Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Politiska böcker

Lotta Gröning — Sanning eller konka: Mona Sahlins politiska liv

Bonniers 2008

Christer Isaksson — I väntan på Mona Sahlin

Prisma 2008

Mona Sahlin.Mona Sahlins politiska ledarskap är mest tom retorik och hon framstår mera som en patetisk politisk avkomling som föddes in i socialdemokratin från födelsen via sina föräldrar. Mona Sahlin gick från SSU direkt in i toppolitiken uppbackad av både Thage G Peterson och Ingvar Carlsson, från första stund men ändå får hon krysta fram den där äktheten som hon själv lanserade sig som. En äkta småbarnsmamma och käck tjej som älskar partiet och låter sig omfamnas av partiet. Ja det går så långt i det patetiska förhållandet till socialdemokratin att hon vill genomgå en metamorfos – och vill låta partiet och Monas privata jag bli delar av varandra. Det är nästan som hon som minsann blev baktalat och bortkastat från maktens centrum ständigt återkommer likt bill Clinton. Det var Ingvar Carlsson som satsade på henne under det tidiga 90-talet som vice statsminister, partisekretare och maktfaktor i verkställande utskottet. Christer Isaksson beskriver hur landet genomgick en enorm kris, vilket gjorde att både sossarna och borgliga regeringen blev tvungen att samsas om lönestopp, strejkstopp och väldiga nedskärningar. Men medan partiet hukade så lät man Mona Sahlin framträda som en glad okunnig högersosse. Hon fick ta skiten men det förtjänade hon faktiskt. Mona Sahlin ville älska sitt parti till döds och lät sig nedsågas som högersosse.

Hon undrade bara lite yrvaket, vad var det som hände egentligen? Även när socialdemokratin återvände till makten 1994 så fortsätter man att satsa på Mona Sahlin och hon vill framstå som det nya framtidsinriktade löftet som trodde på att kämpa för kvinnor, homosexuella och givetvis vill hon ta hand om de utsatta invandrarna.

Det lustiga är att Mona Sahlin plockar fram sin kvinnliga medkännande sida och populistiskt säger hon att Gunnar Sträng var hennes föredöme på ett plan. På ett annat plan erkänner hon enligt Lotta Grönings bok: Att hon var lite kär i Olof Palme. Jag tycker att det luktar populism och hyckleri på långa vägar. Det verkar mest att vara ett sätt att vilja bli omkramad av partiets interna kritiker. För många är enligt Lotta Gröning fullständigt motståndare mot henne, på grund att hon känns lättviktig och falsk rakt igenom. Så upplever även jag att Mona Sahlin känns i sina tal eller agerande som politiker.

Mona Sahlin gör för många missar och strategiska misstag – hon förvaltar det mest helt fel i de flesta sammanhangen.

När Mona Sahlin valdes som en av många mindre kandidater så slarvade hon med avpolletteringen nr Göran Perssons handgångne man; Pär ´Nuder sparkades som ekonomisk talesman. Han gjorde motstånd men fick gå ändå. Mona Sahlin har under nästan två års tid i opposition, haft höga väljarprocent tack vare att regeringen gjorde bort sig och hon höll tyst. För Mona Sahlin, den vanliga tjejen ville tvärtemot Göran Perssons buffliga ledarstil – han som vet bäst-mentaliten, lyssna på partiet och höra vad gräsrötterna inom partiet tyckte och tänkte. Hon bildade rådslag som skulle ta fram argumenten gentemot regeringen. Men hittills har partiet och Mona mest gnällt på regeringen. Hennes egen politik kommer inte fram ordentligt. Faktum är att den politiken lyser med sin ständiga frånvaro.

Den fackliga kritiken har varit tung och massiv stundtals mot en regering som under Perssons tid inledde nedmonteringen av välfärden, den välfärdspolitik som nuvarande alliansen verkligen bygger vidare på.

Min fullständiga skepticism gentemot Mona Sahlin grundar sig på att jag själv lämnade vänsterpartiet då jag ansåg att det partiet inte stod för mina tankar längre – jag var för kärnkraft, EU, starkare försvar och deras kommunism under Lars Ohly störde mig. Jag närmade mig istället socialdemokratin sakta men säkert. Men Mona Sahlin är en orsak till att jag inte kan bli medlem. Hennes populistiska flörtande med homosexuellas frågeställningar som en huvudpunkt, stör mig därför att man vinner inte majoriteten som råkar vara heterosexuell och har andra frågor som jobb och vardagen i centrum. Hennes feminism som mest lyssnar på akademiska genusteoretikers synsätt som få delar. Min syster som jobbar som undersköterska på ett hem för äldre med fyra barn kämpar för att överleva sina dagar. Då står inte genusperspektivet på första plats.

Själv kommer jag från det fackliga hållet inom lokaltrafiken i Stockholm, pendeltågstrafiken, där vi sysslar med basala saker och då skiter vi i Mona Sahlins modefrågor. Vanliga människor som är homosexuella jobbar också inom diverse yrken och kämpar för att vardagen skall kunna fungera. Istället för att springa på Pridetåg och umgås med kändisar, så kanske den gråa vardagen skulle intressera ett parti som står för mångfald. Jag har fullständigt förakt när Mona Sahlin och andra vänsterpolitiker förnekar svensk kultur och säger att det inte finns någon svensk kultur och att svenska seder är dumma. Nej tacka då vet jag afrikansk kultur eller andra länders kultur kan dessa pigga politiker med Mona Sahlin fjanta runt med. Det är bara att inget annat land i världen skulle se ned på sin egen kultur, förutom det obildade svenska politiska kulturen. Det finns inget fånigare än när politiker åker ut i förorterna för att prata till invandrarna och skratta och klappa åt lite exotisk folkdans. Men att fördjupa sig i arabisk poesi från Adonis eller läsa musikfilosofer som al-Farabis ”Musikens stora bok” finns nog inte hos Mona Sahlin. Jag tror inte att hon lyssnar på den store Fela Kultis afrobeat till exempel eller bailefunk från Brasilien.

Nej för hon är glad Bruce Springsteenanhängare som hon dessutom låtsas vara kompis med. The boss har nog större visioner i sin musik än att träffa populisten Mona Sahlin.

Ett land utan egen kultur, dvs; poesi, folksånger, musik, konst och inhemsk litteratur, kan inte heller förstå andra länders kultur och konst. Mona Sahlin ledaregenskaper, vittnar båda böckerna saknar substans och ideologisk kraft. Hon förvandlas mest till en tom modedocka i ett retoriskt skyltfönster som driver högerpolitik.