Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Historien om David Bowie III (IV)

Tin Machine

David Bowie.Om 70-talet hade inneburit en ständig musikalisk utveckling för David Bowie men inte mycket pengar för egen del med tanke på hur mycket han tjänade egentligen, hade åttiotalet varit nästan helt tvärt om. Den musikaliska utvecklingen hade fått stå åt sidan och han hade istället hårdslimmat både låtar och skivor till att sälja vilket han lyckades bättre med. Resultatet blev dock att han inte längre hade samma goda renommé i tidningar och i recensioner. Mot slutet av åttiotalet var det till och med så illa att han var tvungen att ta en ordentligt fundering på hur han skulle återupprätta sin karriär vad gällde det musikaliska. Svaret blev som så många gånger förr en scenförändring eller ett rollbyte, idén om en grupp där han själv var medlem som vilken annan som helst var född. Det var första gången sedan tidigt 70-tal han ingick i en grupp.

Under namnet Tin Machine lanserade han sitt nya projekt som förutom han själv på gitarr och sång, bestod av Reeves Gabrels på gitarr, Hunt Sales på trummor och bakgrundssång, Tony Sales på bas och sång och till sist den gästande medlemmen Kevin Armstrong på orgel och gitarr. Musiken var ren rak ragnarröksrock utan säkerhetsbälten och mottagandet av deras första skiva Tin Machine var över lag positivt – Bowie var tillbaka i finrummen igen. Uppmuntrade av framgångarna gav sig gruppen samma år som skivan kom ut, 1989, ut på en världsomspännande turné. Men säg den lycka som varar för evigt. Tin Machine var tänkt att vara ett genomdemokratiskt projekt, det vill säga Bowie skulle inte överglänsa de andra eller få de andra att stå åt sidan i låtskrivarprocessen, så trots att Bowie var den som i huvudsak skrev låtarna hade de andra åsikter om idéerna. En del av dessa åsikter landade inte i god jord hos Bowie och det var en mer frustrerad och irriterad David Bowie som nu fortsatte med projektet.

Ungefär samtidigt gav sig Bowie ut på en del egna spelningar under eget namn. The Sound + Vision Tour var en påkostad turné med ett helt danssällskap som extra visuell krydda. Detta var sista gången David Bowie framförde sina gamla 70-talslåtar live på en turné i eget namn.

På Tin Machine-fronten fortsatte bandet enträget. Den andra skivan Tin Machine II släpptes i september 1991. En lite löjlig detalj kring skivan var att omslaget föreställde en rad av nakna manliga statyer vilket väckte kontrovers och diskussion i framför allt Brittiska tidningar, var annars.Skivan sålde sämre än sin föregångare och när bandet 1992 släppte liveplattan Tin Machine Live Oy Vey Baby som fullständigt floppade rann sinnet över hos Bowie. Tin Machine var historia och istället koncentrerde sig Bowie på en fortsatt solokarriär.

Elektronika-experiment 1992–1999

1991 Hade den mångårige kollegan och vännen Freddie Mercury dött som en direkt följd av AIDS. Vännerna och bandmedlemmarna i Queen med managern Jim Beach hade kläckt idén att anordna en minneskonsert till Freddie Mercurys ära, som samtidigt skulle samla in pengar till forskning kring sjukdomen. David Bowie var naturligtvis en av de inbjudna till att spela trots att artistlistan från början var hemlig när biljetterna släpptes. 1992 var det dags att släppa biljetter och att genomföra konserten som gick av stapeln på Wembley Stadium i London. Bowie framförde låtar som “Heroes” och “Under Pressure” tillsammans med Annie Lennoz från Eurythmics. Konserten blev en framgång för arrangörerna då 72000 biljetter såldes på mindre än två timmar och överskottet till AIDS-forskning blev betydande.

Snart var det dags att släppa ytterligare ett album och denna gång dammade Bowie åter av samarbetet med Nile Rodgers ex-medlem i Chic. Den här gången experimenterade han med Jazz Hip Hop och Soul. Black Tie White Noise släpptes 1993 och var ytterligare ett kapitel i den musikaliska utveckling som Bowie nästan alltid stått för. Skivan återintroducerade samarbetet med Mick Ronson på gitarr som Bowie inte hade arbetat med under nästan 20 års tid. Samma Ronson dog senare det året i sviterna av den cancer som länge plågat honom, skivan blev därmed hans sista framträdande. På skivan fanns spåren “Jump They Say” var handlade om broden Terry som under 80-talet tagits in på mentalsjukhus för schizofreni och där tagit livet av sig där mänsklig konformitet ifrågasattes och titlespåret “Black Tie White Noise” handlade om de rasrelaterade kravallerna i Los Angeles. Plötsligt var faktiskt Bowie spännande igen, han nådde visserligen inte ända fram men ambitionen fanns där.

