Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XLIX

Flo Rida — R.O.O.T.S.

Flo Rida — R.O.O.T.S.Så kommer det nya ljudbilder eller ljudbilder som var nya på slutet av 90-talet då Timbaland gav Missy Elliott sin berömda grundbreak som också var inledningen till den nya tidens dansanta elektriska hip hop eller soulmusiken av idag. Flo Rida har stundtals på sin nya skiva rent av geniala låtar som ”Jump” med indie/mainstream-sångerskan Nelly Furtado eller Flo Ridas cover på The Dead or Alives klassiska new wavehit ”Right Round” med ett härligt väl avvägd ljudsnitt producerad av Lily Allens egen husproducent Doctor Luke. Soulprnsar som Akon och Ne-Yo är välkomna bidrag till en skiva som är bullrig gräddbulle med plastig smak för lyxmusik men ändå är den en mix mellan välbärgad fluffhip hop och alltför ytliga tillkomna komponenter som gör att skivan hamnar mitt emellan bra och fadd smaklöshet.

Peaches — I Feel Cream

Peaches — I Feel Cream.Merrill Nisker har Peaches som sitt artistnamn och med det namnet tog hon sig in i en intellektuell snuskig sexuell pervers musikvärld – där gatufeminism och sexuell energi möts i låtar som tar sig tungt an världen sett ur Peaches specifika världsbild. Med sina fyra skivor, den nya inräknad – så slår hon hårt på en discorockelectrovåg som tar andan av det mesta för tillfället. Artister som Simian Mobile disco och Soulwax ger hennes ljud fylligare och mindre chockartat utan musikens ljudlika stämning har en bättre balans men den nya mindre tunga musiken förlorar kanske lite av Peaches råsexuella referenser hon droppar sina låtar med som gift. Nu är det delvis mera bodymusik av gammal hederlig anda uppblandad med en del mjukare inslag rent musikaliskt; om det går att kalla hårda toner för mjuka, men det vi rör oss inom gradantal som mäter tung, tyngre och mindre tung. Då är det mjuka tongångar och tyngre metalliska sånger. Men det är hennes vanliga coolhet som styr musiken. Det är en bra skiva vilket fall som helst.

Conor Oberst and The Mystic Valley — Outer South

Conor Oberst and The Mystic Valley — Outer South.Den här killen Conor Oberst sprutar ur sig skivor på löpande band under 2000-talet. Han gör det antagligen under sitt artistnamn Bright Eyes eller som numera sedan 2008 under sitt riktiga namn, Conor Oberst. Jag vet inte om det är en riktigt lyckat idé att alltid ge ut många skivor. Kvaliteten kommer till sist att sjunka ofrånkomligen. Jag har hängt med Conor Oberst flitigt i Blaskan under årens lopp. Men nu hänger jag inte med längre. Conor Oberst har sin nya skiva med sitt nya kompband The Mystic Valley som tillsammans med sångaren gör alltför tydlig markerat bredbent muskelrock som saknar all finess för att muskelrock skall fungera väl, fullt ut. Det fungerar inte alls här – Conor Oberst som i vanliga fall gör fina experimentella popplattor eller vackra folkrockplattor, borde inte eller säg hellre skall göra sådana här rockplattor. Nu blir det lite som om Conor Oberst skapat indierockvärldens motsvarighet till Bryan Adams. Då blir resultatet en ordinär vanlig kritvit rockplatta med full avsaknad av stil, sväng och finess. Nej det här får vår vän Conor Oberst aldrig mera upprepa.

