmotivet för “Warszawa”. Än idag anses Low vara en av Bowies viktigaste skivor och gav honom hitten “Sound and Vision” som uppmärksammade skivan förutom de konstnärliga landvinningarna. Skivan var visade också Bowies nu fullt utvecklade arbetsmetod i studion som gick i tre steg. Först var alla musiker inbjudna i fem till sju dagar då man spelade in huvudparten av låtarna, senare var Bowie kvar själv med Eno och Carlos Alomar för att göra påläggen och till sist skrev Bowie texten och med hjälp av Tony Visconti och ljudproducenten gjordes de sista sångpåläggen i en annars helt tom studio. Denna nya metod och David Bowies otroliga produktivitet resulterade redan samma år, 1977, i ett nytt album som alltså blev det andra i Berlin-triologin. Heroes kom ut i oktober 1977 och var en direkt fortsättning av Low, men med något mer lättillgängligt innehåll, mer publikfriande om ni vill kalla det så. Förutom de som han samarbetat med förut för de två tidigare Berlin-skivorna, introducerades nu också gitarristen Robert Fripp i arbetet. Också på detta album återfanns en del spår som var ganska tunga och experimentella som “Sense of Doubt”, “Neuköln” och “Blackout”, men här fanns också spår som bar tecken på en melodiös rikedom som titellåten “Heroes” som också blev en stor hit. Skivan var dessutom full av referenser till andra krautrockband som Bowie ville tacka för inspirationen, till exempel är låten “V-2 Schneider” en referens till Kraftwerks Florian Schneider som han på det här sättet ville uppmärksamma. Också låten “Heroes” bär en referens till gruppen Neu” som han också beundrade, som kort före Bowies release också hade skapat en låt med titeln “Hero”. 1981 Blev delar av skivan också filmmusik till filmen Christiane F – Wir Kinder vom Bahnhof Zoo (Den svenska titeln var “Vi Barn Från Bahnhof Zoo”). Albumet fick ett mycket varmt mottagande och är också det en av hans viktigaste skivor i karriären.

Samma år framträdde Bowie i TV-programmet Marc som engelska Grenada Television sände och som leddes av hans mångårige vän Marc Bolan från T Rex. I början av de bådas respektive karriärer hade de båda jammat tillsammans och båda hade varit förgrundsfigurer för glamrockscenen i början av sjuttiotalet. Det visade sig dock att Bowie blev hans sista gäst för kort därefter dog Marc Bolan i en bilkrasch. Bolans död väckte förstämning inte bara hos Bowie utan i hela musikvärlden då Bolan hade lämnat de struliga åren med alkoholmissbruk bakom sig och nu börjat forma strategin för en fortsatt karriär som också omfattade skivinspelningar. Men av detta blev alltså intet och istället hade musikvärlden förlorat en stor artist.

Samma år spelade Bowie in ett julprogram tillsammans med den store idolen Bing Crosby. Det var engelska ATV Television som spelade in alltihop och faktiskt så skedde inspelningen inte lagom till jul utan mitt under stekhetast möjliga sommar där flertalet fläktar var tvungna att sättas in i studion för att inte överhetta de båda. Tillsammans framförde de “Peace on Earth” och “Little Drummer Boy”, två välkända julvisor i den anglosaxiska världen. De hade träffats två år tidigare och redan då hade båda två uttryckt att de skulle vilja göra en julshow tillsammans eftersom de båda beundrade varandras artistskap och trivdes ihop. Inspelningen resulterade i en julskiva tillsammans, inspelningen genomfördes i samband med inspelningen av programmet. Bara en månad efter inspelningen dog dock Bing Crosby plötsligt så samarbetet blev det sista han gjorde i sin karriär. David Bowie skämtade långt senare att han aldrig ville vara gästartist hos någon igen eftersom alla som han gästade dog.

