Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro XLVIII

The Knack — Get The Knack

The Knack.Mitt i punkens larm så fanns det band som slog igenom utan att direkt tillhöra punkscenen, utan levde ett ett eget liv med helt andra musikaliska influenser. De var band som man skulle kunna kalla för new wave eller ännu hellre för powerpop. Dessa band var mera av bandet Big Stars arvtagare. Jag kan nämna band som The Cars, Cheap Trick, The Nerve (Som jag skrivit om förut i Blaskan) och The Knack. Om vi tar det sistnämnda bandet så har vi ett band som mer eller mindre hade en enda hit ”My Sharona” som blev, i mitt tycke, ett effektivt powepopstycke, som fortfarande 30 år senare framstår som en av de bästa låtarna från 70-talets slutpunkt.

The Knack — Get The Knack.Bandet består av följande medlemmar; Doug Fieger, Berton Averre, Prescott Niles och Bruce Gary. The Knack existerar fortfarande officiellt men de förlorade sin musikaliska stjärna redan efter sin första mästerliga platta ”Get The Knack” som utkom i slutet av 1979. Jag köpte albumet eftersom låten ”My Sharona” precis hade släppts som singel. The Knack blev namnet för dagen. De lyckades väl med debutskivan. Förutom hitlåten fanns det många spår som knockade världen fast de inte sticker ut lika elegant som ”My Sharona” Den låten hade ett beat som snabbt fäste sig i minnet. Dessutom kunde den låten spelas på diskotek eftersom det faktiskt gick att dansa till låten. Den har så enkla refränger som man omöjligt kan låta bli att sjunga till. ”Get The Knack” blev en storsäljare uti i världen. The Knack — But the Little Girls Understand.Men tyvärr kan jag inte påstå att deras andra skiva blev något att ha när låtmaterialets kvalitet sakta men säker reducerades. Där förstår jag varför deras karriär och formtopp störtdök nedåt under en rad år. Idag så lever bandet i skymundan och de spelar in plattor ingen verkar bry sig om att köpa.

Jag förstår det. Ta bara deras andra och sista platta jag lyssnade på med The Knack – But The Little Girls Understand – som Mike Chapman producerade, hade för få bra låtar och saknade på energi och spelmässig känsla som övertygar lyssnaren. Så med andra ord räcker det med deras debutskiva, om du skall upptäcka The Knack.

The Mamas & The Papas — If You Can Believe Your Eyes and Ears 1966

The Mamas & The Papas.För några månader sedan beskådade jag och Dr Rock en utsökt musikdokumentär över The Mamas & The Papas, på dvd. Det var en intressant film, särskilt tyckte jag om att se hur två folkrockgrupper tillslut blev grunden för bandet i fråga. Grundaren av The Mamas & The Papas, John Phillips var född 1935 och tillhörde egentligen Elvis generation som skapade rockmusikens framgångar. John Phillips sjöng i olika folkmusikgrupper, bland annat The Journeymen, med bland annat Scott McKenzie i sättningen. Det var The Journeymen och Kinston Trio som kommersiellt blev mest framgångsrika inom folkmusiken. Sedan kom Bob Dylan att förändra hela folkmusikens utveckling för alltid och dessa grupper tappade i betydelse för musikens framtid. Nåväl John Phillips mötte under sin tidiga karriär, sin nya hustru, vackra Michelle Gilliam – när han försökte starta upp The Journeymen med henne på sång på nyt igen men som misslyckades kapitalt. Istället lade de ned bandet och började skriva sånger tillsammans. Då som hämtat från stjärnorna, dyker Cassandra Elliot upp på scenen; mera känd som Mama Cass Elliot. Hennes kroppshydda kanske var stor men hennes röst och utseende var vackra och fascinerande att se och lyssna på. Hon hade en bred förankring i folkrockscenen och började sjunga med det övriga i det kommande bandet.

