Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konsert

The Only Ones

Nynostalgi med nyttomaximering

The Only Ones.The Only Ones var gruppen som i slutet av 70- och början av 80-talet stod inför ett större genombrott men som tyvärr först förpassades till kultstatus hos en fanatisk och ganska månghövdad skara devota fans och sedan sprack på grund av ledfiguren Peter Perretts fascination för allehanda droger. Bandet spelade under sina glansdagar en musikstil som landade någonstans mellan punk, powerpop och rock. 2007, 25 år efter deras uppbrott, återförenades bandet och gav sig ut på turné och i år kunde alla vi fanatiska Only Ones-vänner glädjas åt att deras tre studioplattor återutgavs i remastrad form. Ordningen efter den saknad bandet efterlämnade var därmed återställd. Ännu bättre blev det när det för en tid sedan meddelades att bandets turné skulle ta vägen förbi Stockholm och den konserten fick man ju vara debil för att missa. Nu är vare sig Dr. Indie eller jag det så vi drog på oss rock'n roll-munderingen, ringde upp Sture och stagedivardivisionen och packade oss ner till stranden (gamla street) vid hornstullsstrand i El Stockholmo för en afton vi sent skulle glömma.

Spänningen var olidlig fram till målsnöret men tiden var ändå lättfördriven då det fanns mycket att prata om med många andra fanatiska fans och proselyter som letat sig dit. Naturligtvis var det rådande ämnet musik för vilka andra än människor med en djup vördnad för musiken hade letat sig dit. Det skulle i så fall varit den halvamatören som inte förstått skillnaden mellan slagsmål och musik trots sina 20 något år här på jorden, riktigt synd att sådana sorgliga figurer inte kan fatta. Nej, faktum var att människor från när och fjärran hade letat sig dit och den gemensamma nämnaren för alla dessa var kärleken till musiken och till The Only Ones version av den.

Så plötsligt började soundchecken och förväntningen steg till feberaktiga nivåer, längtan höll på att bli för mycket. Efter en stund när förtvivlan nästan hade ersatt den där känslan, så stod de plötsligt bara där.. Peter Perrett såg ut som en blandning mellan en sen60-tals Dylan och Greta Garbo, John Perry (gitarr) var ännu mer flintskallig än förr och övriga medlemmar hade också dom blivit några år äldre vilket syntes men vitaliteten var det inget fel på. Bandet började bombardera publiken med de charmfulla låtarna som en gång gjorde dem så omtyckta och omtalade. Another Girl, Another Planet, Me And My Shadow är bara exempel på låtglädjen som plötsligt strömmar ut ur högtalarna. En exalterad granne skriker i mitt öra att “det skulle inte förvåna mig om Why Don't You Kill Yourselt kommer snart” och mycket riktigt, en stund senare kommer just den låten. Samma grannes kommentar är att bandet låter som Velvet Underground i sina stunder och jag nickar instämmande, släktskapet finns där.

Publiken är inte sen att reagera och dansar bättre än den värsta Nurjev. Stämningen närmar sig kokpunkten och bandet gör sitt bästa för att elda upp oss ännu mer vilket inte är svårt. Alla är inställda på att ha en rolig afton utom högernävemannen då förstås, men han dröp snart av då han förstod att han bara gjorde bort sig. Annars var det bara mungipor upp som gällde och det sporrade bandet till nuya höjder. Visst fanns ringrosten, visst kunde låtvalet haft en starkare röd tråd och visst fanns där en del döda punkter men det där var bisatserna i meningen där huvudtemat var ett band med charm, spelglädje och den där sträva lite smått elaka engelska humorn och betraktelseförmågan i vissa av låtarnas texter. Det var med andra ord ingen slump att jublet inte visste något slut efter låt efter låt och det var heller ingen slump att bandet sporrades där framför allt John Perry gjorde ett jobb som kunde fått två gitarrister att se så där pervolycklig ut. Också Ron Mahr såg lite finurligt lycklig ut bakom sin bas, Mike Kellie på trummor såg däremot bara så där sammanbitet koncentrerad ut. Men en sak framgick av de fyras (i en låt fems) gemensamma muciserande, detta är ett väl sammansvetsat band som är så pass durkdrivna att de har råd och utrymme till att bara ha roligt mitt i allt välljud.

