Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta metalrecensioner II

Sepultura — A-Lex

Sepultura — A-Lex.Intellektuellt klarar sig Brasiliens största metalband sig utan dess grundare Max och Igor Calvera, utan större problem. Jag måste tillstå att nya skivan är kanske inte någon ny ”Roots” men däremot är det ett suveränt album som fångar in trash/deathmetal utan att blinka. Nya sångaren Derrick Green är riktigt bra och fångar in plattans tema som bygger på Anthony Burgess roman ”A Clockwork Orange” eller på stämningar från Stanley Kubricks film. Det spelar ingen roll vilken version av projektet som influerade men det relevanta är hur bra utförandet av helheten knäcker med sina täta riffs, slagkraftiga trumbankandet och sångens alltmera träffsäkra toner och frasering. Ett av årets starkaste album.

Soulfly — Conquer

Cavalera Conspiracy — Inflikted

Havok — Being and Nothingness

Dettta band vet jag knappt någonting alls om bortsett vad jag läste i senaste Close Up. Deras progressiva deathmetal är begåvad och stark som en klippa i orkan och storm. Låtarna bygger upp episka stämningar som har den klassiska sättningen gitarrer som leder mot ett growlande som skall punktera din säkerhet som lyssnare. Jag diggar verkligen Havoks debutalbum för att det vill vara i centrum och fokusera på sköna melodier, om man kan kalla denna sorts metal för melodisk – det jag menar är helt enkelt att allting klaffar rätt och musik, sång, text, förenas på ett bra sätt och gör att skivans koncept faller väl ut. Årets debut inom metalgenren kanske?

Cannibal Corpse — Evisceration Plague

Cannibal Corpse — Evisceration Plague.Det här bandet har aldrig varit något för mig, visserligen hade jag ett svagt ögonblick med en period då jag lyssnade på Cannibal Corpse. Fast deras monotona death metal med eviga sånger som behandlar kött. Kropp och ond bråd död, tröttnar jag alltför snabbt på. Chris Barnes gamla band upprepar samma gamla tema om och om igen på skiva efter skiva. Det gick inte att ta deras musik på fullaste allvar. Men så förklarade Mr. Snaggus att bandet bygger sin musik på ironi och satir. Hur långt kan man gå i vårt såkallade civiliserade samhälle med musikens makt. Det förklarar en hel del varför Cannibal Corpse valt dessa ständiga teman. Jag har lika svårt ändå för bandets nya skiva. Den låter som vanligt i Cannibal Corpses värld. Redaktionens Miss Vampyria älskar det här bandet, vet jag. Damen i fråga kommer naturligtvis gilla den här skivan också, misstänker jag.

Lamb of God — Wrath

Lamb of God — Wrath.Snygga producerade riff och snabba tempobyten mellan sångarens vrål och uppkastningar. Lamb Of God har nästan varit ett band som jag mest gått förbi därför att deras death metal mest går på rutin och tappat sin nerv för de spännande variationerna. Bandet har visserligen varit ett band med stora skaror av fans som tyr sig till deras vältajmade death metal. Men tyvärr är inte jag någon av dem. Nya skivan går på tomgång och saknar bra låtmaterial som ger pondus och kraft åt deras musik. Death metal utan moment av farlighet blir det mest hos Lamb Of God, och då blir det bara tråkig hårdrock av det hela.

Tygers of Pan Tang — Animal Instinct

Tygers of Pan Tang — Animal Instinct.80-talet mest bortglömda heavy metalakt återkommer med ett nytt album (Utgivet 2008) som bara kan sägas vara ett band som knappast glömd sina rötter som finns i 80-talets klassiska heavy metal. Jess Cox bildade bandet redan som ung man 1978 och hade black Sabbath och Deep Purple som referenser, och 70-talets punkscen influerade dem liksom Iron Maiden menar att det hade punken i botten på något sätt. Men det relevanta är att Iron Maiden, Saxon och Def Leppard tillhörde den nya vågen av nya heavy metalakter som slog igenom riktigt ordentligt. Hårdrocken blev 80-talets största sensation kommersiellt. Band som Tygers Of Pan Tang tillhörde inte toppensiktet när det gällde heavy metal. Jag skulle nog kalla det för undergroundmetal. Men deras senaste skiva; sedan bandet återbildades under 2000-talet, är en hyllning till 80-talets heavy metalsound. Jag älskar numera den här klassiska svängiga heavy metal som återfinns på albumet. Bra låtar, bra sväng och häftiga luftgitarrbaserade riffs som gör mig löjligt grabbig och förälskad i ölhävarmetal. Okomplicerad och rak på sak-metal - helt enkelt. Tack för denna present.