Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Svensk pop

Laleh — Me and Simon

Mando Diao — Give Me Fire

Laleh — Me and Simon.Jag önskar att den här skivan skulle träffa rätt och att Laleh skulle orsaka den storm av behövlig musikalisk värme som så många önskade i musiken. Men istället blev det inte alls den glädje jag kände som alla kritiker ansåg Laleh gör med sin nya platta – men jag tycker mest att Laleh gör radiovänlig mainstreampop som knappast utmanar eller känns kompromisslös på något sätt. Laleh har hamnat i en tröstlös musikalisk kärna av ganska så menlös popmusik, tom och har föga relevans för vår samtid. En platta som jag knappt kan tänka mig spela i några flera ögonblick av mitt liv. Laleh gjorde en lovande debutplatta men numera har Laleh mest skrivit låtar som har tappat gnistan och gör popmusik som mest är ett alibi för att kunna få spelas på reklamradiostationer. Nej tack inte sådan popmusik igen.

Mando Diao — Give Me Fire.Mando Diao har jag haft en vacklande inställning till under åren. Deras underbara garagerockpärla ”Bring’ em in” som de debuterade med var underbar rak garagerock från 60-talets bästa ingredienser. Den rockade fett liksom deras första fullängdplatta. Men så kunde de helt plötsligt göra skivor som tappade stringens och kärna. Men så kom det tillbaka igen. Så nu har de släppt en skiva med hjälp av hip hop-killarna från Latin Kings - Salla och Massa. Men det fungerar inte så bra även om bandet har fått en nyare giv med soul och rock i en mix. Mando Diao vill släppa loss ett monster men det blir inte ett monster utan en okej lagom rockplatta med jämntjocka texter. Mando Diao fastnar lite i sin musik och man tröttnar lätt till slut på musiken. Återigen blir det en halvdan platta med Mando Diao.