Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Historien om David Bowie IV (IV)

Neoklassicism

David Bowie.Tony Visconti förtjänar sin egna lilla historia doldis bakom David Bowie som han är. Han började egentligen som musiker och sångare, men snart fann han en lönsam bisyssla i att producera andras skivor. Han har arbetat i branschen sedan sent sextiotal och inte med vilka dussingrupper som helst, Moody Blues, Mary Hopkin, T Rex, Thin Lizzy, Ralph McTell, Sparks, Gentle Giant, Boomtown Rats, Adam Ant, Stranglers, Manic Street Preachers och Morrisey är bara några av de världsstjärnor han har producerat. Ytterligare en samarbetspartner som han arbetat med är då David Bowie som han producerat ett antal album åt, det han enligt Bowie alltid varit oöverträffad på är att bygga upp ljud och låtar med sin kunskap om hur man hittar det dynamiska sound som ofta har präglat Bowies skivor.

1998 Var det dags för samarbete mellan de två igen. David Bowie hade fått i uppdrag att spela in soundtracket till The Rugrats Movie och Tony Visconti hade valts ut att producera. Resultatet var tänkt att bli “(Safe in This) Sky Life men i sista ögonblicket bestämde någon att spåret inte skulle finnas med på soundtracket. Spåret lämnades därför för en tid och återanvändes till sist som B-sida till en single som släpptes 2002 men nu med titeln “Safe”. Detta var första gången som Tony Viscont och David Bowie hade arbetat ihop sedan Scary Monsters (And Super Creeps) plattan, och detta samarbete slutade i att resultatet blev nada och intet. Det var dock inte den sista gången de två kom att samarbeta. Trots misslyckandet visade perioden och arbetet att Bowie var på väg tillbaka till det klassiska sound som han hade lämnat bakom sig i början på 80-talet för en i första steget mer komersiellt sound och senare ett mer experimentellt.

Bowie prövade under den här perioden på att komponera musiken till ett dataspel där han och frun Iman, före detta supermodell, också uppträdde som figurer i spelet. Omikron: The Nomad Soul hette spelet ch var hans första erfarenhet av att komponera till något liknande. Erfarenheten gav dock så blodad tand att 1999 hade han satt ihop ett helt album av låtarna från spelet som gavs ut med titeln Hours.

Den här gången hade Bowie skapat ett album som var mer lågmält och mer eftertänksamt än de tidigare. Det var också mer avskalat och borta var de tidigare experimenten med nya musikstilar som industri och drum and bass, istället var han tillbaka i klassisk Bowie-fåra med luftiga popmelodier och avskalade enkla arrangemang. 2005 Återutgavs skivan på det nya skivbolaget ISO Recoords som passade på att lägga in remixer av låtarna på en extra bonus-cd. Albumet är minnesvärt som en återgång till Bowies mer igenkännbara stil och därmed ett avsteg från den hejdlöasa experimentlusta de flesta albumen under 90-talet uppvisade. Det var också det första albumet sedan skivorna innan Ziggy Stardust som inte hamnade högt upp på listorna. Som bäst klättrade Hours upp till plats 47 på den amerikanska listan. Detta betyder dock inte att skivan är ointressant, tvärtom så har den många förtjänster som alltid när det gäller Bowie.

År 2000 var ny tid inbokad för Bowie och tanken var att spela in nytt material som han hade skrivit ihop och att spela in nya versioner av några av de allra äldsta låtarna i hans sångskatt. Arbetsnamnet på den nya skivan var Toy men resultatet av arbetet flöt någonstans ut i sanden och av det inspelade materialet blev intet eller näst intill. Än idag vet ingen utom Bowie och de som var där hur det lät, materialet har än i denna dag inte släppts och därför har spekulationens vågor gått höga. En del av det som skulle bli Toy, har använts till b-sidor på singlar tagna från albumet Heathen och på samma skiva, men som sagt det mesta förblev outgivet.

Samarbetet med Tony Visconti fortsatte i varje fall och 2002 resulterade detta i ett nytt album som denna gång alltså släpptes under namnet Heathen. Albumet var återigen ett konceptalbum, det berättade alltså en historia, med en mörk och dyster bild av mänskligheten där människan och världen hade degenererats och stod på gränsen till sammanbrott. Skivan innehöll som vanligt Bowies egna kompositioner, men också några covers på andras låtar. De senare var till exempel gruppen Pixies “Cactus”, eller Neil Youngs “I've Been Waiting for You” och “I Took a Trip on a Gemini Spaceship” av Norman Odam också känd som The Legendary Stardust Cowboy som en gång inspirerat Bowie i namnvalet Ziggy Stardust.

Heathen blev något av en upprättelse för David Bowie dels försäljningsmässigt, men framför allt kvalitativt. För första gången på mycket länge kunde Bowie räkna in både goda recensioner och bra försäljning, något som inte alltid har gått hand i hand genom hans karriär. Ska jag fälla en kort egen kommentar om skivan, så är den en av dessa skivor där David Bowie visar att när han är som bäst uppvisare han en häpnadsväckande förmåga att kombinera hjärta och hjärna där de intrikata melodierna möter genomarbetade arrangemang och intressanta texter. Vare sig han står som låtskrivare eller bara uttolkare så hittar han här det där unika i varje sång och med sin känsliga röst mejslar han fram små tavlor av underbara låtar.

David Bowie.Meltdown är något vi måste börja med att förklara. Det är en årlig festival som hålls i London där lite mer artistsik musik och filmmusik ska få sin plattform. Musiken framförs med orkester och dirigent eller med de medel upphovsmannen eller kvinnan anser passa för sammanhanget. Den har genom åren vuxit till att bli en samlingsplats för både små och stora där den lite annorlunda inramningen ibland har lett till både intressanta möten och konstellationer som tillfört musiken nya dimensioner. Patti Smith, Morrissey, Jarvis Cocker, John Peel och Nick Cave är några av de artister som genom åren har gästat festivalen.

2002 Inbjöds Bowie att vara med och välja ut artister som skulle inbjudas och valen och förlsagen skvallrade om att han privat är både en storlyssnare och kännare av musik. Philip Glass med sin minimalistiska musik var ett av förslagen, Polyphonic Spree med sin koralinspirerade symfoniska rock var nästa och till sist kultklassikerna ur New Yorks protopunkgryta Television var de som Bowie ville se framföra sina verk och låtar och som han också fick igenom. Han själv firade tillfället genom att på Royal Festival Hall framföra den omarbetade versionen av skivan Low som i ett mer experimentellt utförande har gått under namnet opus Low. Ett stycke som sällan framförts och som inte heller har givits ut som skiva mer än i Low-versionen som då är mer genomarbetad och mindre experimentell.

