Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik-DVD

Rockdokumentär

Nirvana — The Path from Incesticide to In Utero

Nirvana.Historien om Nirvana handlar om ett enormt inflytelserikt bands uppgång och sångaren Kurt Cobains tragiska självmord 1994. Bandet som gav alternativa rocken sin rättmättiga plats i vår musikhistoria och dessutom förändrade synen för alltid. Nirvana var ett skitigt råbarkad genialiskt punkband i Seattle, som via skivbolaget Sub Pop gav oss grungerocken. Nu tänker jag inte dra hela historien som redan finns manifesterad i många artiklar, böcker och den här fina dokumentären. Här kan jag se en icke auktoriserad film om Nirvana – men det spelar ingen roll, för filmen har rockjournalister och producenter som försöker berätta sin egen historia om Nirvana. Alla verkar vi ha olika bilder av Nirvana, på så många olika sätt eller ur många perspektiv. Jag har starka minnen från hur jag och två andra vänner, skulle paddla i tre veckor på Yukon River mellan Canada och Alaska 1992. Vi mellan landade i Seattle. Vi gick om kring i staden och hörde musiken på barerna. Jag köpte min första snickarskjorta på plats – bara det lite kult. Men det viktigaste att jag köpte på mig skivor med Alice In Chain, Mudhoney, Screaming Trees, Soundgarden och två skivor med Nirvana. Nirvana som ut som sluskar och spelade en sorts punkrock som inga andra band gjorde på den här tiden.

Bara de första singlarna liksom första albumet ”Bleach” krossade allt vad jag hade hört under denna tid – musiken var både betonghård och samtidigt melodiös, med träffsäker känsla, av skönhet insprängd i det hårda skalet. Skivan ”Nervermind” talar sitt eget språk, fast 1992 köpte jag även albumet ”Incesticide” med överblivet material som nu skulle ut på marknaden – men det blev en snabb inspelad platta men ändå stor musik. Sista plattan är ”In Utero” från 1993. Dokumentären speglar alla albumen och man får en känsla av att alla anade att Kurt Cobain mådde dåligt när han till slut inte klarade av kändislivet. Dokumentären tar inte upp allting som skedde eller utlöste tragedin – utan filmen speglar enbart musiken Nirvana gjorde – det tycker jag är huvudsaken och det som gör att jag fortfarande älskar allting med Nirvana.

Konsertfilm

The Clash — The Clash in Tokyo

Sun Plaza Hall Tokyo 1982

The Clash.Ljudet är lite sisådär, liksom kvaliteten på filmupptagningen av själva konserten är relativt dålig, och allting verkar ha en amatörmässig sida. Men det kan man faktiskt stå ut med på grund av att det är The Clash vi talar om – ungefär ett av världens bästa punk/rockband genom världshistorien. Musiken är givetvis rakt igenom lysande och fantastisk, på alla sätt och vis. Tretton låtar från deras långa karriär, och de har många låtar på sin lista att ta av. Punk, reggae och popestetiska delikata tårtbitar serveras vi utan större ansträngning. Så man kan klara av en halvdan filmad konsert, på grund av The Clash. Det mest intressanta arrangemanget är dubreaggaeversionen av ”Armagideon Time” som jag diggar fullt ut. Med andra ord är det ändå en bra och intressant musikupplevelse att beskåda.