Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Vilken instrumentell natt jag överlevt, helt ofattbart. Fick hård epitaxis, näsblödning, i går kväll, kom bara från himlens plötsliga, utan att ha stött mig eller nåt sådant, inte petat mig i näsan heller som de envetet eller misstänkt och misstänksamt alltid frågar om man gjort, för att vara förtjänt av sin blödning. Fick blödningen först stoppad med att trotta näsborrarna fulla medelst den där danska svampen som är så bra på att stilla blödningar med, men senare på natten började det jättehemskt värka i näsan så mycket, troligen som den danska lyxsvampen hade jättesvullit av för mycket blod, nu gjorde jag något förödande missmodigt, petade ut ändan av på danska svampen med min antika favoritpincett som jag fått från Karolinska sjukhuset, en mycket tung pincett, rejält med stål, inte någon modern löjlig tunn, fastän det värsta än, sedan nös jag som en Stentor har röst ut den danska svampen, och den flög ut som en mjuk svampig kanonkula med hörbart plupp istället för pang, lite så där som värsta kokainister kan lyckas snyta ut sina nässlemhinnor och brukar dö ganska genast med det, och en störtvåg av blod följde efter svampen sköljda, hela lavoaren oasen var en sjö av blod med en gång, till all tur hade jag den danska svampen där redo genast och fick på nytt in ännu hårdare packad svamp denna gång, det värsta stillades men nu slutade det inte mera blöda, rann ner i svalget bakvägen, så jag försökte ta blodplättar in superpreparat men jag var så oppskärrad och fumlig och livrädd så kunde inte hantera injektion, stack bara sönder ådra efter ådra och det började svälla upp en massa bullor på mina handleder och armar, höll på att bli ett monster på rak väg, ringde snart till den amerikansk-finska blodläkaren därpå, som förpassade mig genast till sjukhus, körde jag sedan väldigt svimfärdigh 200 kmeter i timmen på en biltom nysnögad motorväg till sjukhuset (livsfarligt &:så det), blodläkaren hade varskott dem, ändå blev jag först placerad i något massbehandlingsrum med (l)yxmördaren skadskjuten av centralkriminalpolisen, massakersman medelst motorsåg sina livsverk ock skadskjuten II av polisens Karhukopla-enhet, om än inte utslagna dessa, plus flertal ryska gangstrar som överlevt ett bakhåll fastän var prickiga efter maskinpistolskulor i bröstet under för dålig kulsäker väst håliga likt schweizisk ost är synbar, förutom en pedofil med avskuren kuk av någon förbittrad fädernekraft samt någon superhomosexuell, en halvjätte constigt klädd, och det dröjde inte värst länge innan dessa herrar började tröttna på att ha en lyxpoet i sällskapet, glodde allt mer ilsket eller hotfullt, det ogillande på mig stackarn förutom den där superhomosexuelle ohberörd av de andra började blinka åt mig, och polissällskapet var obefintligt på plats, varpå jag blev ännu mer svimfärdig av anledningar än blodbadet som, och någon skötare förstod att flytta mig till bättre ställe lugnt, till ett paradis, hamnade i ett instrumentrum, eller i varje fall ett välförsett rum med instrument och hade jag haft kappsäck med hade jag mer än gärna fyllt den med ett och annat, nå hur helst, läkaren är en av den mer oförlovliga gardet kommer, har ett längre hår än sköna Emma nånsin haft, hans fläta är nästan en meter på, lösfläta eller äkta vete pippifåglarna, och den där homosexuelle kunde ha varit ute efter honom istället för att skrämma slag på stackars nära döende mig, nå sjukhuset har förstås inte den medicin jag är tidigare ordinerad av blodläkaren men jag har med den hemifrån, de känner inte ens till den här, nå de får efter instruktioner den i en injektionsmaskin och sprutar sakta i mig superblodplättskoncentrat för 5000 euro över, och lämnar mig ensam i paradiset, jag vaknar upp, om jag skulle överleva detta vill jag naturligtvis visst ha någon suvenir härifrån förståeligt, jag älskar instrument och befinner mig i ett instrumentellt paradis, stiger upp med min ledning till injektionsmaskinen, men vad ser jag, det jävla paradiset är kamerabevakat, satan när alla bra ställen är numera under evigh kamerabevakning, aldrig skall man få göra något roligt, snart varje meter av jordytan under någon oppsikt, mer och mer jämt, hatar dessa kameror, dock är det oansvarigt att lämna mig ensam i ett paradis, så jag börjar funderae hur jag skall få min suvenir här, nå jag far iväg med injektionsmaskinens ställning och börjar dansa tango för mig själv, avleda övervakningskamerans ev. tjuvkikare, dansar där fin tango för dem, en skenmanöver att tala, och dansar till olika rondskolor där jag spottar blod, dels för skyns skull, och tar olika servetter som jag känner på näsan med och fortsätter min dans dessa tangosteg och kommer fram till ett ställe jag tror inte har kameravinkel över sig, där hittar jag en låda med speglar, sådana man kör ner i strupen bara man värmer den så att det