Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XLVIII

Kultiration — Kultiration

Jag gillar att Sverige fortsätter att bevara den klassiska rootsreggaen istället för den lite mera trista reaggaeton eller dancehall-traditionen som är mera populär världen över. Det är härligt att hänga i Uppsalas reaggefestival som gått där av stapeln. Visst har knark/droger existerad där som en dålig påminnelse mitt i musiken. Det relevanta har varit uppsättningen av just klassisk reagge har härskad mest där. Sådant föredrar jag verkligen. Nu har Kultiration skickat en skiva som landade hos redaktören. Det börjar så bra med bra reagge som låt efter låt tar sig för ordentligt. Då är jag med längs musikparaden. Men så sackar allting ned när Bandet börjar skicka in lite lugna låtar, lite mera av musik som blir eftertänksam och plötsligt långsammare. Det förstör känslan av det jag älskade i början, för jag ville ha gung rakt igenom. Men det får bli som det är. Halvbra platta där första delen av elva låtar är lysande för att tas över att lite tråkigare detaljer, synd att inte reggaemusikens sväng fick ta överhanden.

Räfven — Välkommen till Räfvbygden

Nej det här tycker jag inte om alls, zigenarmusik mixat med folkmusikidealism. Men det tar sig inte på skiva utan borde nog vara bättre live kan jag tänka mig. Visst verkar det gå vilt till i musiken men jag får ändå ingenting att gå ihop för min del. Musiken blir vildvuxen men inte blir det roligare. Gogol Bordello har bättre flyt tror jag om vi skall kolla in en likvärdig grupp. Sorry Räfven.

Kelly Clarkson — All I Ever Wanted

Kelly Clarkson.Fy bubblan så uruselt det här är, då menar jag rejält usel kommersiell skrikig radiorock som borde få under känd precis överallt. Dålig amerikansk schlagerrock eller pop. Man blir nästan fö… över musik som fullständigt förolämpar lyssnarna. Modernt nej, omodernt dravel. Låtarna är infantila liksom texterna är vedervärdiga. Musik som är lika själlös som ett kapitalistiskt nyliberalt ekonomiskt system. Musik för giriga direktörer med bonusmiljoner i sikte, tro? Kelly Clarkson släpper vårens allra sämsta platta.

The Jim Jones Revue — The Jim Jones Revue

The Jim Jones Revue — The Jim Jones Revue.Det svänger mera än vad det flesta rockband gjort på flera år. Tro mig The Jim Jones Revues pianoattacker med snyggare gitarrkaskader än vad jag kan tänka mig eller höra. Tänk er en korsning av Jerry Lee Lewis och Little Richard möter Sex Pistols/Gitarr Wolf (Japansk Ramoneskloningen) då har ni hela paketet framför er. Jag vet att plattan kom ut förra året. Tidskriften Sonic hade en fin intervju av L P Andersson förra året. Själv spred jag budskapet vidare på Blaskans Myspaceversion. Nu lyssnar jag på den fysiska skivan. Det är förbaskat och överjävligt bra. Sorry för svordomarna, men det här är det närmaste jag kan headbanga till utanför hårdrockens genrer. The Jim Jones Revue äger världen. Varenda en av de tio låtarna krossar allt motstånd som finns mot bra rock. The Killers arv lever vidare.

Tom Rush — What I Know

Tom Rush — What I Know.En gammal hederlig veteran från 70-talets amerikanska folkrockscen är aktuell med en oerhörd bra drivande skiva som har raka ärliga nakna låtar – som tar med oss på en vandring genom livet med en säker och trygg ciceron; vars vallfärder öppnar nya dörrar och stänger gamla uttjänta vägar. Han tar till hjälp tre gudinnor som alla är fantastiska sångerskor och vackra feminina kvinnor som själva står för undersköna sångsviter genom åren, Emmylou Harris, Nanci Griffith och Bonnie Bramlet. Deras insatser kontrasterar mot den gamle folkrockaren Tom Rushs sträva manliga sångröst. Plattan måste behandlas som en ömtålig växt, som växer upp i tryggt skydd av Tom Rush mera sävliga låtsnickeri – men musiken känns ny och bra trots att det är hans första studioplatta på 35 år. Det fungera ändå riktigt bra trots frånvaron av det är hans första nya låtar på bra länge. Tom Rush har gjort bra ifrån sig med hjälp av sina medsångerskor.

El Perro del Mar — Love Is Not Pop

El Perro del Mar — Love Is Not Pop.Sarah Assbring är tillbaka med ett minialbum med sju låtar som alla handlar om hennes förlorade kärlek till sin pojkvän. Hon berättade i en intervju, att hon åkte till New York för att rensa tankarna efter det brustna förhållandet hon hade. Där började Sarah Assbring lyssna på de brustna hjärtans mörkaste poet – Lou Reed. Denna upplevelse efter den förlorade kärleken och intensivt lyssnande på Lou Reed leder henne till den mest lysande kongeniala tolkning av Lou Reeds mest okända låt ”Heavenly Arms” jag hört. Sahara Assbring gör underskön elektronisk musik numera under sitt artistnamn El Perro del Mar. Hon tog hjälp av Göteborgs finaste elektroniska Studios hängivne Rasmus Hägg. Själva minialbumet är hur perfekt som helst. En av de stora mindre skivorna inom svensk indie för tillfället.

Leonard Cohen — Live in London

Leonard Cohen — Live in London.Två av årets bästa live-plattor vill jag bestämd hävda att Van Morisson, när han utgav sin liveversion av ”Astral Weeks” tidigare i år, nu släpper Leonard Cohen en brutal och uppriktig vacker lågmäld live-platta från London. Han som varit buddistmunk under fem år återvände till musiken under 2000-talet. Nära 75 år gammal ger han en konsert som fungerar som både introduktion till Leonard Cohens värld – liksom det är en enda greatest hits-katalog där varje klassisk låt av Leonard Cohen spelas med stor glädje. Åtminstone verkar det som om Leonard Cohen har det trevligt då han och medmusikanter verkar hitta hem ordentligt. Skivan som är en dubbelcd är romantisk och skön som bara den, när vi hör Leonards mörka vokala manlig strävsamma sångröst återigen tolka, sjunga och ge oss melodiska andakter i flera olika psalmer. Leonard Cohen är som vanligt den artist som kan försätta kvinnohjärtan i brand och få oss män att förstå att kvinnor villa ha passion, kärlek, sensualism, sexuell energi och romantik. Cohen leder vägen som vanligt. Nåväl, det är en fantastisk bra liveplatta naturligtvis. Mörk och ljus som ett elegant motsatspar.

Balance — Equilibrium

Peppy Castro hade en gång i tiden bandet Blue Magoos, som han lade ned för att under det tidiga 80-talet bilda melodiösa rockbandet Balance bland annat tillsammans med gitarristen Bob Kulick. En gittarist som spelade på flera Kissplattor, Diana Ross, Meatloof, W.A.S.P och turnerade på 70-talet med Patti Labelles band LaBelle. Men ingår i comebacken för Balance med ett nytt album. Det är nästan 30 år sedan de bildades och splittrades. Fast det nya albumet är klassisk AOR-rock med lite vibbar av hårdrock. En helt igenom okej platta med lagom fina melodier och tyngre sånger att låta sig bedövas av. Okej avkopplingsrock.