Berlin-tiden som hade präglats av inspelningar av egna album och Iggys skivor men inga turnéer, därför var det dags även för detta. 1978 Lanserade han en världsomspännande konsertturné som innefattade hans första spelningar i Australien och Nya Zeeland. Musiken från Low och Heroes utgjorde grunden för den nya turnén och resulterade i livealbumet Stage som kom 1978. Han hann också med att få utlopp för sina skådespelartalanger genom att 1978 spela in Sergei Prokovievs Peter och Vargen där han läste texten. Parallellt med denna turné och inspelningen av Peter och Vargen hann Bowie med att färdigställa material till den sista skivan i Berlin-triologin som var planerad att komma ut 1979.

Om Low och Heroes hade präglats av ett musikaliskt experimenterande och drömsk musik där ljudeffekter och bilder målade i toner, så var Lodger som kom 1979 konstigt nog något helt annorlunda. Av de tre Berlin-albumen var det nämligen bara två som hade något gemensamt rent musikaliskt. Lodger bröt mönstret med sina låtar vars karraktär hämtades från helt andra inspirationskällor nämligen New Wave och World Music. Skivan innehöll inte heller några instrumentala spår som de två föregående. En låt som “Yassasin” lät som en turkisk reggaelåt, “Look Back In Anger” låter mer som en dramatisk poplåt, “DJ” baseras naturligtvis på dansrytmer och så vidare. I “Boys Keep Swinging” lekte man fram låten genom att låta musikerna byta instrument med varandra och låten “Move On” innehåller samma ackord som “All The Young Dudes” som Bowie komponerat flera år tidigare till Mott The Hoople, men ackorden spelas baklänges. Ett annat motsatsförhållande mellan Lodger och de två övriga i Berlin-triologin, var att om de två första hade varit intressanta ur en ren konstnärlig synvinkel så var Lodger tyvärr ganska ointressant. Albumet möttes mycket riktigt med en del spefulla kommentarer och jag måste tyvärr instämma, skivan var ingen höjdare.

Skivan kom inte bara att markera slutet på Berlin-åren, utan också slutet på samarbetet mellan Bowie och Brian Eno, de två skulle inte komma att samarbeta igen förrän 1995 när skivan Outside spelades in.

När man summerar David Bowies 70-tal var det både konstnärligt och komersiellt en framgång, i vissa fall en riktigt stor framgång till och med. Trots detta har han i efterhand medgett att det mest var andra som kunde skörda vad han själv hade sått, med andra ord han tjänade faktiskt inga grova pengar på sitt artistskap. Därför var det med en lite annorlunda inställning David Bowie gick in i studion för att spela in nästa album. Scary Monsters (And Super Creeps) kom ut 1980 och både Bowie och Tony Visconti, som stod för produktionen, var ense om att detta var ett album som mer var inriktat på att sälja. Albumet gästades av en rad storheter inom musikliv på båda sidor Atlanten. Robert Fripp som Bowie arbetat med förut bidrog med gitarrspel, Roy Bittan från Bruce Springsteens E Street Band spelade piano på flera spår och Pete Townshend från Who gästspelade på låten “Because You're Young”. En annan detalj med skivan var att de ledande figurerna inom New Romanticsrörelsen som Steve Strange och Rusty Egan gästade i videon “Ashes To Ashes”, en rörelse som David Bowie därmed gav en hjälpande hand när den fortfarande var i sin linda. Låten “Ashes To Ashes” hade dessutom en humoristisk twist i texten där Major Tom från den långt tidigare låten “Space Oditty” gjorde comeback. När “Space Oditty” kom hade media varit full av spekulationer om att låten egentligen bara var en allegori på att knarka så det knakade, nu sjöng Bowie om Major Tom som “We know Major Tom's a junkie, strung out in heavens high” det vill säga han bekräftade ryktet i en sångtext. Samtidigt passade David Bowie på att begrava Major Tom genom att sjunga “Ashes to ashes”, han tog farväl av sitt gamla livgenom att symboliskt begrava den figur som representerade knarkandet. Annars var den mest minnesvärda stunden på plattan titellåten “Scary Monsters (And Super Creeps)” där ett av de nervigaste gitarrsolona någonsin skapades av Robert Fripp, ett gitarrsolo och stick som fick flertalet skivspelare att smälta av ren utmattning.

