Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Debatt

Skolans fortsatta haveri

Att det var vad som uppfattades som socialdemokraternas katastrofala skolpolitik som var en av orsakerna till att de förlorade förra valet och med all rätt så, det är de flesta statsvetare idag ense om. Att den fortfarande är en katastrof är också odiskutabelt sedan samarbetet med vänsterpartiet gått in i en hy fas och tycks oundvikligt, dvs röstar du på sossarna röstar du indirekt på vänstern och därmed får vi tillbaka den flumskolan vi alla protesterade emot. En del av problematiken med dagens skola går att spåra tillbaka till slutet av 80-talet när Göran Persson kommunaliserad skolan och därmed gled en nationell skola som var lika för alla oss ur händerna. Istället fick vi ett utbildningssystem som beroende på var skolbarnen bodde var dålig, ibland till och med en katastrof i enskilda kommuner eller riktigt bra i rika kommuner. Klyftorna började med andra ord att växa. Bodde man i en fattig kommun fick barnen en bristfällig kvalitet på skolans standard som bland annat gick att utläsa i gamla och uttjänta skolböcker i olika ämnen, där det däremot bodde rika medborgare i en kommun med visionen att ge en bra utbildning så hade eleverna alla chanser i världen. Vi fick en skola som återspeglade ett klasssytem helt enkelt och detta tack vare en socialdemokrat. Nu när skolan redan i sina delar är skadeskjuten så förordar framför allt vänsterpartiet samma gamla lösningar som visat sig så inneffektiva och förödande och vad som är än värre, man har fått med sig socialdemokratin på samma gamla dumma politik. Hela denna process som har visat sig så destruktiv har bara förvärrats av att barn från underpriviligierade områden har tappat intresset för en skola som har tappat intresset för dem och därmed har de vänt skolan ryggen, skolan har för vissa bara blivit en förvaringsplats.

Det var med detta tvivelaktiga facit sossarna fick kasta in handduken och istället tog Jan Björklund över skolministerposten. Men hur har han klarat den enorma utmaning som att städa upp i det råttboet sossarna lämnade efter sig?

Svaret kan nog tyvärr bara bli ett, ömsom vin ömsom vatten. Ja, Jan Björklund har gett skolan arbetsro genom att ge den de verktyg som faktiskt behövs. Bestraffningsskola kallas detta av framför allt vänsterpartiet och det säger väl en hel del om dem, men faktum kvarstår bråkstakarna kan inte längre få lov att vara de som sätter agendan åt alla andra utan att skolan kan göra ett smack. Där är alltså Jan Björklund enligt mig inne på helt rätt väg. Men så kommer då problemen som inte gör det hela så bra och vad som är än värre det är att Jan Björklund tycks välja att stoppa huvudet i sanden.

Två rapporter har under senare tid dykt upp. Den ena talar om att där den kommunala skolan i snitt har en dator per sex elever så har friskolorna en dator per en elev. Det är ju bra att åtminstonde några elever får ha det så bra, men samtidigt drabbar detta faktum andra på ett ovälkommet sätt. För tittar man på vilka barn som går i friskola så är det oftast medelklassens och överklassens barn inte arbetarklassens. Detta beror på en övertygelse inom dessa samhällsklasser om utbildningens värde och i motsats hos arbetarklassen en viss misstänksamhet inför skola över huvud taget. Naturligtvis finns undantagen där också arbetarklassens ungar får möjligheten att gå i friskola, men dessvärre är det en skolform som lockar andra barn från andra samhällsklasser. Ett faktum som med andra ord cementerar klasskillnader och därmed är det arbetarklassens barn som får stå där med färre dator dvs resurser för en bra utbildning, medan de andra samhällsklasserna får den utbildning alla har rätt till dvs en bra sådan. Jan Björklunds inställning till detta faktum är att han inte är oroad för när han har varit ute på skolor har elever minsann haft tid att spela spel på sina datorer. Men kanske är det så att för att kunna spela spel, har vissa skolor och elever kanske genomgått en “Robinsoneffekt” för att uppnå denna situation, dvs vissa blir förvisade till att få ingen dator för att “de rätta” ska få mer tid att spela sina spel. Detta är faktiskt ett faktum jag själv blivit vittne till så kanske Jan Björklund borde lyfta på ögonlocken och titta med nya ögon på situtationen, ögon som kan observera hur verkligheten ibland tyvärr kan fungera. Den enda slutsatsen man nämligen kan dra av rapporten är att om inte kommunerna förmår att skjuta till resurserna själva, måste staten gripa in och ge kommunerna större resurser som dessutom ska öronmärkas för att verkligen gå till inköp av fler datorer istället för att ge någon rektor ett nytt skrivbord eller något liknande.