inte blir imma, spadspegel eller bladspegel, vad fan den heter, mindre spegel än tandläkarnas lite motsvarande, nå sedan tar jag några rondskolar där bredvid för syns skull som jag fortsatt spottar i som en besatt och en bunt servetter så att kameramannen inte ser min suvenirspegel så pass, och så återvänder jag till Dr Heurteloupsbädden mer svimfärdig än tidigare, likadan bädd som det annars finns i ärtdikten och liknande i böndikten i grsaksboka, bäddens eg. konstruktion av en fransk läkare på 1700-svaret, lägger mig där och smugglar in spegeln i kallsångerna mig, puh, allt under skenbara handrörelser i servetter och rondskålar, nu kommer skötaren tillbaka och säger att det gått 20 minuter, att jag fått superblodplättskoncentratet, säger jag knappt talförd mera att det gick då fort, nu lämnas jag och vila för efterkontroll, nå jag somnar eller svimmar för en stund, vaknar igen och får slött, fastän nu spankulerar någon jävla säkerhetsman där hela tiden utanför och glor på mig, istället för att hindra att det tredje gängkriget bryter ut med de ryska gangstrarna som imiterar schwiezerostmästares kännspaka, och vad vaktar han mig för, anställd i grunden som läkarens liwaktsskydd, vilka befogenheter han tager, men på något sätt hamnar han någonstans gå till, rasslar i hans telefön och han far bort en stund, jag fortsätter en tango, för jag vill &:så härifrån ha det jag alltid önskat, om det jag skrivit ett flertal böcker om (mest inedita hos h;ström), iofsig inte ett vaginalspekulum eller dr Hegars numrerade klassikerpinnar försynta dilatatorstavar i alla storlekar nu men väl ett nässpekulum dock, jag vet var de finns, företar fortsatt tango fastän utan ställningen till injektionsmaskinen som någon fört bort emedan jag låg avsvimmad och det säkert kastades luktsalt framför mig som jag inte kunde känna röken av med så mycket dansk svamp, hur de nu sedan fick liv i mig lilla, lämnad ensam, nå min tango för mig till nässpekulumasken, maskering av nya rondskolan och servetter och ett spekulum som inte bör synas för kameramannen härom, nu börjar den där säkerthetsmannen åter synas där utanför i gången, stirrar och stirrar när går där förbi fram och tillbaka, nu goda råd, fastän jag alltid kan förklara något om de ertappar mig med ett spekulum i hand, nog jag vacklar fram till en lavoar och har en sköljoperation och dricksvattensdrickarstund och provspottar flitigt, och ingen vill se en lyxpoet som spottar, han säkerhetsmannen fortsätter, försvinner åter för en stund, och alla andra är försvunna, kanské de följer med på skärm den lokala filmen om lyxpoetens goda förehavanden, nå jag lägger mig på Dr Heurteloupsbedden åter, försöker svimma på nytt efter att lyckats smuggla in mitt spekulum i kallsångerna, är nu nästan metallmannen bäst, får inte vila så värst länge innan läkaren kommer och kör iväg mig, han tycker att det är slutblött för mig, får klara mig på egen hand bäst jag vill, istället för att ge blodtransfusion han verkligen borde om varit något till läkare, han kikar i min hals och ser ingen blödning, fattar inte att den kommer i sjok och klumpvis och inte just när han ser, jag orkar inte säga emot eller förklara, nå medicinen har ändå verkat ganska bra så jag åker därifrån, vill egentligen &:så iväg, kör genom en biltom nysnögad stad, känner mig som världens mest ensamma människa, lycklig och olycklig över att överlevt, tar mig hem, opptäcker att lavoaren (tvättstället) kokar av sockermyrorna från underjorden under huset komna, de har hållit sig borta hela vintern trots att jag ätit mörk chokladglass var och varannan dag, nu är de som vampyrer på min lustiga blodsammansättning, det är lyxläsk för dem visst, eller har jag så mycket socker i blodet, måste kanské kollas, efter en smärre slakt på dem lägger mig i säng och märker att det börjat blöda på nytt, spottar igen blod men orkar inte bry mig mera, spottar och spottar en stund fastän somnar i någon vers, sover och vaknar när den amerikansk-finska blodläkaren ringer och undrar hur jag mår, och det skalpar i stomachus på mig och den ger underliga ljud, jag mår väldigt illa och vill spy hela tiden, måste ha mycket blod där. Och jag skall till henne i början av maj, och på ny injektionsstickarkurs &:så hos dem. Nu har det kanské nog slutat blöda ändå här. Måste ha den danska svampen cvar i några dagar fastän den börjar hemskt lukta redan i dag och jag käkar nu blodtabletter, läkaren med den extremt långa hårflätan tyckte jag inte skulle fortsätta med blodtabletter men det tyckte däremot hon blodläkaren liksom jag själv anser det bäst tills slipper svampen. Hoppas läkaren med det extrema håret inte är synsk, ville förutspå att det kan börja blöd massor när jag tar bort den danska svampen om den inte är fuktig sedan, som måste vätas innan, undrar lite hur. Och så kommer jag fram till att jag överlevt en märklig natt på länge. / Stefan