Som vanligt valde Bowie att fortsätta i ett högt tempo, något han snart kanske skulle få ångra i viss mån. 2003 Var det i varje fall dags för nästa skiva. Reality var åter igen en kvalitativ fullträff och den senaste i raden album som han släppt. En reflekterande äldre Bowie tittar på skivan igenom sitt egna liv och konstaterar i flera låtar att det inte är lätt att bli äldre även om man är en världsstjärna. Titlar som “The Lonliest Guy”, “Days” och “Never Get Old” kan lätt tolkas som lite självironiska och självraljerande, samtidigt kommenterar han dagens politiska situation och kommenterar sin samtid i en låt som “New Killer Star” som handlar om den 11: e september. Han tillåter sig att vara lite nostalgisk när han sjunger “Bring Me The Disco King” och åter är det självbiografiskt där han sammanfattar sin egen karriär så här långt.

I den ursprungliga utgåvan gavs den ut som en vanlig cd, men snart dök en ny version upp med en trespårs bonus-cd som digipak-format. Så småningom gavs den ut i en multikanals SACD-version och snart återutgiven med en bonus live-DVD som hade spelats in i London.

För att skruva upp tempot ännu lite högre, drog han 2004 ut på ytterligare en turné under namnet A Reality Tour som också förevigades på DVD inspelad vid två speltillfällen i Dublin. Turnén var välfylld och ambitös men fick delvis ställas in samma år då Bowie under en konsert i Tyskland fick smärtor i bröstet. Först trodde läkare han konsulterade att det handlade om en klämd nerv, men så småningom visade det sig att han hade ett förträngt kranskärl som framkallat en mindre hjärtattack. Han opererades akut i Hamburg och genomgick en så kallad ballongutvidgning av det aktuella kranskärlet. Operationen var framgångsrik men Bowie var tvungen att för världen, men framför allt sig själv, medge att åratal av rökning och turnerande nu hade tagit sitt pris. Domen blev förutom operation en beordrad vila vilket han åtlydde genom att återvända till New York och ta en ordentlig semester.

Medan han själv rehabiliterade sig och tog den nödvändiga vila som hans hälsotillstånd krävde, passade andra på att föra Bowies namn vidare på nya oväntade sätt. Butterfly Boucher är den australiensiska musikartisten som 2004 tillsammans med Bowie spelade in dennes låt “Changes” till filmen Shrek 2. Men den riktigt stora överraskningen stod den Brasilianske musikern och skådespelaren Seu Jorge för när han spelade in några av Bowies tidigaste låtar i nya versioner framförda på portugisiska och som ingick som soundtrack till filmen The Life Aquatic. “Space Oditty”, “Hunky Dory”, “The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” och “Diamond Dogs” var de låtar som ingick och Bowies kommentarer var översvallande. “Om inte Seu Jorge hade spelat in låtarna i akustiska versioner på portugisiska, hade jag aldrig fått höra den grad av skönhet som han har lyckats brodera in dem i”. Faktum är att han har rätt, det är nya sensationella och vackra versioner av redan utsökta örhängen som möter lyssnaren, så spring och köp soundtracket.

Sedan den där olycksaliga dagen 2004 då det uppdagades att David Bowie hade ådragit sig hjärtbesär, har han tagit det lugnt men ändå fortsatt med sporadiska framträdanden. Till exempel arbetade han under 2005 med det Kanadensiska indiebandet Arcade Fire. Första gången var den i USA tv-sända konserten Fashion Rocks som visades 2005. Bandet och Bowie framförde Arcade Fire's “Wake Up” och Bowie's “Five Years” och “Life on Mars?” tillsammans, och vid ett senare tillfälle samma år framträdde de tillsamman igen i New Yorks Central Park där de framförde “Queen Bitch” och “Wake Up”. 2005 sjöng han bakgrundssång på låten “Province” åt gruppen TV on Radio och tillsammans med Snoop Doggy Dog gjorde han en amerikansk reklamfilm. Tillsammans med vännen Tony Visconti framträdde han på releasepartyt till danska gruppen Kashmirs nya skiva No Balance Palace där Tony Visconti producerat. Samma skiva innehöll ett parti spoken word av kollegan och vännen Lou Reed.

Amerikanska grammisgalan 2006 gav honom ett lifetime award och som tack passade han på att framträda. Samma år framträdde David Gilmore från Pink Floyd solo på Royal Albert Hall i London, den hemlige gästen råkade vara David Bowie. Tillsammans framförde de två av Pink Floyds gamla hits “Arnold Lane” och “Comfortably Numb”. Det hela blev så lyckat att framträdandet gavs ut som single. Han sjöng också duett med Alicia Keys på Keep The Child Alive Foundation-galan där de framförde “Changes”, “Wild Is The Wind” och “Fantastic Voyage” som alla komponerats av David Bowie.

Han har vidare sjungit bakgrund åt Scarlett Johanson på hennes skiva Anywhere I Lay My Head som innehöll covers av Tom Waits-låtar 2008. Samma år fick han i uppdrag att sätta ihop en samlingsplatta med sina personliga favoriter. Skivan fick namnet SELECT och kom 2008 och blev omtalad för att den innehöll udda spår och endast en av hans hits “Life On Mars?”. David Bowie har alltså inte släppt kontakten med musiken men har varvat ner högst väsentligt sedan hjärt-attacken.

Aktören Bowie

David Bowie har aen skådespelarutbildning från slutet av sextiotalet och parallellt med sin musikerkarrär har han agerat i både filmer och pjäser. Några av de roller han har haft har redan nämts i denna artikelserie, men en fullständig redogörelse kanske är på sin plats därför att de är lika viktiga men inte lika kända som hans musikerkarriär.

1976 Mitt i flyttbestyr när bohaget hade adresserats Berlin, kom filmen The Man Who Fell To Earth där Bowie spelade en utomjording vars planet höll på att dö på grund av vattenbrist. Filmen var Bowies först spelfilm i långfilmsformat.

Just A Gigolo kom 1979 och utspelar sig inte så oväntat i efterkrigstidens Berlin. Under perioden bodde han ju där och mycket av hans arbete kretsade kring staden. I filmen spelar han en preussisk soldat som återvänder hem efter första världskriget men finner att ekonomin har havererat. När han till sist ger upp sina fruktlösa försök att hitta jobb, försörjer han sig som gigolo istället. Bordellen där han jobbar drivs av en kvinna som spelas av en åldrande Marlene Dietrich. Till sist dödas han i de gatukrig som rasade mellan kommunister och nazister redan då.

Nästa roll i en film kom 1980 då han spelade sig själv i filmen Christiane F – Wir Kinder von Bahnhof Zoo. Filmen var en mörk historia om tonårsprostitution och drogmissbruk som skulle kunna skrämma vem som helts till ett liv utan minsta synd.