Smiskigt bra låtar framförda med både sann glädje och på ett sammansatt sätt gjorde att det vi fick se var ett band som tog musiken längre än de flesta skulle förmått i deras skor. En trivselafton som i all oförarglighet till och med hade ådragit sig den lokala hem och skola-föreningens gilland, fast föga anade de då hur farliga The Only Ones texter kan vara i vissa låtar så det är nog bara oförargligt på ytan trots allt. Kanske var det något ojämt där det fanns vissa döda punkter men på det hela taget en jipiekayyheykonsert. Få band når upp till de låtkvaliteter och musikaliska höjdeer som Only Ones i sina muntraste stunder lyfter till, bandet är därmed värda all min respekt trots att jag skulle önska mig lite mer jämnvikt i låtvalet.

Dr. Da Capo

Ett litet p.s. till The Only Oneskonserten 17 april av Dr. Indie. Trettio års kärlek behöver jag bara sammanfatta i ett enda band – The Only Ones. Peter Perrett är minst lika cool med sina svarta solglasögon som Lou Reed och Joey Ramones någonsin kunde vara i solglasögon.

Musik

Bob Dylan — Together Through Life

Booker T — Potato Hole

Chris Isaak — Mr. Lucky

Deportees — Under the Pavement — The Beach

Diana Jones — Better Times Will Come; Larkin Grimm — Parplar; Bonnie ”Prince” Billy — Beware & Bill Callahan — Sometimes I Wish We Were an Eagle

Doves — Kingdom of Rust

Dr. Indie lyssnar på fina grupper från förr och nu

Goffin & King: A Gerry Goffin & Carole King Song Collection 1961–1967

Grizzly Bear — Veckatimest

Hardcore Superstar — Beg for It; Nasty Idols — Boys Town & Crucified Barbara — Til Death Do Us Party

Henrik Johansson — Part

Ian Gillan — One Eye to Morocco

Jordi Savall — Jerusalem — La Ville De Deux Paix: La Paix Céleste Et La Paix Terrestre

Korta metalrecensioner III

Korta musikrecensioner XLIX

Lars Bygdén — Family Feelings

Mats Grönmark — Tape Hiss, Hit or Miss and Sometimes Even Bliss

Max Tundra — Parallax Error Beheads You; Tiga — Ciao; The Juan MacLean — The Future Will Come & Phoenix — Wolfgang Amadeus Phoenix

Melody Club — Goodbye to Romance

Merle Haggard — Down Every Road

Modern Caveman — Johnnywise

Moneybrother — Real Control & Marit Bergman — The Tear Collector

Neil Young — Fork in the Road

New Found Land — We All Die

NitroDive — Breaking the Silence & Bruket — Bruket

Pet Shop Boys — Yes; Gui Boratto — Take My Breath Away & Chromophobia

Prince — LOtUSFLOW3R

Rick Ross — Deeper than Rap & UGK — UGK 4 Life

Super Furry Animals — Dark Days & Light Years

The Amazing — The Amazing

The Detroit Cobras — The Original Recordings: Singles and Unreleased 1995–1997; Andre Williams & The New Orleans Hellhounds — Can You Deal with It? & Lady Dottie & The Diamonds — Lady Dottie & The Diamonds

The Von Bondies — Love Hate and Then There’s You

Wetton/Downes — Icon 3 & Robin Beck — Trouble or Nothing: 20th Anniversary Silver Edition

Yeah Yeah Yeahs — It’s Blitz!