Promoe — Kråksången

Promoe — Kråksången.Looptroops eller med tilläggsnamnet Rockers sångare Promoes nya soloskiva är inte bara hans bästa hittills, utan skivan är ett av de mest rytmiska jag har hört på länge. Promoes fantastiska låtar mixar reggaetricks och svängiga politiska plus personliga rappartier om Sverige av i dag. Promoe blir aldrig plakattvänstertexter utan håller sig till en sorts sublim men med tydlig markering mot den borgliga politiken. Man kan lugnt påstå att Promoe är som bäst när han sjunger på svenska, då träffar hans roliga samhällskritik perfekt sina måltavlor. Fast musiken svänger ordentligt, den kan mycket väl fungera på klubbarna i storstäderna. Det är en personlig platta som jag tror kan bli en av sommarens plågoris, om svenska folket begriper sig på att köpa Promoes bästa svenska album och börja tagga ned till soliga rytmiska pärlor.

Mikael Rickfors — Away Again

Mikael Rickfors — Away Again.I april månad drabbades delar av redaktionen av lite Mikael Rickforsfeber, vi spelade hans skivor som karaktäriseras av lite rock, soulmusik och djupdykning i svenska rocktraditionerna. Men så landar den nya Mikael Rickforsplattan på redaktionsbordet och vi dansar lite mindre helt plötsligt. Nu blir det lite antiklimax – nya skivan är såsig sås, långsam stentrist och hur trygg som helst. Den enda låten som är riktigt och som fungerar är Rickfors melodifestivalsbidrag ”Du vinner över mig” den rockade och jag tänkte att så där kommer hans nya skiva låta fullt ut. Mikael Rickfors kanske skulle rocka… vilket han inte gör. Han gör allt annat än rockar på skivan. Det blev enbart betonggråa rockballader som gör Blaskans redaktion trötta. Nej det var inte det här jag ville höra med Mikael Rickfors.

Gomez — A New Tide

Gomez — A New Tide.Visst kan engelska band som Gomez vara underhållande men inom indiesvängen kan det bli lite trist att alla band måste bli lägereldsband eller haka på folkrocktrenden. Gomez låter mera amerikanska än brittiska på sitt nya album. Gomez har minst tre sångare som verkar dela upp sånginsatserna mellan sig. Jag vet inte om det blir bättre så, men Gomez förstärker sitt band inför skivan med sånghjälp från Amy Millan från Broken Social Scene/Stars eller tar med Oliver Krauss på cello, som skall ge Gomez ett fylligare sound. Ljudbilden låter mest som Gomez brukar låta. Men efter ett tag så smälter musiken ihop till en klump och jag tappar koncentrationen och indirekt tråden när jag lyssnat på Gomez nya album. En skiva som jag önskar hade spelas in annorlunda, men hur vet jag inte, men jag vet att jag inte tycker om Gomez nya skiva i alla fall.

6Killer — Carnival of Lost Souls

6Killer — Carnival of Lost Souls.Pressinformationen som medföljde den länk man kunde ladda ned skivan ifrån stämmer fullt ut. Det är verkligen ökencountry och rockabilly i salig blandning,. Det passar verkligen Sergio Leones och Quentin Tarantino eller adepten Robert Rodriguez filmvärld eller skitig The Cramps möter Gun Club. Det r svensk ökenrock som gillar läget och skulle säkert kunna avlossa en massa med trevlig Hank Williamshonky tonk. Det är desperata låtar som låter mera Amerika än Sverige av idag. Det är musik vi knappast är bortskämda i Sverige med. En skön garagerockkänsla i den mest vindpinade musik man kan tänka sig. Men bra är det i alla fall.

Billyed — Billyed

Billyed — Billyed.Edvin Sandström är för mig en okänd kille som ändå låter lite som Anthony And The Johnson, Tom Waits, Tom Pretty med flera artister som gör småstadsballader och att både lämna och återvända till sitt gamla hem. I detta fall Umeå. Det är små söta och smakliga sånger som täcker in de mesta av livet. En värmemissill rakt mot hjärtat och han har mångkunniga musiker med sig – som förstärker allting lite extra. Edvin SAndström kan inte misslyckats med folk från så olika band som Deportees, The Perishers eller The International Noise Conspiracy och Isolations Years. Norrlands hardcore och indieelit spelar bakom sångaren. Den här skivan är promo riktat till oss inom musikpressen – och jag älskar hans röst och hans fina pianospel bakom allting. En säker artist i min värld.

