Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konst

Waldemarsudde: Carl Larsson

Carl Larsson — Lisbeth.Det är lite kul att tänka sig att först var jag på lördagen 21 mars på en runtvandring på August Strindberg museum vid Blå tornet på Drottninggatan. Hans relation till Carl Larsson kunde variera. Han avskydde på slutet av sin levnad Carl Larssons Sundborn, åtminstone hade jag uppfattat att han såg det som en falsk familjeutopi. Han gillade nog inte lyckan misstänker jag som strålar ut ur hela Carl Larssons måleri.

Men när jag gick omkring i Strindbergs sista hem, så tänker man sig att den store giganten hade flera barn plus flera äktenskap med starka kvinnor bakom sig, medan Carl Larsson hade sin egen älskade Karin att ty sig till. Hans konst speglade familjen som blev hans mest viktigaste intresse som han satte i centrum.

Carl Larsson — Självporträtt 1895.Det finns nu utställt på Waldermarsudde och är värd att åka dit för.

Där kan man följa från starten Carls Larssons utveckling. Från läroåren i Frankrike kan man se de mindre färdiga verken men man ser hur han utvecklar familjeutopin genom att låta modeller och landskap inramas av en viss romantisk föreställningsvärld. Det känns som han vet vad han vill med sina verk och när han träffar sin själsfrände Karin Bergöö så verkar allting falla på plats. Visst får han kämpa på i Frankrike med att illustrera tidskrifter, böcker och tidningar. Men via Karin går livet mot det mera ljusa behagliga. När det gifter sig och inköper i Dalarna Lilla Hyttnäs som ligger i Sundborn. Då är utopin klar och vi får ett vackert specifikt uttänkt hem där skönheten och konsten är det centrala. Framförallt när paret Larsson skapar tapeter och textil konst influerad av William Morris ideal, då är det saker som sker i deras gemensamma konstnärsliv.

Hundra tavlor, akvareller och studier finns äntligen församlade och bidrar med att jag numera kan omvärdera Carl Larsson igen. Ett tag var jag skittrött på hans familjevänliga konst. Jag delade Strindbergs synsätt om en hycklande falsk familjeutopi där det alltid var sommaridyll. Men det synsättet är delvis fel ur historisk och kulturhistorisk perspektiv. Carl Larsson kämpade även han med mörkret inom sig och han levde i högsta grad i sin samtid. Så nu kan jag njuta fullt ut av hans vackra målningar och erkänna hans genialitet fullt ut igen. En av de bästa utställningar i Stockholm.

P.S. Det finns en rad med brev mellan Carl Larsson och målarprinsen Eugen utställda som är värda sin vikt i kulturellt kapital.