Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro XLVII

The Monks — Black Monk Time

The Monks — Black Monk Time.Nästan bortglömd band som i stort sätt enbart släppte ut en enda skiva som innehöll en del av 60-talets vildaste låtmaterial. Vid sidan av The Sonics blivit existerade bandet i tre år men gav 60-talet oförglömliga garagerocklåtar som utan tvekan är bland det bästa som finns att tillgå. The Monks bildades av ett gäng militärer på en amerikansk militärbas i Tyskland. De blev så vilda och omtalade att få glömmer deras scenutstyrsel som var munkkåpor. Bandet turnerade friskt omkring och skapade ett stabilt rykte om sig som galna upptågsmakare. Men som med alla andra band höll deras gemenskap inte ihop bandet en längre tid. Men ny finns den sedan flera år utgiven på nytt och som extraspår, bonussinglar och lp-spår. Ta och upptäck The Monks så får du ett garanterad livslångt liv.

Buffalo Springfield — Retrospective: The Best of Buffalo Springfield

Buffalo Springfield.Bandet var ett av de stora countryrockbanden som även hämtade sin inspiration i 60-talets folkrockscen som byggdes upp av Bob Dylan, The Byrds och andra akter. Buffalo Springfield är det band som blev startskottet för andra konstellationer. Bandet sprack på grund av bråk. Framförallt handlar det om att Stephen Stills som grundlade bandet hamnade i ödesdiger maktkamp om vem som var ledaren i gruppen. Deras mest kände medlem blev så småningom Neil Young. Både Young och Stills aspirerade på att vara låtskrivaren, men de drog inte jämt och Neil Young lämnade bandet för att bilda sig en solokarriär. Buffalo Springfield — Retrospective: The Best of Buffalo Springfield.Stephen Still gick vidare till Crosby, Stills, Nash, ett band som gjorde utsökt folkinspirerande rock. Neil Young anslöt sig till sig herrarna lite senare och medverkade från och till på skivorna. Buffalo Springfield blev även grunden till Poco.

Nåväl den här samlingsplattan släppte redan 1969 fast har på cd blivit remastrade och ljudkvaliteten har förbättrats. Skivans vackra och stilsäkra rocklåtar känns friska blästrade och sanna i intrycken. Upptäckt en dold faktor och avnjut hederlig country/folkrockmusik.

Tim Buckley — Goodbye and Hello

Tim Buckley.Tim Buckley — Goodbye and Hello.Jag kan inte låta bli att återvända till den storhet hans sköna musik innehåller när Tim Buckleys undersköna manliga röst välljuder över min lägenhet. Jag sitter nu med hans bästa platta från 60-talet producerad av Jerry Yesters finkänsliga ledning. Låtarna på skivan är ett underbart samarbete mellan Tim Buckley och hans vän/musiker Larry Beckett. De båda skriver och sjunger ihop på ett lönsamt sätt. Begivna på både skönhet och kärlek till musiken undersöker Tim Buckley folkrockens många perspektiv och förenar sin vision av hur musik skall låta med utsökta kompositioner. En av de mest delikata plattor som är min eviga favoritplatta hos mig när det gäller just den här typen av folkrock.

Fred Neil — Fred Neil

Fred Neil — Fred Neil.Han är nästan en mytologisk musiker som föddes 1936 och avled 2001. Men framförallt är han mannen som spelade in originalet till ”Everybody’s Talkin” som senare blev ledmotiv till filmen ”Midnight Cowboy” då var det en begåvad Harry Nilsson som sjöng den versionen till filmen. Fred Neil har en stor skara fans som fortfarande kan levandegöra Fred Neils musik - hans andra fantastiska skiva från 1964 är den största skatt man får uppleva den här sidan av graven. Plattan är söt, rockig men ändå melodisk, strukturerad, välkomponerad med starkt låtmaterial. Det är den här skivan som gjorde Fred Neil stor i många människors hjärtan. Själv tycker jag att plattan 45 år efter dess tillblivelse erbjuder skönhet och säkerhet och framförallt odödliga sånger.

Butthole Surfers — Locust Abortion Technician

Butthole Surfers.När den här plattan kom ut 1987 så blev det en smärre revolution hos mig – för Buttholes Surfers knockade mig med vulgär, galen undergroundrock. Jag hade inte hört något liknande någonstans inom musikens bredaste fält. Det var som att lyssna på Frank Zappa i olika vridna galna positioner. Om begreppet underground någonsin haft sin mening så fyller Buttholes Surfers dess mening med djupaste innebörd. Butthole Surfers — Locust Abortion Technician.Det finns knappast något band som kan skapa känslor som slåss sönder obarmhärtigt så som Butthole Surfers gör med sina låtar. Framförallt den här plattan är rena rama galenskapen. Jag är övertygad om att Mike Patton är influerad av detta geniala band. Gibby Haynes bildade bandet redan 1982 och deras karriär fick fart då Dead Kennedys frontfigur Jello Biafra knöt gruppen till sitt eget bolag Alternative Tentacles. Det innebar att bandet tog med sig sina låtar och blev hos mig den mest spännande akten inom alternativa rocken. Jag har inte lyssnat på skivan sedan 80-talet. Men nu återupptäckte jag denna mästerliga platta igen.

The Woodentops — Giant 1986

The Woodentops.Ett band som knappt existerade en längre period och gav ut ett par skivor som jag införskaffade sig när den tiden begav sig. Deras första singel gavs ut på det ledande indiebolaget Rough Trade. Bandet The Woodentops hade en eminent låtskrivare i Rolo McGinty som skrev en rad låtar som blev singlar och gav visst eko ute i popvärlden. The Woodentops — Giant.Singlarna ledde till att skivbolaget Colombia gav ut The Woodentops debutalbum ”Giant” som är ett suveränt debutalbum som fortfarande 22 år efter det först gavs ut håller ställningarna med alla dess sköna smäckande poplåtar. Ren klassisk pop som man sällan kunde få äran att lyssna på. XTC och några få andra band skrev briljanta rena popsånger för ett törstande värld. The Woodentops popalbum går inte att värja sig inför på grund av låtarnas skönhet och bestående sår som sångerna kan väcka hos slumrande själar. Därför borde du äga deras debutplatta bara för att få popens estetik självklart nära din själ.

Bobby Taylor — The Motown Anthology 2009

Bobby Taylor — The Motown Anthology.Den här mannen är nästan bortglömd i musikhistorien därför att hans gärning hamnade lite i skymundan och finns nu äntligen utgiven på en fin dubbelcd. Bobby Taylor bildade otaliga band inom doo woop-genren under många år. Bland annat bildade han bandet Bobby Taylor & The Vancouvers tillsammans med vännen Tommy Chong (Tommy Chong blev på 70-talet kompis med komediaktören Cheech Marin, gjorde en rad med knarkfilmer) under flera olika sättningar. De sjöng ihop med Frankie Lyman & The Teenagers och Little Anthony & The Imperials under en febril musikalisk tidsepok. Bobby Taylor lämnade bandet stundtals för en egen karriär – och han upptäckte Jackson Five och fick dem signerade till Motowns artiststall. Bobby Taylors egen låtskatt är svindlande stor och jag lyssnar på en skön stark samling låtar som erövrar mitt sinne. Bobby Taylor sjunger verkligen storslaget och varenda låt inger trygghet. En samling du bör eller snarare måste införskaffa dig redan nu.

The Only Ones originalplattor remastrade

The Only Ones.Peter Perrett återförenade sitt klassiska band The oNly Ones förra året, till min lycka. Men så tillhörde The Only Ones inte något av de vanliga punkbanden, utan The Only Ones levde i sin egen parallella värld. Peter Perrett skrev sånger som jag tycker påminner lite av det som Jonathan Richman sysslade med i New York – egensinniga låtar som gick utanför de ordinarie musikstråken. The Only Ones — Baby’s Got a Gun.Ironiska, bittra sånger om kärlek och livet, som kompades av duktiga musiker. Arrangemangen och melodierna är en blandning av rockiga partier som senare på nästa låt kan övergå till lugnare takter. Jag vill hävda att The Only Ones musik stundtals har vissa drag av Elvis Costello, precis som han kunde låta på sina tidiga skivor. The Only Ones — Even Serpents Shine.The Only Ones är utan tvekan ett band som gör underbar popmusik klädd i punkskrud. The Only Ones var inte politiska som The Clash, saknade de den ilska som Sex Pistols utvecklade under sin karriär - men däremot hade bandet energi nog att få musiken att explodera, och skrev geniala popsånger rakt igenom hela deras produktion.

The Only Ones — The Only Ones.Deras tre skivor som de gav ut är bland det bästa som jag vet ur det tidiga 80-talets musik. Till och med Paul Westerberg fick sitt band The Replacements göra en cover på den suveräna låten ”Another Girl”.

Bandets ledare Peter Perrett börja ta droger och försvann direkt i en dimma som varade under 20 år. Fast förra året kom det till Norden för spelningar, vilket vi var många som längtade efter.

Lyssningstips:

The Only Ones
The Only Ones 1978
Even Serpents Shine 1979
Baby’s Got a Gun 1980

Grant McLennans soloalbum

Grant McLennan.Den här genialiska låtskrivaren bildade tillsammans med sin gode vän Robert Foster, underverket The Go-Betweens, i Australien. Bandet splittrades och Gran McLennan påbörjade en fin lågmäld egen karriär med flera snygga soloalbum, vilka jag nyligen införskaffade samtliga av. Det var en högtidsstund med lågmälda smakfulla skivor. Intrikata texter om kärlek och liv – oftast sett ur väldigt medmänskliga synvinklar, innehållande aspekter på svårigheten att få kärleken att ständigt tillföras värme. Så att vi kan hålla kärleken vid liv. Grant Mclennan avled 2006 av sjukdom. Det var en finlemmad låtskrivare som kunde uttrycka sig kristallklart och hade förmågan att ge liv och dynamik, och kärlek åt sina alltför sanna men ändå tröstande texter.

Favoritskivorna som jag har med Grant McLennan är två stycken:

Grant McLennan — Watershed.Watershed utkom 1991; och har melodiska samtida kommentarer kring vårt kulturella tänkanden. En smått ironiskt samhällskritisk platta, där låtarna vinnlägger sig om att berätta en personlig färgad sanning om livet.

Grant McLennan — Fireboy.Fireboy från 1994 kan jag lugnt påstå lyckades förmedla mina känslor som jag hyste till en viss kvinna, under en period på mitten av 90-talet. Då handlade det om en misslyckad kärleksrelation som dock slutade med att hon och jag förblev vänner istället. Grant McLennan gjorde en humanistisk subtil platta med storslagna texter – som verkligen lyckades ge oss lyssnare någonting att tänka på under tiden vi levede våra liv.

Robert Forster & Grant McLennan — Intermission: The Best of the Solo Recordings 1990–1997

Robert Forster — The Evangelist

The Go-Betweens — Oceans Apart