The Mamas & The Papas — If You Can Believe Your Eyes and Ears.Men det saknas fortfarande en man i bandet, den mera anonyma Denny Doherty, fast även han väl hemma i folkrocken. Tillsammans bildar det kärnan i The Mamas & The Papas. Deras musik tycker jag, ligger i de ovanligt mjuka popiga låtslingorna, med en romantisk text som bygger upp mjukhetens softa kärna, och deras vackra harmoniska stämsånger. Det fanns knappast något band som kunde göra så stora breda episka popsånger som erbjöd oss lyssnare nycklarna till självaste himmelriket.

Deras debutalster är ett mästerverk om vi skall tala om ackord som svävar fritt i luften, texter som flyger omkring i fria associationer, harmonierna i melodierna är brutalt vackra. Låtarna är behagliga plus att två av musikhistoriens klassiker kom med på samma platta – ”Monday, Monday” och sköna ”California Dreamin’” Det finns underskattade låtar som i mitt tycke underbara ”Hey Girl” eller hjärtkrossarsången ”You Baby” som jag vill påminna alla om. Skivan är ett av 60-talets finaste album, en klassiker som lever för evigt.

Neil Young — Neil Young 1969

Neil Young — Neil Young.Neil Youngs första soloplatta efter splittringen av The Buffalo Springfield, var ingen större platta som jag riktigt tycker om eller kan ta till mig. Låtarna är för anonyma och Neil Young verkar mest pröva sig fram till vad som komma skall ske – då han några år senare börja skriva sina riktiga storverk, de låtar som gör Neil Young som den största artisten i världen som jag personligen älskar mest. Neil Young hade dock den legendariska Jack Nitzsche med som arrangör och producent på plattan – ett samarbete som skulle sträcka sig över flera år. Men den här plattans vacklande countryrock saknar skärpa och framförallt bra melodier. Men den är ändå värd att upptäcka, som en ingång till världens bästa Neil Young.

Julie Holland — Escondia 2004

Julie Holland.Hennes debutskiva är en vacker skildring av livet och framförallt kärlekens villkor som hon uttömmer direkt ur hjärtat. Kompet är sparsmakad och sofistikerat på samma gång som den är skön i stil och mjuk. Jag tycker att Julie Holland efter den sensationella debuten inte alltid träffade fullt ut rätt i sina sånger, men det gör ingenting, för hon skriver stundtals på sina andra tragiska magiska noveller som hon målar i melankolins färger. Men så sorgsen som Julie Holland låter här, känns att hon sjunger mera direkt ur hjärtat. Då blir känslorna äkta och dramatiska trots dess lågmäldhet. En strålande magisk debutplatta som sagt var.

Bart Davenport — Seal the Deal

Bart Davenport — Seal the Deal.De första stapplande stegen med ett par obskyra indieband som jag inte hade hört talas om fick mig ändå att lyfta på ögonbrynen när jag började läsa om Bart Davenports solokarriär under 2000-talet. Det bästa han hittills gjort är en läcker ep med fem sånger. Bland annat en delikat cover på Alan Parsons Projekts sång ”Eye In The Sky” och lika fin version av The Three O’ Clocks klassiska ”Jet Fighter”. Sedan är det tre egna tunga kompositioner som är utsökta och väl framförda. Den här skivan borde ingå i allas musiksamling.

Tom Waits — Heartattack and Vine 1980

Tom Waits — Heartattack and Vine.Låten “Jersey Girl” är den nu dryg 60 åriga Tom Waits första riktiga hit. En bluesig rockballad som vräker sig över lyssnaren och fullständigt med förkrossande kraftfullhet pulveriserar dina hörselgångar. Den låten är en klassiker av i dag. Jag måste även lägga till låten ”Downtown” som också förenar det arketypiska med Tom Waits konst. Hans raspiga whiskyröst som målar upp tavlor med orden som motiv, hans pensel är låtskrivarpennan. Musiken ackompanjeras av väldiga skrotmaskiner som tar oss med in i Waits mörka nattsvarta men ändå hoppfulla musik. Han befolkar sina låtar med förlorarna, uteliggarna och barerna som gud glömde bort. Det är en tät samling förlorar-typer som alltid kommer till tals i hans musik. Tom Waits är det brustna drömmars hjälte och hans musik en sagostund för trötta urbana typer av i dag.