Den andra rapporten avslöjar att med kommunalisringen av skolan har det blivit allt vanligare att skolor sparar pengar på bokinköp till skolbibliotek, eller ännu värre, att man lagt ner skolbibliotek. Läsande är grunden i allt lärande, ett faktum som genom hela livet tål att upprepas igen och igen. Om man inte har något att läsa eller rent av förvägras att ha ett ställe där läsandet och intresset för detta stimuleras, ja då stannar den processen som kallas lärande. Alltså är denna trend en ren katastrof som måste hejdas och det finns bara ett sätt att se till att den hejdas – skjut till resurserna i form av pengar. För precis som med datorerna är det de bristande resurserna som är grundproblemet. Men eftersom Jan Björklund duckar för att skjuta till mer pengar så kommer situationen bara att bli värre.

Men tyvärr stannar det inte med detta, samma rapport talar om att när man jämför friskola och kommunal skola så är det alltför ofta som friskolor väljer att slopa den dolda resurs som heter bibliotek för att de är för små och den kommunala har istället problemet politiker som sett en tacksam möjlighet att spara pengar utan att någon har höjt rösten. I båda fallen kan man inte nog understryka hur förödande detta är och jag ser med spänning fram emot Jan Björklunds reaktion .Om den blir densamma som med datorerna har vi som medborgare och föräldrar all anledning att fortsätta vara bekymmrade ja kanske till och med förskräckta.

Men som vanligt kan jag ju inte stanna vid detta. Det som oroar mig kanske mest är att ingen inom svensk politik tycks förstå ett grundläggande fakta som vi redan snuddat vid – kommunaliseringen av skolan är det enskilt värsta som har hänt denna och hela processen bör snarast möjligt vändas för att våra politiker förhoppningsvis i framtiden ska kunna återta initiativet och utöva den omvårdnad som skolan så länge saknat. Låt mig ge er ett exempel, i början av maj presenterade skolverket en rapport som visar att 75% av alla kommuner planerar att sanera sin dåliga ekonomi genom att spara på skolans område. Jan Björklunds svar blev att “vädja till kommunerna att undvika detta”. Ett alternativ till detta borde naturligtvis vara att tala maktspråk som till exempel att dra in statsbidrag till den kommun som spar på skolans område. Ännu bättre vore det om Jan Björklund tog steget hela vägen ut och återtog skolan i statens regi för att sätta p för det kommunala slakthus som skolan har kommit att bli. Men ingenstans kommer dessa tongångar fram, istället får allt bara ske utan att någon ingriper vilket är dubbelt tragiskt. För i och med kommunaliseringen har skolan sakta men säkert glidit ner i ett moras av sämre och sämre kvalitet. Lärarna är inte de som bör lastas för situtationen och inte heller rektorerna för dessa har nog gjort det som dessa har kunnat av en omöjlig situation. Nej, det är snarare så att kommunernas alltmer hackiga ekonomi och det faktumet att det inte finns något ekonomiskt utrymme är den verkliga boven. Politiker som på lokal nivå har jagat möjligheter att spara, istället för att ha jagat möjligheten att utveckla har blivit legio i den nya miljö som skolan har levt i. Samtidigt har den andra delen – de statliga bidragen till kommunerna sinat efter det att också statens finanser mer eller mindre har rämnat. Möjligheten att utveckla har därför starkt kringskurits på alla fronter och utvecklingen samt att kunna möta de nya problemen som skolan ställts inför, har blivit de första tecknen på de bondeoffer som framför allt sossarna sysslat med men nu alltså också i viss mån också Jan Björklund. Det är därför dubbelt beklagligt att behöva se att Jan Björklund bara har blivit en förlängning av den traditionen som sossarna har instiftat. Skär ner, spara, håll igen och skjut för guds skull inte till de resurser som behövs tycks vara den nya tidens mantra som alla politiker har anslutit sig till, men eftersom sådant tal är lite känsligt och kan påverka väljaropinioner så måste man dölja det bakom floskler som “Jag är inte oroad”. Ett uttalande som gör mig än mer oroad, eftersom det nu inte bara finns dåligt med resurser, en lämplig kandidat för än mer indragningar och en möjlighet att dölja det faktumet att man gör neddragningar för 108 gången i ordningen – Nej, här finns också möjligheten att göra ett propagandanummer av det hela genom att få ett försämrande att se ut som något annat än det det är. Allt man behöver göra är ju några bra saker så kanske man kan glömma de många dåliga. Det är därför nästan som om jag känner att jag är den sista människan i detta land som kallar en dålig politik från alla de inblandade politikerna, för en dålig politik. För hittills har ju ingen, vare sig socialist eller borgerlig ställt sig upp och talat om att dåligt är dåligt. De enda som har gjort det har nämligen en egen politisk agenda och repressenterar själva en dålig politik, men döljer detta faktumet och får därför sig själva att framstå som sanningssägare när de i själva verket i allra högsta grad är en del av problemet. Kan någon kalla det vid sitt rätta namn och inget annat, snälla?