David Bowie.Samma år, 1993, släpptes nästa den nu mycket produktive Bowie nästa skiva. Den nya skivan The Buddha of Surbubia visade precis som Black Tie White Noise på influenser från jazz, hip hop och soul men också från alternativ rock. En lite sorglig detalj med denna skiva var att den fick stora framgångar i recensionsspalterna men samtidigt en nedtonad release och därmed en lägre profil i skivhyllorna dvs lägre försäljning. Som vanligt var den mycket produktive David Bowie en av de snabbaste i sin samtid med att spela in ett album. Att skriva musiken och spela in den tog enligt honom själv sex dagar och att mixa tog hela femton på grund av tekniska problem. Själva idén med skivan var från början att använda låtarna till en dramatisering av Hanif Kureishi's bok The Buddah of Surbubia som BBC hade valt att spela in samma år. Bowie tyckte dock att det färdiga resultatet som presenterades och användes till programmet var ofärdigt och hade utvecklingspotential och därför arbetade han vidare på idéerna. Därför betecknas skivan som ett soundtrack men det som möter lyssnaren är inte samma låtar med samma utseende som de som framfördes i tv-programmet. För att förvirra än mer lät Bowie släppa en rad versioner av titellåten som singlar där de olika versionerna släpptes i olika världsdelar.

Den första halvan av 90-talet innbar framväxten av en ny musikstil som höll på att etablera sig som bäst. Industri som den kallades var egentligen en hårdrocks- eller rockform där benhårda gitarrer tillsammans med organiska ljud och sound från synthesizrar mejslade ut musiken. De stora på området Nine Inch Nails, Peace Love and Pitbulls med Thåström i spetsen, och Ministry hade sin mest framgångsrika period just då. David Bowie som alltid intresserat sig för nya musikyttringar tog del av den nya utvecklingen och hans version av det hela fick sin release 1995 och hette Outside. Tanken var att skapa en serie med album på temat mord och konst, men detta album blev det enda som kom ut resten av idén skrotades. Skivan har ett tema som berättas i sång precis som han hade gjort tidigare på till exempel album som The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars. Den här gången berättades om ett samhälle där konströrelsen i världen gått under jorden eftersom mord och lemlästning ingår i konsten, en särskild polisstyrka har inrättats för att komma åt problemet som detta skapar. Temat bygger på en novell av Bowie som gick under namnet Diaries of Nathan Adler.

Albumet återintroducerade Brian Eno som medarbetare och detta var första gången sedan Berlin-åren som de två arbetade ihop. Dennes uppgift var främst att producera tillsammans med Bowie och David Richards, men också att skapa sound och lösa tekniken kring synthesizrarna som användes vid inspelningen. Den mest kända låten från skivan kom “The Hearts Filthy Lesson” att bli.

Skivan följdes upp av Outside-turnén som också återintroducerade Reeves Gabrel som hade varit medlem i Tin Machine på gitarr. Med sig på turnén hade Bowie med sig Nine Inch Nails som spelade lika länge som Bowie och som brukade avsluta med att spela flera Bowie-låtar bakom ett skynke som dolde bandet. Låtarna som framfördes var “Subterraneans”, “Hello Spaceboy” och “Scary Monsters (And Super Creeps)”. Bowie brukade ansluta sig till bandet och tillsammans framförde de låtarna “Reptile” och “Hurt” som komponerats av Nine Inch Nails förgrundsfigur Trent Reznor, därefter blev det Bowies tur.

På Europa-delen av turnén öppnades konserten av Morrissey. Samarbetet med Trent Reznor ledde efter turnén till att de två också samarbetade på skiva när Trent Reznor fick chansen att ommixa “The Hearts Filthy Lesson” från Outside och “I'm Afraid of Americans” från nästa album Earthlings 1997. När Bowie fick frågan om det inte var så att Nine Inch Nails var de som influerat honom till att skriva och producera skivan Outside, svarade han däremot att så var det inte. Istället pekade han lite överraskande på bandet Young Gods från Schweiz Dessa hade deltagit i Outside-turnéns Europeiska del och agerat förband åt honom då Morrissey inte hade följt med under hela denna del.

Earhlings från 1997 innehöll hitten och Trent Reznor-remixen “I'm Afraid of Americans” och precis som den låten innehöll resten av skivan dance electronica och experimenterade i vissa låtar med drum and bass med jazziga inslag och strukturer mer associerade med tekno och pop/rock. David Bowies nya förtjusning över remixer nådde sin kulmen med detta album då många andra spår remixades och skickades ut i discjockeykopior. En låt som “Little Wonder” fanns i remixformen att ladda hem från hans hemsida och den blev därmed den första nedladdningsbara singlen i världshistorien. Också låtar som “Dead Man Walking” och “Telling Lies” blev framgångar från detta album.

Den gamle vapendragaren Reeves Gabrel var en av producneterna till den nya skivan, de övriga var som vanligt David Bowie själv och dessutom Mark Plati.Skivan följdes av en världsturné och låten “I'm Afraid of Americans” användes av filmregissören Paul Verhoeven till den nya filmen Showgirls.

Nästa månad knyter vi ihop säcken med det sista avsnittet om David Bowie.

Dr Da Capo

Förnyaren — Historien om David Bowie I (IV) | Historien om David Bowie II (IV): 1974–1976 — Från Soul till The Thin White Duke | Historien om David Bowie IV (IV)