Mellan åren 1980 och 1981 spelade David Bowie på Broadway där han spelade i scenuppsättningen av Elefantmannen som är historien om den missbildade mannen som i verkligheten föddes i den Victorianska erans Storbritannien.

David Bowie.The Hunger från 1983 var nästa film och nu hade han klivit in i filmens elitserie där han fick spela mot de internationellt erkända skådespelerskorna Susan Sarandon och Catherine Deneuve. Deneuve och Bowie spelar två vampyrer som upptäcker att den ena är dödlig trots löften om motsatsen. Samma år kom nästa film, Merry Christmas Mr. Lawrence. Han spelar en engelsk krigsfånge under andra världskriget som börjar undergräva sina japanska herrars auktoritet genom ett alltmer bisarrt beteende. En annan musiker, Ryuichy Sakamoto, spelar lägerkommendanten. En musiker som precis som Bowie ägnat sin musikaliska gärning åt elektronisk musik och experiment.

1983 gjorde han en liten roll i filmen Yellowbeard, en piratkomedi producerad av medlemmar från Monty Python-gänget. Into The Night hette filmen från 1985 där han återigen hade en liten biroll. Samma år var han aktuell för en skurkroll, Max Zorin, i en Bondfilm. A Wiev To A Kill kom ut samma år men utan Bowie vare sig som skurk eller något annat eftersom han ångrat sig då han tyckte att han inte ville spendera månader med att se en stuntman få stryk hela tiden medan han själv fick stå och titta på. Istället gick budet till Christopher Walken och det gjorde han ju bra, men jag hade nog ändå velat se Bowie för att se hur han skulle klarat sadistisk skurkroll.

Julian Temple hade 1986 bestämt sig för att regissera filmen Absolute Beginners. David Bowie tillfrågades om han inte ville vara med och det kunde han ju inte tacka nej till. Särskilt när Sade var en av motspelerskorna och för att toppa laget hade en ung Patsy Kensit också en roll. Filmen blev dock en flopp när den kom ut men har i efterhand fått en kultstatus.

Samma år spelade han älvkungen i filmen Labyrinth av Jim Henson. I den här filmen fick Bowie leva ut skurkrollen han inte fick i A Wiev To A Kill då rollen är en aning elak och kanske till och med ond.

En annan ond person har målats upp för alla i västerlandet när vi läst bibeln och lärt oss mer om Pontus Pilatus. Rollen som denna gick 1988 till Bowie men hans rolltolkning var en annan än den förväntade då han spelade en medkännande Pontus Pilatus allt efter de önskemål som regissören Martin Scorsese hade.

Året efter var Bowie påtänkt till rollen som Jokern i Tim Burtons version av Batman. Diskussionens vågor gick dock höga och valet föll istället på Jack Nicholson som inte gjorde figuren den rättvisa Heath Ledger gjorde förra året. Anledningen var att de ansvariga för castingen tyckte att Bowie inte var rätt person då han bara blev “en sympatisk kille som bara blir än mer sympatisk när han får ondskefulla roller”.

The Linguini Incident var filmen från 1991 där Bowie fick rollen som en ovanligt sur och tvär restaurantanställd. Han spelade mot Rosanna Arquette och Marlee Matlin.

David Lynch blev nästa samarbetspartner i regissörsstolen när Bowie axlade rollen som FBI agent i filmatiseringen av Twin Peaks. Twin Peaks Fire Walk With Me hade premiär 1992.

David Bowie fick också chansen att gestalta sin gamle idol inom konsten Andy Warhol när han fick rollen som denne i filmen Basquiat som handlade om konstnären med samma namn plus förnamnet Jean-Michel.

1998 Var det dags för en ny utmaning i en ny typ av roll när Bowie spelade revolverman i en nyspagettivästern som var en remake på den gamla filmen Il Mio West. Det nya namnet blev Gunslinger's Revenge. Han spelar en fruktad revolveman vars pistolmynning alla försöker undvika, en del dock utan framgång. Filmen hade svårt att hitta till amerikanska biografer på grund av distributionsstrul men 1995 hade detta löst sig och filmen hade premiär också där.

1983 Kom filmen The Hunger och 1997 hade TV-serien premiär i Storbritannien. Den fortsatte till 2000 och David Bowie var värd för programmet från och med 1998 då han ersatte Terence Stamp.

I samma veva så kom anbudet om att spela den åldrande gangstern Bernie i en nyinspelning av Brighton Rock som första gången hade spelats in 1947. Eftersom historien bara baserade sig löst på Brighton Rock, fick filmen ett nytt namn – Everybody Loves Sunshine kom den att bli.

Mr. Rice's Secret var pjäsen som filmades och där spelar han grannen vid namn Mr. Rice som fungerar som fadersfigur åt en obotligt sjuk tonårskille. Den filmatiseringen visades så sent som i mitten av januari på en svensk tv-kanal.

Filem Zoolander gav honom åter chansen att spela sig själv.

Nikola Tesla var det multiintelligenta geniet som levde i början av 1900-talet och som uppfann en rad elektriska hjälpmedel som används än i denna dag. David Bowie förärades den ansvarsfulla uppgiften att spela detta delvis bortglömda universalgeni. Den övriga skådespelarlistan var inte heller den kattpiss för bland medspelarna fann man till exempel Christian Bale och Hugh Jackman. Christopher Nolan fick till uppgift att regissera och resultatet kom att gå under namnet The Prestige.

Arthur and the Minimoys, som i USA kom att kallas Arthur and the Invisibles, var den animerade filmen där David Bowie fick göra röstpålägg till figuren Maltazard.

Extras var Ricky Gervais uppföljare till The Office. Ett gäng skådespelare som livnär sig på att åka till olika filminspelningar där de livnär sig som statister skildras i serien. I ett avsnitt dyker David Bowie upp där han åter får spela sig själv där han framför en visa som hånar Ricky Gervais roll Andy Millman. Rollen var alltså bara en gästroll i ett avsnitt.

Animationer tycks ha blivit populära roller i Bowies skådiskarriär för röstpålägget till Lord Royal Highness som var ytterligare en gästroll i SpungeBob Squarepants som han fick göra.

David Bowies senaste projekt är rollen som Ogilvie i filmen August i regi av Austin Chick. Tillsammans med skådespelare som Josh Hartnett och Rip Torn färdigställdes filmen 2008, men har mig veterligen bara släppts som DVD-utgåva i Sverige.

