Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XLVII

Prodigy — Invaders Must Die

Prodigy — Invaders Must Die.Det är många år sedan som jag förälskade mig i ravekulturen och Prodigys mest aggressiva technopunk med Liam Howlett som ledare som hanterade tekniken väldig väl, och en ytterst tuff jävel, Keith Flint med sin djävulsfrisyr på sång. Maxim rappade och höll igång publiken. Det var då under 90-talet jag beskådade Prodigy ett par gånger på konsert och följde med på varenda steg bandet tog i sin musikaliska utveckling. När Prodigy nyligen besökte Stockholm struntade jag i dem för deras senaste skiva var rejält usel. Men den nya plattan överraskar mig med nya grepp och annorlunda ljudsättningar. Prodigy tillskjuter liv i musiken och plötsligt är dom med på banan igen, som en bra grupp och njutbara låtar. Naturligtvis inte lika bra som förut, men nära kommer det i alla fall. Den garagerockiga ”Run With The Wolves” är en låt som knockar mig med en riktig käftsmäll – den bästa låt Prodigy gjort på flera år. Se även den medföljande dvd’n med bandet också.

Chris Cornell — Scream

Chris Cornell — Scream.Läcker rock från forne Soundgarden och Audioslavesångaren Chris Cornell – en man som jag anser är en av mina absoluta favoritsångare och han innehar en världens bästa rockröster, Nya skivan med superproducenten Timbaland bland spakarna, kan knappast slå fel. Det är en gnistrande hittig platta. Men jag anser att Chris Cornell får utnyttja sin fulla potential som sångare. Visst kommer hårdrockare och purister tycka att han sålt ut sig fullständig. Men det har fel, utan det är tvärtom, att Chris Cornell gör en av årets bästa skivor där varje låt är perfekt och fullständigt förkrossande bra.

Megasus — Megasus

Megasus — Megasus.Jag älskar detta amerikanska band med fyra killar som ger jävla-i-min-själ-metal så att det stänker skit omkring bandet. Doommetal, hardcore och skitg undergroundmetal som är mera punk än de flesta punkband. En ny skiva med sex spår som landade på redaktionen. Heta riffs, hårdslående trumslagare och briljanta gitarrer vilka skär rakt igenom min kropp med sin laserborr till riffsorgier. Det är experimentellt och vansinnet ökar med farten. Megasus gör en ovanlig bra stenhård betongplatta med en rik på sinnen och begåvning. Black Sabbath för 2000-talet.

Malefice — Dawn of Reprisal

Ett band med monoton dödsmetal som jag snabbt hinner tröttna på. Sångaren är tröttsam och hyser en plågsam sångstil – den är jobbig och låter ansträngd. Resten av bandet ägnar sig åt dussindöds, sådant som man hört till leda, och borde för länge sedan slippa få höra. Låtarna säger mig ingenting. Gitarrerna vill mest spela teknisk döds, men uppnår inte någon större kvalitet med sin musik – bandet harvar i de nedre regionerna och det räcker inte långt i min värld.

Clip — Epidemic

En skiva med ilska och speglar vår tids frustration och gör det genom att spela metallisk hardcore för hela slanten. Men mitt problem med det här bandet, som jag förövrigt aldrig har hört talas om, är det är enhanda skrikig sång kontra ilsken snabb musik, Fast andefattigt blir det när nyanserna saknas och lite mera variation av spelstil och sången skriker sönder låtarna. Till slut faller allting ihop och går sönder. Nej tack.