Linda Thompson — Versatile Heart 2007

Linda Thompson — Versatile Heart.Hennes första riktiga musikerkärlek som blev berusande och ävenledes jobbigt, i både kärlekslivet och musikerlivet, blev det när hon gifte sig med Fairport Conventions grundare och låtskrivare Richard Thompson. De träffades via bandets sångerska Sandy Denny. Deras äktenskap ledde till gemensamma skivor som hade styrka och karisma. Men de skildes och Linda Thompson såg till att starta upp igen men på egen hand. Hittills har det resulterad i tre soloskivor som är utmärkta alla tre, var för sig. Den senaste plattan har flera bra låtar där hennes son Teddy även bidrar med material och medhjälp. En skiva mogen, fruktbar och snygg men framförallt sofistikerad på ett delikat sätt. Linda Thompson sjunger och skriver sånger som hon mest verkar hämta ur ett långt musikaliskt aktivt liv. Bra musik – rakt på rödbetan med texterna. Hon föreställer sig inte på något sätt, utan verkar vara ärlig och melodisk på ett intressant sätt. En bra soloskiva med texter som jag lätt kan förstå och ta till mig. Sådant är alltid välkommet inom musiken.

The Nomads — Nomadic Dementia: The Best of the First 25 Years 2006

The Nomads — Nomadic Dementia: The Best of the First 25 Years.Underbara, uppenbara, garagerockiga, punkiga Solnas stoltheter The Nomads som 2006 gav ut sina bästa låtar, och vilka låtar sedan, på en suverän samling.

Jag har så många fina minnen från dussintalet konserter jag beskådade med The Nomads under årens lopp, så att jag nästan kan deras skivor på mina fem fingrar utantill.

Hans Östlund, Joakim Ericson, Björne Fröberg och Nick Wahlberg har alltifrån 1981 givit ut storslagna plattor som hela tiden uppdaterade garagerocken i Sverige. Solna var platsen som jag för första gången såg The Nomads på scen, om jag inte misstar mig. Förra året spelade bandet med Roky Erickson som kompband. En stor framgång bara det. Det t är The Nomads som inspirerade band som Sator, The Hives, Backyard Babies och avsomnade The Hellacopters till sina garagerockiga album under årens lopp. Men jag undrar om det inte var The Nomads som var bäst ändå, när man börjar fundera i dessa banor. Från deras första singel ”Psycho” till deras senaste skiva utgivet under 2000-talet, närmast bestämd 2006 så har The Nomads i stort sätt spelad in flera mästerverk än vad jag orkar med. Tack för allt The Nomads.

Som lite information så producerade Chips Kiesbye från Sator flera av The Nomads produktioner.

Nico — The Frozen Borderline 1968–1970 Utgåva från skivbolaget Rhino 2007

Nico.Äntligen hör jag hur livet efter The Velvet Undergrounds splittring levde vidare – Lou Reed släppte loss nya heroiska demoner, John Cale producerade skivor med Iggy Pop & Stooges eller satsade på att spela in två iskalla vackra experimentella album med den vackraste kvinna som jag kan tänka mig på 60-talet. Nico som med sin mystiska enigma-utseende fick männen att våndas. Alain Delon fick barn tillsammans med henne, Leonard Cohen var förhäxad av hennes utstrålning. Jackson Browne tillhörde tillbedjarna. Nico — The Frozen Borderline 1968–1970.Men jag undrar inte om Nicos och Lou Redds relation blev den mest uppenbara i destruktivitet. Hon sjöng på ett album med Velvet Underground. Men jag älskar hennes egna märkliga fascinerande album, såsom ”Chelsea Girls” som är ett bra och magiskt album att lyssna, än i dag. Nu finns Nicos andra och tredje album ute på en dubblcd – ”The Marble Index” och ”Desertshore” båda producerade med en lyrisk John Cale som också spelade diverse instrument på båda albumen. Skivbolagen Elektra och Reprise var bolagen vilka gav ut albumen. Nu kan man få dessa med bonuslåtar och alternativa demos som extra material. Det är läckert i min värld. Nico hade fått inspiration av romantiska gotiska poeten William Wordsworth, vän till Lord Byron förövrigt. Skivorna är ordagrant mästerverk i min mening och ur mitt perspektiv.