David Bowie har genom åren varit en extremt produktiv artist. Mest känd har han naturligtvis blivit för sina olika inspelningar där flera av dessa än idag anses vara klassiker, skivor som “The Man Who Sold The Earth” “Hunky Dory” “The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars” “Low” och “Heroes” är skivor som än idag tjänar som måttstockar på vad som är bra. Fortfarande är många av dessa skivor svårslagna och har med all rätt skrivit in sig i rockens historieböcker. Låtarna har under perioder legat i det främsta ledet för utveckling, framför allt under 70-talet ansågs David Bowie vara en av de artister som utvecklade musiken inom pop- och rockgenren allra mest. Flera musiktidningar och musikjournalister har till och med menat att under sin kvalitativt mest fruktbara period under 70-talet var David Bowie den artist som utvecklade rock och pop på ett sätt som gjorde honom till musikutvecklingens främste. Låt efter låt är odödliga örhängen och min gissning är att flera kommer att finnas med när 1900-talets låtskatt ska sammanfattas. Inom sin genre kommer han kanske till och med av eftervärlden att räknas som en av de största, gudarna ska veta att det är ett epitet han faktiskt förtjänar. De perioder David Bowie genomgick framför allt på 70-talet, som markerade olika musikaliska inriktningar är bara ett utslag av vilket universalgeni den här mannen faktiskt är. Att skriva nyskapande poplåtar är få förunnade, att skriva både nyskapande pop och rocklåtar är förunnat en liten exklusiv klick människor men att förnya pop, rock, soul och elektronisk musik som han gjorde under 70-talet det är det nog bara en som någosin gjort. Tittar man på spännvidden av stilar genom hela hans karriär blir man än mer imponerad. Vad sägs om att gå från Singer Songwriter till popsnickare, vidarer till glamrock, för att bli soulkung, börja med experiment musik i elektronsk tradition, gå vidare med New Wave, hitta tillbaka till discon, börja expermentera med rap, ge ut en skiva med drum and bass för att till sist gå tillbaka till ursprunget som för att sluta cirkeln. Det är få som gjort den musikalska resan som David Bowie har gjort, men det är än färre som lyckats göra en sådan med en sådan bibehållen kvalitet och artistisk integritet. Därmed har priset för hans Lifetime achievment förklarats med råge.

Men David Bowie är så mycket mer än så. Hans skådespelarkarriär har visserligen alltid kommit i andra hand, men har inte desto mindre varit en framgångsrik sådan. Personligen satt jag bara härom natten och tittade på Mr. Rice's Secret som visades på en svensk tv-kanal, rolltolkningen var vidunderlig. Detta är typiskt för David Bowies konstnärsskap då han alltid har varit gränsöver-skridande där musik, måleri, skulptur och teater har blandats till en musikalisk mix som handlat om mycket mer än bara musik eller diverseproduktioner.

Det är med andra ord en mångfacetterad artist och ibland en enigmatisk artist som med sina många projekt och många scenförändringar har tillfört musik, teater och över huvud taget konst en ny dimension. För den som ännu inte upptäckt denne fixstjärna rekomnenderas starkt en start med skivorna från gryningen av hans karriär, de är värda en låååång stunds njutning. Gå sedan vidare med de andra jobb han gjort och vi kan lova er en underhållande tid. God lyssning och tittning.

Discografi

David Bowie

Utgivningsår: 1967
Skivbolag: Deram
Prouducent: Mike Vernon

David Bowie — David Bowie.Debuten från 1967 som likt tidens musik var en poppig historia som likt tidens giganter Beatles experimenterade rätt vilt med framför allt arrangemang och musiksättning. Precis som Beatles framför allt på deras Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band-platta, har den här skivan starka inslag av Vau de ville-musik och texter som starkt påminner om barnramsor. Det sista ett drag som han inspirerades av Pink Floyds tidigaste proudktioner när han skrev texterna.

Space Oddity

Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Philips (UK) Mercury (US) Återutgiven 1972 av RCA
Producent: Tony Visconti

David Bowie — Space Oddity (UK).David Bowie — Space Oddity (US).Folkrock och proggen hade tagit över i David Bowies musikskrivande när denna skiva släpptes. Skivan visar också upp det som senare skulle bli David Bowies kännemärke som låtskrvare – influenserna från lite udda håll. David Bowie — Space Oddity (1972).“Wild Eyed Boy From Freecloud” är till exempel inspirerad av buddistisk musik, annars är skivans mest kända låt naturligtvis titelspåret “Space Oddity”. Med denna låt fick David Bowie inte bara sin första hit, utan kunde tjäna en och annan peng på att sälja låten till månlandningen 1969 när NASA köpte rätten att använda låten till TV-utsändnigarna.

The Man Who Sold the World

Utgivningsår:1970
Skivbolag: Mercury
Producent: Tony Visconti

David Bowie — The Man Who Sold the World (UK).David Bowie — The Man Who Sold the World (US).Skivan som började forma David Bowie till att bli det som senare gjorde honom så berömd. Den androgyna stilen – här visar framför allt skivans omslag det som senare blev hans kännemärke, bandet – bandet bakom David Bowie som senare kom att kallas The Spiders From Mars började formades med denna skiva. Tony Visconti på bas var den sista att bytas ut för att bandet skulle fullkomligas, denne återkom dock senare men i form av proucent till många av Bowies senare skivor och också till detta album, den musikaliska stilen – muskien formades av David Bowies men arrangerades av basisten Tony Visconti och gitarristen Mick Ronson. David Bowie — The Man Who Sold the World (RCA 1972).David Bowie — The Man Who Sold the World (Germany).Den musikalska stilen präglades av intrikata poplåtar med starka drag av vau de ville (teatermusik), etnoinfluerade inslag, singer songwritertraditionen som han visserligen lämnat bakom sig men inte helt övergett och till sist udda musikalsika sidospår. Musikens annorlunda ackordbyten blev omtalade och många elaka tungor har pekat på Mick Ronsons inflytande för detta, men själv har Bowie alltid hävdat att merparten av musiken och dess inriktning stod han själv för. Skivan återutgavs 1972 då Bowie skrev kontrakt med RCA och då med nytt omslag.

Hunky Dory

Utgivningsår: 1971
Skivbolag: RCA
Producent: Ken Scott, David Bowie

David Bowie — Hunky Dory.Trevor Bolder ersatte Tony Visconti på bas och därmed var Spiders From Mars fullkomliga som band. Hunky Dory är med andra ord den första plattan med den klassiska sättningen. Det är också i och med denna skiva som David Bowie etablerar sig som en låtskrivare med ett djup och kunskap som förmedlas via vidunderliga låtar. Skivan har vid första genomlyssningen nästan en easy listening-karaktär, men vid vidare genomlyssningar förstår man vilket geni som är i görningen. I en låt som Andy Warhol får artisten David Bowie dessutom visa vilken grym sångare han är.

