Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Artikel

Heja Sverige, Du fagra bananmonarki!

En kvinna blev stoppad i en polisrazzia i Lomma den 16/2-2009. Hon fick betala 500 kronor för att ha kört med fel belysning. Detta är ett rent spektakel. Det handlar inte om att försvara personer som begått trafiköverträdelser; det är klart att man ska betala om man gjort fel. Men det råder en orättvis obalans. Det tycks bara vara en sida som betalar — de som redan har det dåligt ställt i samhället!? Det är hederliga svenskar och utlänningar, många av dem pensionärer, som ska betala för andras impulsbeslut och missgärningar. Man pratar om jämställdhet och mångfald och på samma gång beter man sig så här oetiskt åt. Att samhällsförmyndarna inte har empati! Robin Hood som tog från de rika och gav åt de fattiga gjorde överträdelser, men han besatt innerst inne ett gott hjärta. På vilka moraliska principer grundar sig förmynderiets gärningar?

Ovannämnda kvinna körde med parkeringsljus istället för halvljus mitt på dagen. Det är inget allvarligt brott begånget, enligt min och mångas mening! Österrike är det första land som har avskaffat lagen om halvljuset. Det infördes 2006 och togs bort den 1 januari 2008. Anledningen var att olyckorna på sårbara trafikanter ökade.

Det finns grövre lagbrott som får fortgå utan några som helst rättsliga påföljder och som man istället borde fokusera kring: polistjänstemän som fäller rasistiska kommentarer och bussar hundar mot ungdomar och vuxna på Rosengård och bredare, polis som är alltför slapphänt mot hel- och dimljusåkare samt diskriminerande entreprenörer, företagare och politiker. Det verkar som om vissa samhällsskikt är mer tabubelagda än andra. De är som en ”helig ko”, som inte på något sätt får ifrågasättas och kritiseras trots upprepade artiklar och reportage i media som stödjer detta. Sedan måste man tillägga här att det inte är polisen som stiftar lagarna utan politikerna. Så egentligen borde man rikta sin kritik till högre instanser, men detta rättfärdigar inte det hela.

I Sverige förs årlig statistik över hur många svenskar som dör i trafiken och Vägverket strävar efter ”nollvision”. Den här nollvisionen tycks inte finnas ute på våra sjukhus, där svenska cancerpatienter dör på löpande band utan behandling. Visst, det är invecklat att diagnostisera olika typer av tumörer och andra elakartade sjukdomar. Men det är ändå skrattretande, att det ska ta så lång tid. Ska det till lekmän, om jag kan räknas till dem, för att reagera på detta sjukhusförfarande? Medan våra cancerläkare och läkarspecialister utarbetar sig, går många arbetslösa doktorer och gör ingenting. Varför denna stora ineffektivitet inom den svenska sjukvården?

Våra pensionärer som har varit med om att bygga upp Sverige förnedras till den grad, att de inte längre har tillit och kraft att gå till läkarna. Denna evinnerliga väntan för att komma till operationsbordet är onödig. Många patienter dör på våra sjukhus runtom i landet, medan våra Bror-Duktig-politiker svamlar och lovar allt mellan himmel och jord.

Snart hinner väl u-länderna ikapp oss med rättsväsendet och sjukhustekniken — eller!?

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,

medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA