Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Dr. Indie listar nödvändiga The Cramps-skivor

The Cramps.The Cramps unika sound har ingen direkt motsvarighet i övriga rockvälden – deras stil kan direkt hämtas från samtliga amerikanska bakgårdars populärkulturella preferenser. I ena ringhörnan står den vilda rockabillyn från galna rockare såsom Hasil Adkins och Link Wray - medan den vilda skräpiga garagerocken från The Sonics finns i den andra ringhörnan. En ytterliggare faktor är den snabba punk som Ramones mal ned till tre ackord finns invävd i The Cramps musik. Slår man ihop dessa ingredienser så blir det till slut en syntes som är grunden för The Cramps musik.

Därför måste blaskans chefredaktör som en hyllning till den avlidna mästaren och sångaren i The Cramps, Lux Interior genom att påvisa vilka skivor av The Cramps som är livsnödvändiga att äga på cd:

Songs the Lord Taught Us original 1980 och på cd 1989

The Cramps — Songs the Lord Taught Us.Debutplattan som Box Tops/Big Star-hjälten Alex Chilton producerade och gav skitig garagerock sitt första punkiga sound att reflextera över musikens tillstånd. Den här skivan innehåll The Cramps bästa samling låtar som kom ut. Ett mästerverk som jag inte kunde låta bli att köpa när albumet utkom. Ta bara skivans förstaspår som öppnar plattan och de två efterföljande ”TV Set,” ”Rock On The Moon” och ”Garbageman” rockar som själva djävulen hade komponerad tre punkiga versioner av jordens nattsvartaste källarlokal. The Cramps sjöng om allt som var skräpkultur och kunde formulera en annan sida av vår värld. Det var de stora med the Cramps. De älskade förbehållslöst själva kraften i rockmusiken. Debutplattan visar det tydligt.

En annan pärla är deras cover på Billy Burnettes hit ”Tear It Up”.

Psychedelic Jungle original 1981 och på cd 1998

The Cramps — Psychedelic Jungle.Deras andra skiva som fullföljer deras mission för en bättre rock och ett bättre klimat för den skitiga och överraskande musiken som slår hål på allting som är fegt, dumt och fult i Amerika. Bandet snarare transformerade det skitiga till ett estetiskt vilsekommet rockigt lockande yttre. Allting i Amerika kan vara en fasad – det som skulle kunna var något av de mest äkta, förvanskas till mindre trevliga obehagliga sidor. Men The Cramps visade upp att äkthet handlar om att vara sig själv och våga stå för det obehagliga i livet och rocka till det hela så att allting blir en enda stor skräckfilm. The Cramps tog musiken ett steg längre med den här skivan.

Stay Sick! 1990

The Cramps — Stay Sick!Många kritiker tyckte att den här skivan var för svag i en serie av riktigt bra rockabillyskrotiga skivor men personligen tycker jag att de flesta kritiker har fel. Det är en skiva som har lekfulla och varierande skräpiga attityder till musiken. The Cramps vrider amerikanska skräpkulturen några varv till och förvandlar blodiga zombies, monster och sexiga beväpnade kvinnor till en helhetlig bild på den här skivan. Skräpkultur kan inte bli eller vara roligare än det som The Cramps gör med dem.

Flamejob 1994

The Cramps — Flamejob.En högoktanig skiva där elektriciteten närvarar i de skrik som Lux Interior serverar med sina primaluttryck som backas upp av en vildsint kvinna, Poison Ivy på gitarr. Musiken är skräckfilmstokig och råare än äggen du käkar. Låtarna studsar vildsint omkring i trånga utrymmen och i trånga kläder som till slut slits sönder. Sex har inte varit galnare än vid The Cramps nattliga eskapader med den här skivan.

Dessa fyra plattor ligger Dr. Indie varmt om hjärtat.