Poleshift — In Your Opinion

Poleshift — Lp.Detta är för polerad och för okänslig studioproduktion för min personliga smak. En drös med ganska så anonyma låtar som varken vill eller kan sticka ut på något sätt. Musiken tar inte fart utan det blir på något vis, lite halvhjärtat, musik som vill mycket men presterar för lite magi och jag vill gärna tycka om musiken. Men den når inte mig utan musiken lämnar mig oberörd – tyvärr blir det så.

Milo — Another Try

Milo — Another Try.Det blir likadant här för plötsligt kan Milo på en låt få till det i ljudbilden att det blir trist Mtv-anpassad emorock – vilket får mig att stänga av öronen. Sedan blir det ordinär rock i andra sammanhang – återigen radiorock så lätt kan hamna i raden av amerikanska radioskvalbanden. Milo har intentioner men det blir aldrig farlig indierock eller tung alternativ rock. Lotta Eriksson och Mikael Olsson borde släppa den ofarliga Bryan Adamsrocken och våga odla något svenskt över musiken. Skall det vara amerikansk alternativ rock – då skulle Milo hellre odla Pixies eller Dinosaur Jr som bokstavliga influenser., då skulle jag vara med på ett hörn och glädjas. Nu blir det mest vanlig rock.

Kaffekatt — Promo

Kaffekatt — Promo.Ett nytt svenskt punkband som har funnits i ett år och ger ut på skivbolaget Larvigt Records, en ny promo med sex låtar aggressiv hardcorepunk, i alla fall skulle jag vilja kalla bandet för det. Men det kvittar, utan det relevanta i sammanhanget är att bandet släpper högljudd energisk punk för hela slanten. Kaffekatt har en bra profil när det gäller skriva personliga allmängiltiga men också intelligenta texter, precis som när punken jag själv upplevde för cirka 31 år sedan. Den gamle punkaren inom mig blir glad över att svensk punk av i dag kan låta sig här bra. Kaffekatts nya promo slår hårt mot magen och hjärnan. Ett favoritband har födds.

Här kan du få tag i Kaffekatt — http://www.kaffekatt.se/ | Larvigt Records

Die Pretty — Bittersweet

Die Pretty.Sarah Orloff och Leo Sal grundade detta punkband 2005 enligt uppgifter jag fick, med några vänner som har bakgrund i andra punkband. Die Pretty är fullständigt okända för mig, men via vänner som ville sprida informationen om detta ljuvliga punkband. Jag lyssnar därför på deras nya skiva ”Bittersweet” vilket har klar hitpotential med sina snabba punklåtar, och kan, om det går bra vill säga, slå igenom på bredare front. Musiken är tidstypisk för den punk som slog igenom på 90-talet. Jag kan tänka mig att bandet har lyssnat ganska så mycket på NOFX och Pennywise. Jag gillar Die Prettys sound väldigt mycket, och om man tyckte om Green Days tidiga plattor, så kommer du att älska Die Pretty nya skiva. För Green Day var som bäst under deras första år fram 1997, efter det året blev bandet arenapunkare och presterade sämre skivor. Die Pretty speglar den bästa delen av 90-talets nypunkscenen vilket glädjer mig. Så vill du ha ett färskt amerikanskt New Yorkpunkband, då är detta bandet för dig och mig.

