Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konst

Nationalmuseum: Prerafaeliterna

Prerafaeliterna.En konstnärgrupp som fanns i två generationer och ägde en stark kristen men vag socialistisk grundsyn på konstens djupaste känsla och vad som är konstens essens. De kallade sig för Prerafaeliterna – ville utnyttja konstnären Rafaels klassiska konst, genom att fördjupa konsten genom att gå tillbaka till medeltiden och låta det gotiska perspektivet på konstens uppgift vara ett ideal.

Framförallt handlade det om att ge skönheten sitt värde tillbaka. Två av de stora ideologerna inom Prerafaeliterna var konsthistorikern, John Ruskin och författaren/designern William Morrison. De lade en utopisk socialistisk färgad grundsyn på rörelsens skapande. John Ruskin ansåg i sina konstessäer, att det var endast en återgång till det klassiska hantverket, som var det rätta för att åstadkomma ett värdigare och skönare liv. John Ruskin var en utsökt samhällskritiker – som såg den moderna industrin bryta ned människans mänskliga värde. Hans elev och William Morrison, byggde upp i sina böcker tankegångar att varje arbetare behövde skönhet omkring sig. Därför ville han att varje arbetare skulle ha ett eget hus med en egen trädgård. Det skulle vara det bästa för en arbetare kunna få uppleva ett rikare liv och ha harmoni, skönhet och fina bruksvaror. Tack vare det så utvecklade William Morrison egna möbler, egna tapetmönster och designade bruksvaror till fromma för arbetarklassen. Naturligtvis skulle många marxister och kommunister döma ut hela åskådningen som reaktionär, småborglig och reaktionär.

Men eftersom kommunismen förlorade kampen så behöver inte bry oss om deras åsikt i saken. Snarare influerade William Morrisons tankar 1900-talets möbeldesign.

Tanken att vanliga människor skall ha rätten till att omge sig med harmoniska saker var något den tidiga arbetarrörelsen förstod sig på att utveckla.

Prerafaeliterna.Låt oss återvända till den konstutställning som visar både svagheterna och styrkan i Prerafaeliternas verk och åskådning. De finaste verken är de mera kraftfulla realistiska starkt romantiska kvinnoporträtten och gåtfulla landskapen. De känns i magen, man får ett sug efter kvinnlig skönhet när man beskådar skönheten i kvinnorna som avbildas. Det är fantastisk med suggestiva atmosfäriska tavlor, vars effektfulla tredimensionella uttryck gör vissa av Prerafaeliternas finaste verk till stilistiska mästerverk.

Men det är tyvärr väldigt lite av verken som jag känner har de digniteten, för många av tavlorna är mera bleka i motiven. Färgerna är inte alltid lika starka och det innebära att vissa tavelmotiv som är ointressanta från början – bli ännu blekare när man tillför färgerna. Det blir en märklig kontrast när de starka fåtaliga sköna verken framstår som så mycket gåtfullare, vackrare och framförallt oskuldsfulla i helheten.

Det fascinerande med prerafaeliternas rörelse, är hur mångfaldiga de är. Man arbetar imponerande nog i många olika stilar och med så många disparata verksamheter. Deras konstnärliga idé är klar och tydlig. Det är vad jag framförallt lärde mig av utställningen.