Dr. Da Capo

Musik

Bob Dylan — Together Through Life

Booker T — Potato Hole

Chris Isaak — Mr. Lucky

Deportees — Under the Pavement — The Beach

Diana Jones — Better Times Will Come; Larkin Grimm — Parplar; Bonnie ”Prince” Billy — Beware & Bill Callahan — Sometimes I Wish We Were an Eagle

Doves — Kingdom of Rust

Dr. Indie lyssnar på fina grupper från förr och nu

Goffin & King: A Gerry Goffin & Carole King Song Collection 1961–1967

Grizzly Bear — Veckatimest

Hardcore Superstar — Beg for It; Nasty Idols — Boys Town & Crucified Barbara — Til Death Do Us Party

Henrik Johansson — Part

Ian Gillan — One Eye to Morocco

Jordi Savall — Jerusalem — La Ville De Deux Paix: La Paix Céleste Et La Paix Terrestre

Korta metalrecensioner III

Korta musikrecensioner XLIX

Lars Bygdén — Family Feelings

Mats Grönmark — Tape Hiss, Hit or Miss and Sometimes Even Bliss

Max Tundra — Parallax Error Beheads You; Tiga — Ciao; The Juan MacLean — The Future Will Come & Phoenix — Wolfgang Amadeus Phoenix

Melody Club — Goodbye to Romance

Merle Haggard — Down Every Road

Modern Caveman — Johnnywise

Moneybrother — Real Control & Marit Bergman — The Tear Collector

Neil Young — Fork in the Road

New Found Land — We All Die

NitroDive — Breaking the Silence & Bruket — Bruket

Pet Shop Boys — Yes; Gui Boratto — Take My Breath Away & Chromophobia

Prince — LOtUSFLOW3R

Rick Ross — Deeper than Rap & UGK — UGK 4 Life

Super Furry Animals — Dark Days & Light Years

The Amazing — The Amazing

The Detroit Cobras — The Original Recordings: Singles and Unreleased 1995–1997; Andre Williams & The New Orleans Hellhounds — Can You Deal with It? & Lady Dottie & The Diamonds — Lady Dottie & The Diamonds

The Von Bondies — Love Hate and Then There’s You

Wetton/Downes — Icon 3 & Robin Beck — Trouble or Nothing: 20th Anniversary Silver Edition

Yeah Yeah Yeahs — It’s Blitz!