Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Deerhunter — Microcastle B.B.B.B.

4AD/Kranky

Amerikansk-Engelsk försoning

Pop? Rock? Psyk? Shoegazer? Ja frågan är vad man ska kategorisera Deerhunters nya skiva som. Musiken liknar allt du har hört förut och samtidigt inget av det. Utblandat med allt och inget finns någont ogripbart ûbervackert som svävar över hela skivan som någon annan slags Buddha och samtidigt något så genomflummigt att Pink Floyd och andra Psykedelia-grupper kan dra något gammalt över sig. Låter beskkrivningen motsägelsefull? Det kommer att bli värre.

Arramgemangen i låtarna är fjäderlätta med ett lättflyktigt sound som här och där blir så tungt och helskruvat att hjärnan liksom hickar till av ren häpnad. Detta är både den mest förbryllande ochden mest facinerande skivan som jag har haft nöjet att få recensera på bra länge helt enkelt.

Ingen av spåren på skivan har mig veterligen något namn, på omslag finns inga ledtrådar och på de båda skivorna finns inte heller där någon information. Hela skivan är helt enkelt namnlös förutom titeln.

Musiken är som sagt ett eget kapitel som kan avhandlas i timmar. Det är långa svepande stycken musik som är extremt luftiga i arrangemang och melodi, här finns en hel del släktskap till Pink Floyd runt eran med Dark Side of the Moon och sämre referenser kan man ju ha. Här finns också små underfundiga popmelodier med mycket sordin och lågmäldhet, denna del låter extremt Brittiskt där ju poptraditionerna förfinats till den yttersta gränsen. Över huvud taget så känns skivan över lag extremt Brittisk på grund av just melodier, arrangemang och sound och detta trots att gruppen faktiskt kommer från Atlanta Georgia. Invävt i melodier finns som sagt spårämnen av Pink Floyds flumperiod men också shoegazer-influenser som Ocean Colour Scene och Ride. Pink Floyd går igen i de utspacade idéerna och annorlunda arrangemangen som på denna skivan är i mästarklass. Här finns också kvardröjande klanger och outron på låtar som är extremt fragmenterade precis som Pink Floyd. Men hela tiden är Deerhunters låtskrivare smarta nog att sätta p för referenserna med tidigare grupper innan det går för långt. Det är helt enkelt influenser utan att man har snott, istället får man bara känslan av att de har låtit sig inspireras av originalen men skrivit låtarna som Deerhunter skulle gjort det och gör det.

Få gånger har jag hört en skiva som på ett så enormt sätt utmanar fantasin och som tillåter nya idéer, detta liknar som sagt en hel del du hört förut och samtidigt inte alls. Andra influenser återfinns i produktioner med Jesus And the Mary Chain och fler. Det är faktiskt så Brittiskt att jag tror att en hel del Britter tittar sig vilset omkring när de hör den här skivan för den är så genombrittisk att få gånger har jag hört något så typiskt.

Arrangemangen är luftiga nästan lika lättflyktiga som gas, men här och där sticker det till och blir så där blytuungt vilket också ger en omväxling som verkligen förnöjer. Reverb-knappen har använts flitigt för att få fram det där luftiga soundet och det får det att bara låta än mer Brittiskt sen 80-tal.

Amerikansk och Engelsk musik har alltid vinnlagt sig om att låta helt annorlunda mot varandra. Amerikanerna har alltid fnissat lite åt till exempel Beatles eller Bowie innan de har kunnat slå igenom och därför har ett antal band alltid stått och knackat på dörren men aldrig slagit igenom i detta land. På andra sidan pölen har amerikansk musik alltid haft en glupande åtgång där olika artister fått en andra karriär till exempel olika bluesartister. Men det är dags att sätta punkt för den eran, här har vi ett amerikanskt band som hyllar sina engelska rötter och gör en mer brittisk musik än britterna och ändå lyckas göra det med en egen twist. När det dessutom är av yppersta märke när det gäller låtarna kan man inte annat än kapitulera och betyget blir därför högt. 4:an känns mer än naturlig och välförtjänt och kanske kan denna skiva innebära att också amerikaner kan börja uppskatta brittisk musik utan fördomar.

Dr Da Capo