Robert Vadadi — Vadadi

Robert Vadadi — Vadadi.I Blaskans myspaceversion skrev jag om hur vi alla längtar efter ett nytt album från My Bloody Valentine, vilket skulle glädja en gammal alternativrockare och punkare som om tre månader fyller 44 år gammal, suck. Jag plockade fram istället min gamle 90-talshjälte Andy Bells gamla grupp Ride och lyssnade på klassisk shoegazerock. Men i min väntan fick jag istället höra nya briljanta låtar, fyllda av skör skönhet. Där jag kunde både få mig till livs hårda men estetiska gitarrkaskader som slog sönder idyllen totalt - fastän uppblandad med lite sköna harmoniska popballader. Artisten heter Robert Vadadi och han sände en länk där jag kunde tanka ned nio låtar som verkligen slog knock på undertecknat. Vem kunde ana att det skulle sitta en kille utan skivbolag, vad jag förstår det hela, som kan släppa loss sådana fullständiga lysande sånger. Det är verkligen bra musik. Nu efter denna recension borde skivbolag stå på rad för att ge Robert Vadadi skivkontrakt. Han skriver lite att det finns lite emoinslag i musiken. Jag kan försäkra att det inte finns några trendiga emorockinslag som jag kan höra i musiken, tack och lov. Men det finns däremot starka emotionella låtar som bygger på att känna riktiga känslor och det är något helt annat,. Det är helt enkelt bra svensk modern indierock av bästa kvalitetsmärke.

Shotguns Crackers — Visual Randomization

Det finns så mycket bra svensk musik inom indiegenren så att jag känner att större glädje i livet – för deras nya skiva har tydliga drag av den moderna brittiska rocken. Men de sätter sin egen snygga signatur på sina egna låtar som varierar i stil och tempo. Musiken är ganska lugna och fina popiga studsande små låtar. De lever lite vid sidan av svenska huvudspåret. Blaskans redaktion fick nyss om gruppen tack vare att de hörde av sig via myspace. Det gjorde mig, Dr. Indie nyfiken på gruppen. Nöjdare kunde jag knappast bli då musiken letade sig fram till min själ. Det är indiepop som har fina sublima intima stunder som erbjuder tröst i livet när man behöver den trösten. En nytt bra band helt enkelt.

Willie Nelson/Asleep at the Wheel — Willie and Wheel

Jag kan inte tänka mig en mera beprövad artist och så himla produktiv att han verkar spotta ur sig skivor dagarna i ända – och nu gör han en skiva med traditionell swingcountry i Bob Wills And his Texas Playboys anda. Swingwestern är en sort jazzversion av country. Det finns minst tre låtar som Bob Wills brukade ha på sin repertoar: Corina, Corina eller klassiska Bring it on down to my house. Min favoritlåt på plattan är nog Spade Cooleys ”Shame on you” som rockar bäst på skivan. Men ibland kan man undra om det är så vettigt att släppa ut många skivor efter varandra utan att andas där i mellan. Jag känner mig lite tveksam till den nya skivan. Willie Nelson har bra idéer som stundtals kan förlama musikens upphovsidealism. På den här skivan finns mera goda tankar än låtar. Men jag ger den ändå en känsla av tacksamhet. Därför att han ger countryn ett nytt sätt att se på sig själva.

The Answer — Everyday Demons

The Answer.Nu först förstår jag allt snack om att detta unga band låter som Led Zeppelin, men inte är det några fjuniga pastischer som säkert många med illvilja skulle som vanligt förstöra superbra rock. Jag läser intervjun med dem i Denimzine och senaste numret av Sweden Rock Magazine. Sångaren Cormac Neeson sjunger som en ung gudomlig Robert Plant. Men det är svängig gudomlig bra rock som slår sönder varenda del av verkligheten, för att senare sätta på världen och bygga, limma och tejpa ihop atomerna någon annanstans. Jädra mig i min panna – så stenhård deras sjuttiotalsvibrerande hårdrock av klassisk stil preparerar oss musikälskare med det bästa av det bästa. Tack för det säger jag bara. The Answer är bästa unga rockbandet som slår ned mig i backen flera gånger om. Tackar som frågar, men detta kaffe är min cup of te.

