Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Techno/Elektronisk pop

Max Tundra — Parallax Error Beheads You

Tiga — Ciao

The Juan MacLean — The Future Will Come

Phoenix — Wolfgang Amadeus Phoenix

Max Tundra — Parallax Error Beheads You.Fyra plattor som alla är splitter nya och dessutom rör sig i gränstrakterna kring techno och elektroniska scenen med diverse olikartade musikaliska uttryck som avskiljer artisterna från varandra. Men dessa nya skivor måste jag påpeka är verkligen splittrande för min del. Max Tundra som egentligen heter Ben Jacobs och gör elektroniska indiepopplattor under sitt artistnamn Max Tundra. Hans senaste skiva utkom ut förra året och innehåller alldeles för svaga konturlösa låtar för att jag skall kunna ta till mig musiken. Det blir lite för tunt, innehållslöst för att skapa en känsla av musikaliskt eskapism. Visst kan Max Tundra försöka ta till sig små knep för att skapa atmosfär men det är första gången jag har hört talas om artisten i fråga – det är också första gången jag lyssnar på en skiva och den gjorde mig besviken. Jag kunde knappast anan det skulle vara en så pass konturlös, stirrig platta som varken vågar eller vill ta ställning för bättre musikaliska inramningar. En tanke väcks inom mig att del artister En liten misstanke är att vissa artister inom elektroniska musikscenen blir för inpräglad av att den elektroniska delen är vitalare än tanken på att skriva melodier. Max Tundra döljer sina dåliga låtar bakom för många ointressanta inslag av elektroniska lekfulla slingor som varken tillför musiken eller hans låtar. En artist som kanske kan men inte vill.

Tiga.Tiga fortsätter att släppa distinkta dansgolvplattor som i bästa fall verkligen slår mycket av de mesta som kanske ges ut för dansgolvet och klubbarna. Nya låtar som är mixade houseslingor till rena technodroppar som går utöver det vanliga. Den nya skivan har några låtar som blir bättre och snabbare. Men stundtals upprepar han sig själv och det börjar gå på tomgång. Man har hört det förr. Men ändå är skivan helt okej med några av vårens bästa technolåtar. Så det är en skiva som går på en bred balansgång mellan det uppenbara erkända dansgolven, mainstream – medan några låtar som sista låten blir syntballad av bästa märke. Då hamnar hans låtar i rätta belysningen för att den ger något nytt utöver de vanliga dansgolvnumren.

The Juan MacLean.Jag hör första gången i mitt liv på The Juan MacLean på skiva med tröttsam upprepning av Talking Heads vita funkrytmer och The Human Leagues sätt att sjunga man/kvinna tillsammans. The Juan MacLean är för osjälvständiga för min smak. Epigon står det skrivet och stämplad i skallen på John MacLeans senaste projekt. John MacLean var medlem i gamla Sup Popbandet Six Finger Satellite. Ett band med klara Devo, Suicide och Led Zeppelin. Han lämnade musiken för att övertalas av dansmusikbolaget DFA. Musikern och producenten James Murphy lockade John MacLean till att skapa musik i klassisk technostil och gammal postpunkstil. Den nya skivan är för hämmad och lite stelbent ängslig som om den vill kolla in vad som sker idag. En platta som skulle kunnat vara bra.

Phoenix.Thomas Mars och hans grupp Phoenix låter rockigare och stökigare än på länge. Vilket ag tycker försämrar deras ljudbild. Visserligen gjorde bandet krautrock och punk innan de äntrade musikscenen och blev ett av franska indiepopen bättre och större, med ett renare sound. Nya skivan har fått släng av för mycket rock och för lite elektronisk ljudbild. Landskapet bandet beträder är för mycket oinspirerad rock, fast det blir lite omdömeslös rock. Plattan skulle må bra att en stadigare kurs åt den mera elektroniska stilen som New Order utvecklade under åren, då hade jag varit flexiblare och framförallt tålmodigare med musikaliska utsvävningar. Nu tappar Phoenix lite av charmen och börjar låta som ett vitt rocklandskap där man bör kunna sina Bon Jovi och Bryan Adams. Nej tack för det och ja tack till nästa platta istället för den här tråkigare utsläppet.

Musik

Bob Dylan — Together Through Life

Booker T — Potato Hole

Chris Isaak — Mr. Lucky

Deportees — Under the Pavement — The Beach

Diana Jones — Better Times Will Come; Larkin Grimm — Parplar; Bonnie ”Prince” Billy — Beware & Bill Callahan — Sometimes I Wish We Were an Eagle

Doves — Kingdom of Rust

Dr. Indie lyssnar på fina grupper från förr och nu

Goffin & King: A Gerry Goffin & Carole King Song Collection 1961–1967

Grizzly Bear — Veckatimest

Hardcore Superstar — Beg for It; Nasty Idols — Boys Town & Crucified Barbara — Til Death Do Us Party

Henrik Johansson — Part

Ian Gillan — One Eye to Morocco

Jordi Savall — Jerusalem — La Ville De Deux Paix: La Paix Céleste Et La Paix Terrestre

Korta metalrecensioner III

Korta musikrecensioner XLIX

Lars Bygdén — Family Feelings

Mats Grönmark — Tape Hiss, Hit or Miss and Sometimes Even Bliss

Max Tundra — Parallax Error Beheads You; Tiga — Ciao; The Juan MacLean — The Future Will Come & Phoenix — Wolfgang Amadeus Phoenix

Melody Club — Goodbye to Romance

Merle Haggard — Down Every Road

Modern Caveman — Johnnywise

Moneybrother — Real Control & Marit Bergman — The Tear Collector

Neil Young — Fork in the Road

New Found Land — We All Die

NitroDive — Breaking the Silence & Bruket — Bruket

Pet Shop Boys — Yes; Gui Boratto — Take My Breath Away & Chromophobia

Prince — LOtUSFLOW3R

Rick Ross — Deeper than Rap & UGK — UGK 4 Life

Super Furry Animals — Dark Days & Light Years

The Amazing — The Amazing

The Detroit Cobras — The Original Recordings: Singles and Unreleased 1995–1997; Andre Williams & The New Orleans Hellhounds — Can You Deal with It? & Lady Dottie & The Diamonds — Lady Dottie & The Diamonds

The Von Bondies — Love Hate and Then There’s You

Wetton/Downes — Icon 3 & Robin Beck — Trouble or Nothing: 20th Anniversary Silver Edition

Yeah Yeah Yeahs — It’s Blitz!