The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars

Utgivningsår: 1972
Skivbolag: RCA
Producent: David Bowie, Ken Scott

David Bowie — The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars.Så klassisk som en klassisk platta bara kan vara. David Bowie's första konceptalbum, dvs ett album som berättar en hel historia, där utomjordingen Ziggy Stardust och hans band Spiders From Mars underhåller en påhittad värld under de sista fem åren av dess existens. Lite profetiskt går Ziggy under innan världen gör det, mycket beroende på ett utsvävat leverne med sex, drugs and rock'n roll. Skivan innebar glamrockens stora genombrott där både David Bowie och Roxy Music fick sina stora genombrott det året. Den androgyna stil som både David Bowie och Roxy Music visade upp blev ledstjärnan för en hel scen som för några år framöver var helt förhärskande. Skivans beskrivning av en rockartist som till sist blev sin egen nemesis, visade sig vara mer än en påhittad historia då historien i lika hög grad var David Bowies personliga berättelse. Skivan innehöll en rad hits och blev en stor framgång såväl konstnärligt som komersiellt och räknas än i dag som ett landmärke inom rockmusik.

Aladdin Sane

Utgivningsår: 1973
Skivbolag: RCA
Producent: Ken Scott, David Bowie

David Bowie — Aladdin Sane.Ordleken A Lad Insane (en galen kille) fick bilda titeln till denna David Bowie-skiva som inte bara leker med orden utan med musiken också. Titelspåret innehåller till exempel avancerad avantgardistisk jazz där pianisten Mike Garson fick excellera. Den innehåller också Brecht-inspirerade inslag som i Time, en musikalisk förebild som David Bowie kommit tillbaka till gång efter gång under sin karriär. Också musik inspirerad av temamusik från Bond-filmer när den undersköna Lady Grinning Soul gjorde detta album till ett extremt mångfacetterat mästerverk där än en gång David Bowies storhet som artist fick fritt spelutrymme. Det sista albumet med kompbandet The Spiders From Mars då Bowie senare det året tillkännagav Ziggy Stardusts död under konserten på Hammersmith Odeon senare samma år och därmed också det sista glamrockskivan från denna artist.

Pin Ups

Utgivningsår: 1973
Skivbolag: RCA
Producent: Ken Scott, David Bowie

David Bowie — Pin Ups.Visserligen är det Spiders From Mars som återigen backar upp David Bowie på denna platta och visst är det ett album som räknas till David Bowies glamrockera, men det är ett album utan låtar signerade David Bowie. Istället är denna skiva ett hyllningsalbum till alla de personliga favoritlåtar som David Bowie själv lyssnade på under framför allt 60-talet. Det är med andra ord andras låtar i ny tappning. Inget dåligt album men som alltid när det gäller covers inte alltid med 100% känsla för feeling, visst finns fullträffarna men också en och annan låt som faktiskt inte riktigt nådde upp till samma klass.

Diamond Dogs

Utgivningsår: 1974
Skivbolag: RCA
Producent: David Bowie

David Bowie — Diamond Dogs.Ytterligare en skiva som berättar en historia dvs ett konceptalbum. Den här gången är handlingen inspirerad av George Orwells bok 1984 där handlingen tilldrar sig i ett totalitärt samhälle med medborgare som lever i armod. Stilanalytiker menar att skivan är en fortsättning på samma stilideal vad gäller musiken, Bowies utseende och skivans konvolut. Men det är samtidigt första skivan sedan 1969 utan medlemmarna från Spiders From Mars, där David Bowie själv ersatte gitarristen Mick Ronson på detta instrument. Bowies ambition var att iscensätta George Orwells ord i musik, en målsättning han uppfyllde med råge.

Young Americans

Utgivningsår: 1975
Skivbolag: RCA
Producent: Tony Visconti, David Bowie & Harry Maslin

David Bowie — Young Americans.Philadelphia-soul var väl inte det som dåtidens publik och fanskara kopplade till David Bowies musikaliska karriär, men i och med att David Bowie lät Ziggy Stardust gå i graven gick han vidare med nästa alter ego – The Thin White Duke som var en heroinchick cool snubbe som alltså ägnade sig åt denna musikstil. Den personliga förändringen var inte det enda som skakade om fansen, musiken var ett tvärt kast mot en mycket dansant soul-stil som dessutom väckte mångas tvivel inför Bowies förklaringar om att viktminskningen till den supertunne Thin White Duke inte alls berodde på överdrivet knarkande som tidningarna menade. I efterhand har det dock visat sig att figuren var ett resultat av att han knarkade så det knakade. Skivan har i övrigt blivit mycket omtalad för att John Lennon spelade gitarr och sjöng i låtarna Fame och Across The Universe samt att en mycket ung Luther Vandross sjöng bakgrund. Samma Vandross skulle senare bli ett stort namn inom soulen under framför allt 80-talet. Den blev också starten på ett mångårigt samarbete med gitarristen Carlos Alomar.

Station to Station

Utgivningsår:1976
Skivbolag: RCA
Producent: David Bowie, Harry Maslin

David Bowie — Station to Station.Funk och soul i Philadelphia-tradition fortsatte att fascinera och engagera David Bowie. På skivan Station To Station fortsatte han därför med denna stil och utvecklade den med de nya influenserna han snappat upp genom att lyssna på framför allt Tyska elektroniska band som Kraftwerk och Neu! Det var framför allt deras förmåga att skapa elektroniska rytmer som fångade hans uppmärksamhet och som översattes till det projektet han var mitt inne i. Trots de högt ställda ambitionerna kom inte David Bowie ihåg ett smack av inspelningarna har han avslöjat i efterhand, orsaken hette framför allt kokain. Skivan var enligt honom själv, en vädjan om att få komma tillbaka och jobba i Europa igen efter att ha spenderat rätt mycket tid på andra sidan Atlanten. Texter med referenser till Europeiska filosofer som Nietzsche, mystisism och religion gav vissa fingervisningar om detta, men framför allt den nya samhörigheten i musiken med Tyska avantgardister som Neu! skvallrade än mer om detta. Den nya elektroniska inriktningen i hans musik kom att leda fram till det som många anser vara hans största insats för musiken – Berlintriologin.

