Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Författare: René Vázquez Díaz

Titel: Florina

Förlag: Salongsförlaget Vertigo


Ingen folkopplaga här. Denna framställning, alltså boken är vacker i klot given till färg av färskt blod och vinröd nästan är, med papper inte helt som gräddfärgat, vet jag inte däremot om boken vore kunna sägas nämnvärt alls vacker till sin handling göra sig, även om återstår några tio sidor kvar att läsa för mig undertecknad, är något i den hittills snudd på ful rå handling given bok om. I denna bok, hänger det helt på slutet om den slutligen skall kunna sägas omdömet vacker bok. Salohngsförlaget Vertigo otiga avser den kanské rentav som en grym bok utgöre, en snuskig bok, en ful bok, en rå påkallad bok, inte som jag vet med deras förlustlige all edenborg någonsin avsikt, det kan hava så fel i sitt tycka. Det som slår mig än flera gånger i läsningen av denna förträffliga rara bok, att jag verkligen läser den och inte satt bort den heller, inte avbrutit mig, utan läser den ut och till slut och inte ens slutligen läser, och idel konstaterar mången gång hur fan ledigt den är skriven, blottlagt likt ledigt som av de författare vilka höra sitt ämbete den internationella scenen till, som svenska författare egentligen aldrig förmår nå. Den svenska författaren får inte till av en ledig stil helt, jag har aldrig fått ett bra exempel på det att någon på hemmaplan lyckas flyta ut. Pennan är frusen i Norden oåtersant som. Det intressant medelst denna bok av kubanésen Díaz, han kan skriva men frestas nära uttryck, talande uttryck som är farligt nära klyschbildning, jämmer det ack det, men det är detta som jag är gladast över att få möta i texten hans visar det sig för mig, ett av dem klyschiga som &:så utlöste omgående en novell hos mig undertecknad avfatta till den där avvarande Emma. Vet förstås inte heller vad som är översättarens veritabla synder i sammanhangets ett av Elisabeths Helmess påtramp av att smeka kyss på klyschan i Florina, försöka få språket ändå kanské blott nog hamnar lämna i uttryck eller eftertryck enbart märkas, ett språk i uttryck som inte nödvändigtvis gör eg. litteratur som säger mer. Ibland kan översättningen även helt brista, när tre lika prepositioner kan framträda i samma bisats, eller nånting sånt, en skrivkullerbytta, till all tur inte ofta vänt, hänt, sällan nog. Sedan försöker boken bli i sin dialog snuskig, grälsjukans snuskslängande längder över kort, donen mest stora i denna bok, dels på gränsen till något erotiskt, eller försöksporr, då blir det intressant hur den ledigt skrivande internationella kubanésiske författaren måste låta som en billig snuskförfattare avsedd. Frågan bryter och vacklar mellan något elegant och (försök till) snuskigt tal. Texten tar lite självt upp problematiken härom ock, vagt konstaterar t.&.med vid något tillfälle att den är snuskig vulgär självsägande den där, själv i sin förvåning säger, någon i sin replik utpekad. Sexscenerna är nu inte mer raffinerade än vad de förmår vara skrivna med för många dialoger, dialoger när man heter Díaz rimligt rim om, vad annars heller det, alltså inte bättre eg. än någon annanstans av evighetens porrdeklaration, nästan lite pinsamma i att inte ändå nog så mer sant. Sedan känns boken som om hade handling i en svunnen tid annat tidevarv, som om boken var ohmskriven från något som hänt för länge sedan tillbaka, passar in på dekadent lätt porriskt aristokratskildrande från 1800-svaret, men om alla detaljer är det oaktat modern tid taget, och modern är den väl &:så troligen. Möjligen har vår bäste Díaz läst en del gamla böcker i sin järnsäng trollbundet, tagit någon idé slutligen som sin. Och något om handlingen ännu kanské sägas, nog en ganska ful b-författare blir lejd till som fullvuxenbarnvakt av en fruktansvärd gumma för sitt [hennes] vuxna invalidiserade barnbarn, och så visar det sig snart att de två haft en gammal intetsägande starkt förnimmande affär i tiden (och handlingen eg. ganska otrovärdig om än helt trolig föga rolig, men att hon fagra kvinnan alltjämt kanské är kär, eller möjligen sjuk i sin vind, eller vill hämnas kanhända, eller nånting annat, som inte riktigt talar övertyga, vete kvinnan som vad, äh, låter billigt i motivet och berättelsen) och så blir det en sinnlig råtta och katt-lek utan gömma eftersom inget snarast finns att gömmas med ett kammarspel av efterspelat näst öh-förbjuden lusta och köttets göra eftersom den invalida fullvuxna flickan, säkert med diversé personlighetsstörningar inte får ha sex med ömkliga b-författare för då förlorar hon sitt tänkta jättearv efter den snart döda för rika antikommunistiske mormodern, och vill de kanské ändå ha sex nog, och så låter handlingen märkas bli som en den billig kulisch som porrfilmer ju ofta har, och när det finns kulisch kanské avsaknad av äkta, och så blir det råa porrfilmsscensinspelningar i boken en till flera, med lite annat smått och gott utöver, och när de har spyor så himla länge i boken är det mest överflödigt komiskt än reellt fastna, fastän inte så rått nånting enda ändå blir, för en författare som skriver ledigt kan inte skriva den mest trovärda porrschenen eller obscenitetens ringmärke heller när det kommer till kritans ände säga. Men allt hänger på slutet om denna bok är något mer eller förmer, en verklig boka, eller blott b-försök till snusk i fina pärmar, ej folkopplaga, är det lyxkiosklitteratur vete icke heller jag, möjligen något skrivet blott för att skrivas, måhända säger mångt djupt om man läser som.

Stefan Hammarén

lyxkritiker, mästare på butyrbrödtexter