Diana Krall — Quiet Nights

Diana Krall — Quiet Nights.Mesig, menlös coverplatta helt utan existensberättigande, framförallt är det melodiös skval utan känsla eller poäng. Man kan förundras över hur en vacker intelligent pianist som Diana Krall som gjort så många bra jazziga och enkla skivor – plötsligt göra som rockaren Rod Steward, hemska covers som vi redan hört förut och är uttjatade sedan länge. Diana Krall kunde tydligen inte motstå chansen att göra en liten nätt vuxenunderhållande hissmusikplatta. Det är under hennes vanliga värdighet att nedlåta sig till att göra en av det vi har hört förut-inspelning. Nu hoppas vi alla på en ny jazzig pianoplatta nästas gång. Detta var säkert en olycka på väg till arbetet.

The Datsuns — Head Stunts

The Datsuns — Head Stunts.Nya Zeelands långhåriga ynglingar i det hårdrockande The Datsuns skiva ”Headstunts” kom ut först förra året, men det är först nu som jag köper albumet 2009. Deras skiva är alldeles för spretig för min smak den här gången. I ena stunden har vi deras underbara garagerock, som nu skall mixas upp med smutsig hårdrock från 70-talet, lite skramlig indie, småpunkig attribut plus en liten proggig slutlåt som påminner starkt om The Doors sluttamp i karriären. Det är sådant jag kan bli lite förvirrad av när bandet verkar vilja slänga in vad som helst i musiken, nej det blir inte så bra utan mera kvävande än spännande.

Musik

Bob Dylan — Together Through Life

Booker T — Potato Hole

Chris Isaak — Mr. Lucky

Deportees — Under the Pavement — The Beach

Diana Jones — Better Times Will Come; Larkin Grimm — Parplar; Bonnie ”Prince” Billy — Beware & Bill Callahan — Sometimes I Wish We Were an Eagle

Doves — Kingdom of Rust

Dr. Indie lyssnar på fina grupper från förr och nu

Goffin & King: A Gerry Goffin & Carole King Song Collection 1961–1967

Grizzly Bear — Veckatimest

Hardcore Superstar — Beg for It; Nasty Idols — Boys Town & Crucified Barbara — Til Death Do Us Party

Henrik Johansson — Part

Ian Gillan — One Eye to Morocco

Jordi Savall — Jerusalem — La Ville De Deux Paix: La Paix Céleste Et La Paix Terrestre

Korta metalrecensioner III

Korta musikrecensioner XLIX

Lars Bygdén — Family Feelings

Mats Grönmark — Tape Hiss, Hit or Miss and Sometimes Even Bliss

Max Tundra — Parallax Error Beheads You; Tiga — Ciao; The Juan MacLean — The Future Will Come & Phoenix — Wolfgang Amadeus Phoenix

Melody Club — Goodbye to Romance

Merle Haggard — Down Every Road

Modern Caveman — Johnnywise

Moneybrother — Real Control & Marit Bergman — The Tear Collector

Neil Young — Fork in the Road

New Found Land — We All Die

NitroDive — Breaking the Silence & Bruket — Bruket

Pet Shop Boys — Yes; Gui Boratto — Take My Breath Away & Chromophobia

Prince — LOtUSFLOW3R

Rick Ross — Deeper than Rap & UGK — UGK 4 Life

Super Furry Animals — Dark Days & Light Years

The Amazing — The Amazing

The Detroit Cobras — The Original Recordings: Singles and Unreleased 1995–1997; Andre Williams & The New Orleans Hellhounds — Can You Deal with It? & Lady Dottie & The Diamonds — Lady Dottie & The Diamonds

The Von Bondies — Love Hate and Then There’s You

Wetton/Downes — Icon 3 & Robin Beck — Trouble or Nothing: 20th Anniversary Silver Edition

Yeah Yeah Yeahs — It’s Blitz!