Low

Utgivningsår: 1977
Skivbolag: RCA
Producent: David Bowie, Tony Visconti

David Bowie — Low.Efter några år med ett alltmer tilltagande drogberoende, flyttade David Bowie till heroinets huvudstad i Europa – Berlin för att byta miljö med den lika nerknarkade Iggy Pop. Tanken var att spela in album i bådas namn och samtidigt få ett miljöombyte. David Bowie själv har i efterhand påpekat hur bisarr hela idén var i den rådande situationen, men resutltatet blev i varje fall bra. Iggy Pop producerade sina två album The Idiot och Lust For Life, där The Idiot är ett mästerverk som hör hemma på vilken bästa lista som helst. David Bowies första album i triologin hette Low och räknas kanske som hans allra bästa album någonsin. Skivan präglas av David Bowies nya förtjusning för elektronisk musik som är den bärande pelaren i hans musikproduktion. Experimentlustan får fritt utlopp i de instrumentala låtarna Subterraneans och Warzawa, men också i en så synbart och hörbart mainstream- influerad låt som Sound And Vision har så många bottnar att den knappast går att avfärda som mainstream. För att få till alla synthesizer-arrangemang bjöd David Bowie in före detta medlemmen i Roxy Music – Brian Eno, att samarbeta på albumet och denna fick det mesta av ansvaret för arrangemangen med syntharna på skivan. Brian Eno har också varit med och skrivit flertalet av låtarna som till exempel Warzawa där han skrev musiken medan Bowie var i Paris för att vittna mot en före detta manager som Bowie ville lösa kontraktet med. Bowie skrev texten vid tillbakakomsten, som han passande nog valde att låta som ett fejkat östeuropeiskt språk.

”Heroes”

Utgivningsår: 1977
Skivbolag: RCA
Producent: Davdi Bowie, Tony Visconti

David Bowie — ”Heroes”.Andra skivan i Berlin-triologin som alla spelades in i den sedemera beryktade Hansa-studion nära Potsdammer Platz i den då fortfarande delade staden. I skuggan av muren som inte låg långt ifrån studion kom i snabb takt både Low och Heroes till, som alltså kom att ges ut samma år. Heroes är en mer lättillgänglig skiva mycket tack vare att låtarna på denna platta är mer direkta och mindre experimentfyllda. Av samma orsak är Low, i varje fall i mitt tycke, den bättre utan att Heroes på något sätt är dålig – tvärtom. På albumet Heroes kan man lyssna på en av David Bowies mest älskade låtar, titellåten Heroes, där dessutom supergitarristen Robert Fripp får visa vad han går för i ett av de mest distinkta gitarrsolon som spelats in. Återigen är det ett album där ena sidan innehåller konventionella låtar med synthgrund och på andra sidan samlas låtar som är baserade på instrumentell grund som till exempel Neuköln.

Lodger

Utgivningsår: 1979
Skivbolag: RCA
Producent: David Bowie, Tony Visconti

David Bowie — Lodger.Den sista och avslutande skivan i Berlin-triologin som underligt nog inte är inspelad i Berlin utan i Schweiz och New York. Den ingår trots detta i Berlin-triologin tack vare att den återigen är inspelad i samarbete med Brian Eno som de två tidigare, samt att musiken återigen är experimentell och baserad på många synthesizer-lösningar. Trots detta faktum är Lodger den mest icke-experimentella av de tre och därmed också den minst spännande. Mycket av den tunna resultatet på skivan går att hitta i faktumet att Brian Eno och David Bowies samarbete hade gått i stå. Det förekom inget öppet krig i form av gräl eller slagsmål men gnistan fanns inte där. Det andra skälet var att David Bowie återigen hade börjat orientera sig åt ett annorlunda musikaliskt håll. Lodger blev därför en mellanplatta som inte saknar kvaliteter, men som samtidigt inte har samma skärpa som de bästa han har producerat.

Scary Monsters (And Super Creeps)

Utgivningsår: 1980
Skivbolag: RCA
Producent: David Bowie, Tony Visconti

David Bowie — Scary Monsters (And Super Creeps).När Scary Monsters spelades in var det i kölvattnet på den konstnärligt sett framgångsrika Berlin-triologin. Denna triologi var dock inte lika komersiellt framgångsrik och därför var David Bowie inriktad på att hitta ett sound för skivan som skulle kunna sälja bättre. Bowie knöt därför i vanlig ordning an till de rådande konstnärliga trenderna, den moderörelse som kom att hamna under hans vingars beskydd skulle samma år som skivan släpptes komma att bli känd för världen som New Romantics. Skivan knyter inte an till rörelsen i någon musikalisk mening – där finns ganska små likheter, istället går Bowie som vanligt sin egen väg med nyckfulla och bångstyriga poplåtar som bryter mot de flesta kända mönstren. David Bowie — Ashes to Ashes.New Romantics-rörelsen representanter dyker istället upp i framför allt musikvideon till låten Ashes To Ashes där man kan se Steve Strange och Rusty Egan agera tillsammans med David Bowie. Också omslaget är starkt influerat av denna rörelse. Skivans kvaliteter saknas inte men är inte lika lättupptäckta och lätträknade som på tidigare album. Men lyssna trots detta på titellåten som är den stora behållningen, Robert Fripp leker wah-wah med alla andra gitarrister när han river av ett stick och ett gitarrsolo som får resten av världens gitarrister att titta sig vilset omkring. En annan gitarrist – Pete Townshend från The Who, gästspelade i låten Because You're Young.

Let’s Dance

Utgivningsår: 1983
Skivbolag: EMI (Utgiven på Virgin från och med 1995)
Producent: David Bowie, Nile Rodgers

David Bowie — Let’s Dance.Discogruppen Chics ena tungviktare Nile Rodgers var den som fick i uppdrag att hjälpa David Bowie att skapa ett lämpligt sound till post-discoplattan Let's Dance som kom ut 1983. Och en discoplatta blev det med besked, ingen har väl undgått titelspåret. Här fanns också låten China Girl som Bowie skrivit tillsammans med Iggy Pop till dennes platta The Idiot och som också fanns med på denna. Titelspåret till filmen Cat People som David Bowie skrev tillsammans med synthmogulen Georgio Moroder finns också med på plattan. Skivan blev den komersiella framgång som David Bowie så länge trängtat efter, frågan var bara till vilket pris för skivan har inte många låtar som för en inbiten David Bowie-fans kittlar alltför mycket i brallorna. Skivan introducerade en ny gitarrist i form av Steve Ray Vaughn vars samarbete med Bowie dock blev kortvarigt på grund av bråk om pengar. Ett val som är det enda som faktiskt är lite ögonbrynshöjande med denna skiva då Vaughn hade jobbat i sydstatsrocktradition snarare än discotradition.

Tonight

Utgivningsår: 1984
Skivbolag: EMI
Producent: David Bowie, Derek Bramble & Hugh Padigham

David Bowie — Tonight.Ytterligaer en av David Bowies mer lätt avfärdade skivor som en slags uppföljare på Let's Dance där han den här gången introducerar samarbetet med Tina Turner. En bekväm tillställning där David Bowie inte anstränger sig alltför mycket att ge lyssnaren någon unik musikupplevelse som bara David Bowie kan ge i sina bästa stunder. Ett faktum som bekräftas av skivans två återanvända låtar Neighbourhood Threat och Tonight som båda skrevs tillsammans med Iggy Pop till dennes skiva Lust For Life men som nu dammades av i nya versioner.

