Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Artikel

Mysteriet med gravhögarna på Granbacken i Arlöv

Granbacken Arlöv. Foto: Bokhuset Devic © 2009. Bilderna får fritt användas, men ange källa!

Granbacken Arlöv. Foto: Bokhuset Devic © 2009. Bilderna får fritt användas, men ange källa!.

Granbacken med tre gravhögar ligger mellan Arlövs teater och Granbackens koloniområde samt utgör ett enastående utflyktsmål för många skolungdomar, vuxna och pensionärer. Granbacken är känd för sin bokskog, sitt strövområde för stavgång, promenader, lek och spel, sina pittoreska kolonistugor, gemytliga sommarunderhållningar, såkallade Granbackekvällar, och Arlövs teater, men också som sista anhalt för de som firar Arbetarnas dag.

Men det är ingen som frågar sig varför Granbacken är som en magisk magnet, som drar till sig lokalbefolkningen och vallfärdare från vida världen. Det är Skånes egen lilla Mecka! Men man brukar säga att allting har sin mening, så även Granbacken döljer någonting dunkelt för oss.

Allting hör ihop på något sätt och vi själva är en del av naturen.

Den halvmonotona stämningen om dagarna övergår till gråmörka varjagiska moln om nätterna. Ljuden från svarta korpar och kråkor hörs överallt över gravhögarna i kombination med konstiga läten och busvisslingar.

Granbackens högar hör till de dyrbaraste kulturattraktionerna som Skåne och Sverige har att erbjuda. Burlövs kommun är förpliktad att till varje pris värna om denna genuina kultur- och naturmiljö. Idag mår exempelvis ekar och bokar sämre än tidigare och den skånska skogen är hotad främst av kvävenedfall och markförsurning. Där är många lokalglobala frågor som cirkulerar. Därför är det än mer nödvändigt att man tar tag i desamma.

Det har länge gått i folkmun att Granbacken är en historisk plats, att det är en gammal gravplats. Det är därför förkastligt att man inte har satt upp en tavla, skylt eller ett plakat samt rest ett kulturminnesmärke, en runsten och/eller ett runkors, som vittnar om denna. De tre gravhögarna på Granbacken och området omkring är visserligen K-märkta och skyddade enligt fornminneslagen, men det har inte gjorts mer än så. Burlövs kommun har bred erfarenhet från långsiktigt hållbar natur-, hälso- och kulturmiljövård jämfört med många andra svenska kommuner, men här har man uppenbarligen brustit i förfarandena.

Tänk vilken turistattraktion Arlöv och Burlövs kommun hade kunnat bli för hela Östersjöområdet samt bredare om Granbacken med omnejd hade fått ett rättmätigt bemötande! Vi talar om Agenda 21, att en hållbar utveckling ska säkras, att naturens rikedomar ska användas på ett sådant sätt att vi kan lämna över en värld i balans till våra barn och barnbarn. Detta måste således även få omfatta våra döda förfäder.

Man kan fråga sig vems gravhögar det är, när dessa kom till, om det finns fler än tre och om det också står rester av en stavkyrka i närheten. Högarna kan vara lämningar av en stor vikingagravplats. Det är rätt ovanligt med sådana unika fynd i dessa trakter, men: ”Danska arkeologer tror sig ha hittat den hittills största själländska gravplatsen från vikingatiden, rapporterar Dansk Radio. I gravarna har man bland annat funnit en klädesnål av brons från Gotland. Under hösten har 75 gravar från sent 700-tal till tidigt 800-tal grävts ut i Taastrup. Gravplatsen kan dock vara tre eller fyra gånger så stor, säger arkeologen Lone Sparrevohn till DR. Tidigare har en gravplats nära Smörum räknats som den största vikingatida gravplatsen på Själland. Utgrävningen kommer att fortsätta under våren.” (”Stor vikingagrav funnen i Danmark”, SVT.se, Söndag 14 januari 2007)

Gravhögarna på Granbacken liksom Arlövs namn (jfr. Araslöv, Arildslöv, Jarlslöv, Reslöv, Eslöv) torde ha samband med eriler (erilar, heruler eller jarlar). I en teori, som bland annat är lanserad av Otto von Friesen, svensk lingvist och runolog, och Elias Wessén, svensk arkeolog och historiker, ska runskriften ha utvecklats av goterna och senare införts till Skandinavien av erilerna. Erilerna lär ha funnits i hela Europa långt innan Kristi födelse. Enligt tolkningar från Elias Wessén har eriler haft permanent vistelseort i Norden: på sydvästra kustremsan av Östersjön (Vorpommern, Hinterpommern), periodvis även på de danska öarna, där senare från 400-600 talet uppträder sorbiska vender (jfr. epitetet ”Svears, Götars och Vendes konung”). Enligt Wessén agerade erilar därifrån som vikingar och sjöfarare. De var fruktade krigare och användes som romerska legionärer.

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,

medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Foto: Bokhuset Devic © 2009.

Bilderna får fritt användas, men ange källa!