Så trots sin mer komersiella inriktning hade albumet mer än några få kvaliteter rent musikaliskt, det var tvärtom ett mästerverk med många förtjänster. För första gången hade David Bowie fått till ett album utan konstnärliga avsteg men samtidigt med ett framgångsrikt recept för att kunna sälja så många skivor han faktiskt förtjänade. Han hade därmed tagit sitt första steg från att ha varit den som utvecklade musiken mest under hela sjuttiotalet, till att fortsätta med detta men samtidigt ta steget fullt ut och bli en superstjärna.

Från musikaliskt geni till världsstjärna

1981 Ledde gemensamma diskussioner med gruppen Queen fram till ett gemensamt projekt som resulterade i singeln och världshitten “Under Pressure” som han skrev tillsammans med gruppens medlemmar. Singlen satte strålkastarljuset på Bowie som nu hade gått från att ha varit ett musikaliskt underbarn, till att bli en internationellt erkänd artist som sålde långtradarlaster av skivor. Han nöjde sig dock inte med detta, han ville också utveckla sig och etablera sig som skådespelare och chansen kom redan 1982 då han framträdde i filmen Vi Barn Från Bahnhof Zoo (Cristiane F – Wir Kinder vom Bahnhof Zoo) som handlade om en mörkare sida av Berlin med heroinmissbruk och tonårsprostitution. Han fick också med en del av sin Berlin Musik som soundtrack till filmen där han till exempel framförde en delvis Tyskspråkig version av låten “Heroes” som dittills bara funnits med på den Tyska versionen av albumet Heroes. Samma år 1982, framträdde han i en BBC-produktion av Bertold Brechts pjäs Baal. Samtidigt som premiären på denna pjäs, som också visades i svensk television, släppte han en femspårs EP med namnet David Bowie In Bertold Brecht's Baal som spelats in året före i Hansa studio i Berlin där han tidigare spelat in sin framgångsrika Berlin-triologi. Denna utgåva blev den sista för bolaget RCA som varit hans hemvist i cirka tio år, istället hägrade ett nytt kontrakt med EMI America. Trots det nya kontraktet gavs nästa projekt, Soundtracket Cat People från mars 1982 inte ut på EMI utan på MCA. Detta berodde på att producenten till plattan och syntharnas häxmästare Gergio Moroder inte fick gå till vilket bolag han ville enligt kontraktet han hade. Anbudet gick därför till MCA efter diverse förhandlingar. Moroder var ett stort namn som både producent och låtskrivare vid tidpunkten efter ett långt och framgångsrikt samarbete med bland annat Donna Summer och i eget namn, så detta samarbete var åter en fjäder i hatten för Bowie.

Plattan blev i vilket fall som helst en stor framgång med hitten “Cat People (Puttin' Out Fire) som skrevs av Bowie och resten av soundtracket komponerades av Moroder. Också filmen med Natassja Kinski i huvudrollen hade stora framgångar när den kom ut.

Åttiotalet var glittrets och glamourens årtionde, så varför inte göra en skiva i samma anda. Sagt och gjort, 1983 släpper Bowie en av sina mer framgångsrika skivor, men också en av sina mer mediokra. Let's Dance-plattan är knappast ett mästerverk, den är knappaste heller minnesvärd tvärtom är den nog bäst glömd. Intentionen var att skapa en dansplatta och det lyckades man med, för att lyckas i detta arbetet kallade man in en av tidens stora – Nile Rodgers från gruppen Chic som med sitt framgångsrika funksouldiscosound hade tagit världen med storm ungefär samtidigt. Inte ens “China Girl” som Bowie skrivit tillsammans med Iggy Pop till dennes album The Idiot 1977, kändes särskilt fräsch. En låt som i originalversion var riktigt bra, men här kändes den mest bara pinsam. En annan bisarr detalj med plattan var att gitarrvirtuosen Stevie Ray Vaughan som under eget namn tidigare mest sysslat med Blues och rock i äkta Texasanda, spelade gitarr på en sofistikerad disco och dansplatta. Kvalitativt var den lätt att avfärda men kvantitativt var det inte lika lätt, skivan sålde lika bra som viagra i Phuket. Som tur var slapp Vaughan att ytterligare smäda sitt namn då Bowie inte kontrakterade honom för den turné som följde under namnet Serious Moonlight Tour. Istället gick anbudet till Earl Slick och orsaken lär ha varit att det skar sig ordentligt mellan Vaughan och Bowie.

1984 Avslutade Bowie turnén och planen var att avsluta den med att ge ut den som livealbum. EMI ville dock annorlunda och krävde ett studioalbum och redan samma år kom så skivanTonight. Också denna skiva var dansorienterad, det visade sig också att det mesta materialet var återanvända låtar som skrivits tidigare och som nu omarbetats eller covers på andras låtar. Flertalet låtar hade skrivits tidigare tillsammans med Iggy Pop som också medverkade på Tonight, andra sånger hade han helt enkelt bara återanvänt. En annan artist som framträdde med Bowie på plattan var Tina Turner, men vad hjälpte det – Tonight var ett sorgligt ihopplock av gammal skåpmat och andras mödor. Domen över plattan blev därför att den visserligen var ambitiös och proffsig, men tyvärr ett billigt försök att återanvända gammalt material. Bowies karriär gick visserligen som på räls vad gällde pengar, men det fanns en hel del att önska om man pratar kvaliten på musiken. Låten “Blue Jean” blev den stora hitten från skivan och var samtidigt en av de få låtarna på skivan som uppvisade lite grann av den gamla magin.

1985 Hade Bob Geldof dragit ihop en rad världsartister till en gala som skulle tv-sändas över hela världen till förmån för svältande i Afrika framför allt i Etiopien, projektet gick under namnet Band Aid och huvudnummret var konserten på Wembley Stadium som kallades Live Aid. David Bowie var en av de inbjudna, förutom att framföra “Rebel Rebel”, “Modern Love”, “TVC 15” och “Heroes” så hade han och Rolling Stonessångaren Mick Jagger redan innan spelat in en duett av låten “Ddancing In The Street” som hade varit en stor hit i slutet av sextiotalet med Martha And The Vandallas. Låten blev en stor framgång och låg som nummer ett på flera listor under en ganska lång tid framöver.

Samma år inledde Bowie ett kort samarbete med Pat Methany Group som skulle resultera i låten “This Is Not America” som blev ledmotiv till filmen The Falcon and the Snowman.

Under åttiotalet hade Bowie utvecklat sin smak för skådespeleri förutom att skriva musik, 1986 var det dags igen. I filmen Absolute Beginners bidrog han med både musik och skådespeleri, filmen fick över lag rätt usel kritik men Bowie kunde räkna hem ytterligare en framgång när titellåten “Absolute Berginners” länge klamrade sig fast som listtvåa i Storbritannien. Samma år spelade han ytterligare en roll då han framträdde som Jareth trollkungen i filmen Labyrinth (Labyrint) som regisserades av Jim Henson och producerades av Gerorge Lucas. Åteer stod Bowie inte bara för skådespeleri utan hade dessutom skrivit musik till filmen som innehöll fem nya Bowie-låtar.

På musikfronten var det för övrigt dags för en av Bowies berömda lappkast igen, när han 1987 släppte skivan Never Let Me Down. Borta var det lätta fjösiga danssoundet från de två senaste skivorna och istället mötte lyssnaren en mer rockig och teckno/industri-inspirerad Bowie. Låtar som “Day In, Day Out”, “Time Will Crawl” och “Never Let Me Down” skulle återupprätta hans numer lite kärvare förhållande till kritikerkåren. Resultatet blev tvärtom, skivans sålde som Svenskt snus vid Finlandsbåten men kritiken var förödande dålig. David Bowie var visserligen en framgångsrik artist räknat i pengar, men hans artistiska skapande och renommé var alvarligt skadat.

Skivan mynnade ut i en konsertturné som varade till 1988 där bland annat gitarristen Peter Frampton ingick i bandet. Senare det året var det åter dags för skådespeleri när han fick rollen som Pontus Pilatus i Martin Scorseses film Last Temptation of Christ.

Nästa månad fortsätter vår följetong om David Bowie.

Dr. Da Capo

Förnyaren — Historien om David Bowie I (IV) | Historien om David Bowie III (IV) | Historien om David Bowie IV (IV)