Never Let Me Down

Utgivningsår: 1987
Skivbolag: EMI
Producent: David Bowie & David Richards

David Bowie — Never Let Me Down.Ytterligare ett exempel ur den sämsta perioden av David Bowies karriär där han till och med själv i efterhand har medgett att både Tonight och Never Let Me Down kom till under en period i hans liv där han själv var totalt missnöjd med vad han presterade. Missmodet skapades av det faktumet att han tycktes ha förlorat känslan för att få det där extra som alltid har kännetecknat hans musik och att istället började frustrationen över det misslyckade låtskrivandet skina igenom i form av ett allt större ointresse från hans sida. I intervjuer har han kallat Never Let Me Down och Tonight sina två sämsta album, och det är inte utan att man håller med för bra är det inte trots att vissa fans enträget försökt försvara till och med detta album vilket som sagt är svårt.

Tin Machine

Utgivningsår: 1989
Skivbolag: EMI
Producent: Tin Machine & Tim Palmer

Tin Machine — Tin Machine.Trött på sin egen oförmåga att få till det där extra, sökte sig David Bowie till nya utmaningar. Det nya projektet Tin Machine var ett utslag av detta behov och 1989 släpptes debuten. Tanken var att söka sig tillbaka till det mer primitiva och skramliga med en avskalad produktion där rocken fick stå i centrum istället för David Bowie som bara var en medlem bland de andra. Omdömet är betydligt mildare från min sida än det har blivit om David Bowies två sista album innan projektet, men det saknas ändå något för att det ska bli fullt ut lyckat. Ett alltför sofistikerat och ickeskramligt sound ambitionen till trots, gjorde att skivan inte nådde ända fram. Ett annat faktum som inte heller det lyckades var att David Bowie i all sin storhet skulle kunna bli en medlem som alla andra, han var helt enkelt alldeles för stor för detta.

Tin Machine II

Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Victory
Producent: Tin Machine, Tim Palmer & Hugh Padgham

Tin Machine — Tin Machine II.För andra gången under sin artistkarriär blev David Bowie ganska rejält utskälld i tidningarna för den här skiva. Kritikerna menade att av David Bowies målsättningar med projektet, hade inget kommit ut som levde upp till de högt ställda ambitionerna. Isätllet menade man att han höll på att förstöra sin karriär och att han gjorde bäst i att sluta upp med karriärförstörare som detta. Så dålig är inte skivan men inte heller den någon av David Bowies bästa. Inte ens med Tin Machine-mått mätt en höjdare.

Tin Machine Live: Oy Vey Baby

Utgivningsår: 1991
Skivbolag: London
Producent: Reeves Gabrels, Max Bisgrove, Tom Dubé, Dave Bianco & David Bowie

Tin Machine — Oy Vey Baby.Spiken i kistan för projektet Tin Machine kom med liveskivan Oy Vey Baby som sålde lika bra som paraplyn i Sahara. Den blev rejält utskälld när den kom, den tvärvägrade att sälja och den fick David Bowie att tänka om – en fortsatt solokarriär var det enda alternativet som återstod och redan samma år som skivan kom valde han att splittra gruppen och gå in i studio med eget material.

Black Tie White Noise

Utgivningsår: 1993
Skivbolag: Savage
Producent: David Bowie & Nile Rodgers

David Bowie — Black Tie White Noise.Med sin första skiva i eget namn sedan 1990, ville David Bowie komma tillbaka med stil. Med albumet Black Tie White Noise som musikaliskt pendlar mellan vit soul, electronica och rock skapade han ett album är ett klart lyft i jämförelse med de sista innnan detta. Skivan innebar ett förnyat samarbete med Mick Ronson på gitarr, samma Ronson som en gång ingått i Spiders From Mars och som Bowie inte samarbetat med sedan 1973. Tyvärr dog Mick Ronson strax efter att skivan färdigställts så dessvärre blev det både första och sista gången som de båda samarbetade sedan 1973. En annan rolig detalj med skivan var att till den indonesiska marknaden hade en speciell version spelats in av låten Don't Let Me Down & Down där texten framfördes på indonesiska.

The Buddha of Suburbia

Utgivningsår: 1993
Skivbolag: BMG
Producent: David Bowie, David Richards

David Bowie — The Buddha of Suburbia (UK).David Bowie — The Buddha of Suburbia (US).Soundtracket som inte är ett soundtrack förutom ett spår. BBC2 hade bestämt sig för att göra en filmatisering av Hanif Kureishis bok Buddha Of The Suburbia och man hade redan kontrakterat David Bowie att göra soundtracket till den fyra avsnitt långa TV-serien. Titelspåret var det enda musikstycke som till sist kom med i den färdiga TV-produktionen, i övrigt är albumet alltså inte ett soundtrack men räknas ändå som ett. Musiken påminner i två fall om resultaten av arbetet tillsammans med Brian Eno från slutet av 70-talet där den elektroniska musiken tillsammans med David Bowies saxofonspel påminner om låtar som Warzawa eller Neuköln både till musiken och stämningen. I övrigt har albumet ett mer rockorienterat sound där mer traditionell stil får ta över. Ett rykte har florerat om albumet som går ut på att David Bowie, som skrev och avslutade inspelningen av albumet på rekordkorta sex dagar, fortsatte under inspelningens gång att skissa på en utveckling av flertalet låtar och att det därför finns alternativa inspelningar av alla låtar utom titelspåret men dessa har aldrig publicerats.

Outside

Utgivningsår: 1995
Skivbolag: Arista/BMG
Producent: David Bowie, Brian Eno & David Richards

David Bowie — Outside.Ytterligare ett konceptalbum där en historia om tillståndet i ett fiktivt samhälle inför milleniumskiftet berättas. Konströrelsen har delvis flyttat under jorden och bedrivs i detta samhälle i strid med lagen där brott i konstens namn har blivit en trend, mord och lemlästning har blivit en del av konsten och därför har samhället inrättat en specialpolis för att utreda brott begågna i konstens namn. Figuren Nathan Adler är en sådan konstpolis som utreder mordet på en fjortonårig flicka. Skivan placerade David Bowie i rampljuset igen då den blev en framgång så väl komersiellt som konstnärligt och han fick dessutom en hit med låten The Hearts Filthy Lesson.

