Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Booker T — Potato Hole B.B.B.

Anti

Onyanserade orgelorgier

Booker T är väl mest ihågkommen för monsterhiten Green Onions som han fick listettor världen över med tillsammans med gruppen The MG's 1962 när den släpptes. 47 År efter detta har nu Booker T Jones som hans fullständiga namn är, släppt en platta tillsammans med nycountrygruppen Drive By Truckers. Också Neil Young har hittat in i skivstudion där han smiskat gitarr som bara han kan göra. Tyvärr är skivan instrumental rakt igenom vilket jag tycker är både tråkigt och lite fantasilöst då Drive By Truckers har flertalet kompetenta sångare som nu istället fick sitta hemma och rulla tummarna och dessutom får vi som lyssnare inte en lika intressant produkt tyvärr.

Nåväl så taskig är nu inte skivan trots sina instrumentala låtar, men faktum kvarstår det skulle kunnat bli mer för örat om någon öppnat munnen och utbrustit i sång.

Till de mer intressanta detaljerna hör Booker T's orgelspel som alltid har varit något i hästväg och det finns trots över 45 år av utveckling få som spelar som han. Det ryter bättre än verbala tillrättavisningar, det smeker och det engagerar på ett sätt som gör allt så himla hörvärt trots allt.

Musiken innehåller allt från rock i den tyngre skolan som i inledande Pound It Out till mer soulorienterad musik och på sina ställen också funk. I just Pound It Out lyckas för övrigt bandet smiska upp sådan grym kräm att cd: n säkert försetts med någon typ av kylfunktion för att klara livhanken. Hela anrättningen kryddas upp av det faktumet att både Drive By Truckers och Neil Young som bekant har en hel del influenser från countryn så visst känns någon slags air av den också. En av låtarna är till och med en version av Outkast megahit Hey Ya men som alla covers så är den tyvärr inte hälften så bra som originalet som ju är fantastiskt. Det serveras till och med en kandelabermjukis i form av avslutande Space City så spännvidden på plattan är det inget fel på, tvärtom så är det precis så varierat som det ska vara och har så många bottnar att man bara vill skala av musiklager efter musiklager.

Soulmättade She Breaks ger utrymme åt Booker T att riva loss sin patenterade Hammondsoul som bara han kan leverera den. En låt som Native New Yorker har hög smiskfaktor där det tyngre artelleriet tas fram och framför allt gitarrerna river djupa sår, men också orgeln biter ifrån sig på ett så där sätt som i varje fall gör mig lycklig i brallan. Framför allt visar Neil Young i denna låt att han är en tämligen oslagbar taggtrådsgitarrist. Det gnyr, det gnäller och det blöder i fingrarna men ack vilken skönt oljud han lyckas locka fram ur en träplanka med sex metalltrådar på. Så här fortsätter det och det är till sist bara några få invändningar jag har för att skivan skulle fått ett riktigt högt betyg. De rakt igenom instrumentala låtarna skulle vunnit mycket på att ha försetts med sång, Hey Ya är ingen höjdarversion av låten – tvårtom.

Sammanfattningsvis har Booker T fått till en riktigt småmysig skiva med mycket känsla för både rock och soul och ibland en slags hybrid mellan de två. Det ryker och skriker men aldrig utan känsla. Hey Ya kunde han dock lämnat på mixerbordet för den är inte rolig ens som version av originalet. Booker T kunde gärna ha lättat upp en och annan låt med lite sång, för i längden orkar i varje fall inte jag med en instrumental skiva då det blir lite händelsefattigt här och där. På det hela taget dock en rätt småtrevlig anrättning som kan vara väl värd sitt pris. I jämförelse med Yeah Yeah Yeah's nya är den rena himmelriket där allt framstår som ett rent under av hantverk vilket det å andra sidan det mesta gör om man jämför med den. Så plocka fram spikskorna och ranta ner till din lokala skivhökare, för kom ihåg att stödja skivhandeln som feldilarna nej fildelarna har gjort till en utrotningshotad art.

Dr. Da Capo

Musik

Bob Dylan — Together Through Life

Booker T — Potato Hole

Chris Isaak — Mr. Lucky

Deportees — Under the Pavement — The Beach

Diana Jones — Better Times Will Come; Larkin Grimm — Parplar; Bonnie ”Prince” Billy — Beware & Bill Callahan — Sometimes I Wish We Were an Eagle

Doves — Kingdom of Rust

Dr. Indie lyssnar på fina grupper från förr och nu

Goffin & King: A Gerry Goffin & Carole King Song Collection 1961–1967

Grizzly Bear — Veckatimest

Hardcore Superstar — Beg for It; Nasty Idols — Boys Town & Crucified Barbara — Til Death Do Us Party

Henrik Johansson — Part

Ian Gillan — One Eye to Morocco

Jordi Savall — Jerusalem — La Ville De Deux Paix: La Paix Céleste Et La Paix Terrestre

Korta metalrecensioner III

Korta musikrecensioner XLIX

Lars Bygdén — Family Feelings

Mats Grönmark — Tape Hiss, Hit or Miss and Sometimes Even Bliss

Max Tundra — Parallax Error Beheads You; Tiga — Ciao; The Juan MacLean — The Future Will Come & Phoenix — Wolfgang Amadeus Phoenix

Melody Club — Goodbye to Romance

Merle Haggard — Down Every Road

Modern Caveman — Johnnywise

Moneybrother — Real Control & Marit Bergman — The Tear Collector

Neil Young — Fork in the Road

New Found Land — We All Die

NitroDive — Breaking the Silence & Bruket — Bruket

Pet Shop Boys — Yes; Gui Boratto — Take My Breath Away & Chromophobia

Prince — LOtUSFLOW3R

Rick Ross — Deeper than Rap & UGK — UGK 4 Life

Super Furry Animals — Dark Days & Light Years

The Amazing — The Amazing

The Detroit Cobras — The Original Recordings: Singles and Unreleased 1995–1997; Andre Williams & The New Orleans Hellhounds — Can You Deal with It? & Lady Dottie & The Diamonds — Lady Dottie & The Diamonds

The Von Bondies — Love Hate and Then There’s You

Wetton/Downes — Icon 3 & Robin Beck — Trouble or Nothing: 20th Anniversary Silver Edition

Yeah Yeah Yeahs — It’s Blitz!