Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Rock

The Libertines — Time for Hereos: The Best of The Libertines

Peter Doherty — Grace/Wastelands

The Libertines.Få band kunde skaka om engelska rockvärlden såsom The Libertines gjorde mellan 2001-2003 och på två album som verkligen gav energi åt engelska rockvärlden. På deras två album,”The Libertines” och ”Up The Bracket” som slår det mesta jag hade hört under tidiga 2000-talet.. Båda albumen är tveklösa klassiker i den moderna rockhistoren. Deras två grundare och vänner Carl Barat och Peter Doherty skar sig till slut efter ett inbrott Peter Doherty gjorde hemma hos Barat. Peter Doherty blev arresterad för inbrott och drogrelaterade brott. Det här blev svanesången för själva The Libertines karriär. Jag tror att det var i den här vevan Peter Doherty träffade världsfotomodellen Kate Moss. Nu kunde vi läsa om ständiga slagsmål, droginnehav och ständiga svek inom artistlivet. Men man glömde bort att Peter Doherty skrev The Libertines låtar och att The Clashlegenden Mick Jones både producerade The Libertines sista skiva liksom han producerade Peter Dohertys nästa fina projekt Babyshambles debutalster ”Down In Albion” med snygga reggaedublåtar och urbrittiska traditioner från The Clash och The Smiths finaste stunder. Babyshambles har hittills släppt två album av varierande stilar och kompositioner. Men det finns ändå en viss känsla i den musik Peter Doherty gör. En saklig och nästan skön inställning till sin musik.

För några år sedan släpptes en samling med The Libertines bästa låtar hämtade från deras två enda skivor – den samlingen är klart helt suverän på alla dess sätt och viss. Den borde du ha hemma om du inte har originalplattorna hemma förstås.

Peter Doherty — Grace/Wasteland.Peter Doherty släpper nu äntligen en riktig bra och mera än bra egentligen soloplatta vid sidan om Babyshambles. Plattan är musikalisk verkligen lugn och brutalt uppriktig precis som de mesta av det som Peter Doherty har varit inblandad i under de senaste åren. Här har du musik som tar ut de textmässiga rammarna medan musiken är ovanligt nära, sårbar och enkel avskalad – så att man kan ta på Peter Dohertys musikaliska skinn på ett avslappnande sätt. An vill berätta om sitt liv, försöka ta tillbaka det han förut förlorade i krog/drogdimmorna. En självbekräftelse tycker jag han får via sin musik när hans privata kärleksliv och ordinarie liv mest verkar gå åt helvete, då finner han styrkan i sin musik och sina demoniska men ändå enkla vardagliga texter. Jag kan knappast komma på en artist som verkar förlora så mycket på att leva hårt men ändå kan göra den mest fantastiska musik jag har lyssnat på de senaste åren. Jag har blivit en sort fan av Peter Dohertys musikaliska liv och skiter i hans privata demoniska helvetesskaror som hänger ovanför hans huvud.

Peter Doherty verkar kunna existera i alla former, i band eller som soloartist. Nu har han lyckats väl med en otrolig bra soloplatta. Den går inte av för hackor utan tvärtom tillför den musiklivet med ny energi och visar personligt mod genom att ständigt komma tillbaka med ännu en ny musikalisk upplevelse. Den nya soloflörten är inget undantag från konstens regel som gäller för Peter Doherty – att alltid hålla hög klass i musiken.