Earthling

Utgivningsår: 1996
Skivbolag: BMG
Producent: David Bowie, Mark Plati & Reeves Gabrels

David Bowie — Earthling.Att kalla David Bowie som artist för en förstenad stofil vore totalt missvisande då han alltid har experimenterat med nya influenser i sin musik. Här har ni beviset då han gav sig i kast med att göra elektronisk musik med inriktning på drum and base, jungle samt dansmusik i samtidens anda, hela kompotten spetsad med en aning rock. En ny förtjusning för remix-versioner utvecklades också under inspelningen och flertalet av låtarna finns i speciella versioner för discjockeybruk samt radioversioner, till exempel finns tre versioner av Telling Lies som fanns för nedladdning från hans officiella hemsida. I'm Afraid Of Americans mixades av ingen mindre än Trent Reznor från Nine Inch Nails som Bowie hade bekantat sig med under den gemensamma turnén i USA då Outside Tour sjösattes 1995. Skivan återutgavs i en ny utgåva 2004 och försågs då med fyra extraspår, Little Wonder (Danny Saber Dance Mix), I'm Afraid Of Americans (Nine Inch Nails V1 Mix), Dead Man Walking (Moby Mix 2 US Promo 12”), Telling Lies (Adam F Mix), för att tillfredsställa alla dem som ville höra de alternativa mixarna.

’Hours…’

Utgivningsår: 1999
Skivbolag: Virgin
Producent: David Bowie & Reeves Gabrels

David Bowie — ’Hours…’.Skivan vars material från början delvis var musik till TV-spelet Omikron – The Nomad Soul där också en roll i spelet hade paralleller till David Bowie själv och en annan karaktär till hans fru Iman. Också två av samarbetspartnerna på plattan, Reeves Gabrels och Gail Ann Dorsey fick stå modell för två av karaktärerna i spelet. Albumets musik innebar ett steg tillbaka till mer traditionell rock och pop och återanknöt till Bowies tidigaste karriär från framför allt tidigt 70-tal. 2005 Återutgavs skivan för det nya bolaget ISO som dubbel-cd utgåva där den ena cd: n innehöll alternativa versioner av låtarna samt b-sidor från singlarna som getts ut vid första utgivningstillfället. Skivan blev dessutom Bowies sista för Virgin-labeln.

Heathen

Utgivningsår: 2002
Skivbolag: ISO/Columbia
Producent: David Bowie, Tony Visconti, Brian Rawling, Gary Miller (Everyone Says Hi), Bowie & Mark Plati (Afraid)

David Bowie — Heathen.Skivan markerade två återanknytningar med gamla bekantar. Den förste var den gamle vapendragaren Tony Visconti som återfanns i producentrollen för första gången sedan albumet Scary Monsters (And Super Creeps), den andre var gitarristen Pete Townshend från gruppen The Who som han samarbetat med i en låt på samma platta. Skivan gästades också av den före detta medlemen i Nirvana Dave Grohl. En annan lite uppseendeväckande detalj var att skivan innehöll ovanligt många låtar som David Bowie inte hade skrivit själv. Cactus skrevs av Pixies Black Francis under gruppens storhetstid, I've Been Waiting For You var signerad Neil Young och I Took A Ride On A Gemini Spaceship komponerades av den kultförklarade Norman Carl Odham också känd som Legendary Stardust Cowboy. Sångerna som signerats av David Bowie hade fokus på degradering av mänskligheten och världen vilket går att avläsa med all tydlighet i låtar som Slow Burn, Afraid och A Better Future. Heathen har getts ut i dubbeldiscutgåva där man bland annat kan hitta en Moby-remix av låten Heathen. Skivan har också getts ut i en limited-utgåva som SACD där fem av albumets låtar finns med i längre versioner än på originalet.

Reality

Utgivningsår: 2003
Skivbolag: ISO/Columbia
Producent: Tony Visconti, David Bowie

David Bowie — Reality.David Bowies geriatrik-platta med reflektioner om hur det är att bli gammal. Låtar som The Loneliest Guy, Days och Never Get Old och den nostalgiska Bring On The Disco King handlar alla om detta delikata ämne. Men skivan tar också upp terrorism i skuggan av 11/9 där New Killer Star och Reality tar upp ämnet. Omdömet om skivan är över lag gott, detta är en av de bättre skivorna med David Bowie i hans sentida produktion kanske till och med den bästa.

Under en kort period då skivan släpptes, gavs den ut i lite olika varianter. Standardutgåvan är en enkel cd-utgåva i jewel case, men den gavs också ut som digipak med en bonus-cd där tre extra låtar återfanns bland annat en nyinspelning av låten Rebel Rebel. Senare gavs skivan ut som multikanals SACD utgåva och denna återutgavs så småningom där en bonus DVD inkluderades med livematerial från en konsert i London.

Dr. Da Capo

Förnyaren — Historien om David Bowie I (IV) | Historien om David Bowie II (IV): 1974–1976 — Från Soul till The Thin White Duke | Historien om David Bowie III (IV)

Musik

Bob Dylan — Together Through Life

Booker T — Potato Hole

Chris Isaak — Mr. Lucky

Deportees — Under the Pavement — The Beach

Diana Jones — Better Times Will Come; Larkin Grimm — Parplar; Bonnie ”Prince” Billy — Beware & Bill Callahan — Sometimes I Wish We Were an Eagle

Doves — Kingdom of Rust

Dr. Indie lyssnar på fina grupper från förr och nu

Goffin & King: A Gerry Goffin & Carole King Song Collection 1961–1967

Grizzly Bear — Veckatimest

Hardcore Superstar — Beg for It; Nasty Idols — Boys Town & Crucified Barbara — Til Death Do Us Party

Henrik Johansson — Part

Ian Gillan — One Eye to Morocco

Jordi Savall — Jerusalem — La Ville De Deux Paix: La Paix Céleste Et La Paix Terrestre

Korta metalrecensioner III

Korta musikrecensioner XLIX

Lars Bygdén — Family Feelings

Mats Grönmark — Tape Hiss, Hit or Miss and Sometimes Even Bliss

Max Tundra — Parallax Error Beheads You; Tiga — Ciao; The Juan MacLean — The Future Will Come & Phoenix — Wolfgang Amadeus Phoenix

Melody Club — Goodbye to Romance

Merle Haggard — Down Every Road

Modern Caveman — Johnnywise

Moneybrother — Real Control & Marit Bergman — The Tear Collector

Neil Young — Fork in the Road

New Found Land — We All Die

NitroDive — Breaking the Silence & Bruket — Bruket

Pet Shop Boys — Yes; Gui Boratto — Take My Breath Away & Chromophobia

Prince — LOtUSFLOW3R

Rick Ross — Deeper than Rap & UGK — UGK 4 Life

Super Furry Animals — Dark Days & Light Years

The Amazing — The Amazing

The Detroit Cobras — The Original Recordings: Singles and Unreleased 1995–1997; Andre Williams & The New Orleans Hellhounds — Can You Deal with It? & Lady Dottie & The Diamonds — Lady Dottie & The Diamonds

The Von Bondies — Love Hate and Then There’s You

Wetton/Downes — Icon 3 & Robin Beck — Trouble or Nothing: 20th Anniversary Silver Edition

Yeah Yeah Yeahs — It’s Blitz!