Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Rubrik

Yeah Yeah Yeahs — It’s Blitz! B.B.

Polydor

En tunn anrättning

Efter ett antal genomlyssningar av den här plattan är jag mer frågande än vetande. För jag förstår inte hur en grupp kan schabbla bort sina kort så till den milda grad som Yeah Yeah Yeahs. Först gav de ut sina två ep: s som i dag är smått legendariska, debuten med fulllängdaren kanske lämnade en del att önska men var helt okey och innehöll faktiskt låtar som fick i varje fall mig att gå igång på alla cylindrar som Date With The Night, Black Tongue och Modern Romance. Sedan blev det dock mer komplicerat, den andra skivan var något av ett magplask som lämnade allt att önska och nu har gruppen släppt nya skivan It's Blitz och det visar sig att också den lämnar en hel del att önska och en hel del att sakna också för den delen.

Visst finns stunderna på It's Blitz där gruppen visar vilken talang de faktiskt har som i till exempel Zero, Skeletons, Dull Life, Shame And Fortune och little Shadow. I de nämda låtarna anas trots allt någon slags storhet som annars tycks inskränka sig till produktioner från dåtid. Särkskilt Skeletons är en låt som smakar mumma men det är synd att den har hamnat i ett så miserabelt sällskap. Problemet är att de övriga låtarna inte är mer än sådär bra, eller haltar bentänkligt därför att producenterna har valt att slänga in så många instrument som det bara någonsin går tills det någonstans blir för mycket. Det är som om de har bestämt sig för att slå Phil Spectors något svårslagna rekord i antal instrument per decibel. Phil var dock på sin storhetstid väldigt mycket bättre än det här för det räcker inte med att bara trycka in instrument, man måste skapa någon slags struktur – ett faktum som de här klåfingriga producenterna har missat totalt.

Det är med andra ord för praktmissarna man kommer att komma ihåg den här plattan. Jag frågar mig förtvivlat varför de bombastiska arrangemangen finns med som ibland gränsar till svulstiga, jag lyssnar förtvivlat efter den låtskrivarförmåga som gruppen en gång stod för och jag undrar varför alltihop till sist låter så himla oinspirerat att jag börjar undra om gruppens medlemmar helst av allt inte skulle vilja vara någon annanstans. Inte ens Nick Zinner med sitt punkiga pulserande och fullständigt medryckande gitarrspel orkar lyfta detta, för han har lagt gitarren på hyllan i nio fall av tio. Jo, ni läste rätt i de flesta fall är det nämligen så att den extremt talangfulle Nick Zinner spelar olika typer av synthesizers istället vilket är ett fullständigt slöseri med talang och vad som hade kunnat bli. Trummisen Brian Chase är duktig han också men här hörs sällan vad han är kapabel till vilket lämnar ett stort tomrum eftersom hans trumspel har varit ett kännemärke för gruppens sound. Karen O är sista kortet i leken att spela ut, hennes sång har alltid fyllt deras musik med både energi och spänst och visst kämpar hon på också här men tyvärr alltför ofta förgäves. Istället är det hon som får stå med hundhuvudet i handen för i låten Heads Will Roll som är en av många favorithatobjekt på den här skivan, är det hon som sjunger den urfåniga texten som jag helst vill glömma.

Det som saknas är en mängd saker. Låtarna saknar inte alltid udd, men alltför ofta tvingas man att konstatera att det är just det dom gör. I en låt som Heads Will Roll undrar jag varför samma textrad upprepad 56 gånger per refräng över huvud taget skulle betecknas som bra, i Dragon Queen tar jag mig för pannan när den billiga discosmörjan strömmar ut ur mina högtalare. Den låten får för övrigt undermåliga Thaicovers av västerländska låtar som till exempel discolåtar, att framstå som ett under av kvalitet.

En svårslagen skiva är född, svårslagen därför att den nästan helt saknar kvalitet. Och det kommer från ett band som gjorde sig kända i början av sin karriär, som de som kunde skriva en rocklåt som ingen annan i deras samtid. De gjorde sig också tidigt kända för att kunna skriva lågmälda låtar med kändla och intressanta detaljer, men nu är alltså det också borta för det mesta. Istället har de alltså valt att baka in de för de mesta ointressanta låtarna i en ljudgröt som får Phil Spector att rodna av både avund och vredesmod. Jag kan bara konstatera att interessant inte stavas s-t-e-n-t-r-å-k-i-g-t, förvilla inte de två begreppen för att kalla detta något annat än stentråkigt vore falsk marknadsföring.

Dr. Da Capo

Musik

Bob Dylan — Together Through Life

Booker T — Potato Hole

Chris Isaak — Mr. Lucky

Deportees — Under the Pavement — The Beach

Diana Jones — Better Times Will Come; Larkin Grimm — Parplar; Bonnie ”Prince” Billy — Beware & Bill Callahan — Sometimes I Wish We Were an Eagle

Doves — Kingdom of Rust

Dr. Indie lyssnar på fina grupper från förr och nu

Goffin & King: A Gerry Goffin & Carole King Song Collection 1961–1967

Grizzly Bear — Veckatimest

Hardcore Superstar — Beg for It; Nasty Idols — Boys Town & Crucified Barbara — Til Death Do Us Party

Henrik Johansson — Part

Ian Gillan — One Eye to Morocco

Jordi Savall — Jerusalem — La Ville De Deux Paix: La Paix Céleste Et La Paix Terrestre

Korta metalrecensioner III

Korta musikrecensioner XLIX

Lars Bygdén — Family Feelings

Mats Grönmark — Tape Hiss, Hit or Miss and Sometimes Even Bliss

Max Tundra — Parallax Error Beheads You; Tiga — Ciao; The Juan MacLean — The Future Will Come & Phoenix — Wolfgang Amadeus Phoenix

Melody Club — Goodbye to Romance

Merle Haggard — Down Every Road

Modern Caveman — Johnnywise

Moneybrother — Real Control & Marit Bergman — The Tear Collector

Neil Young — Fork in the Road

New Found Land — We All Die

NitroDive — Breaking the Silence & Bruket — Bruket

Pet Shop Boys — Yes; Gui Boratto — Take My Breath Away & Chromophobia

Prince — LOtUSFLOW3R

Rick Ross — Deeper than Rap & UGK — UGK 4 Life

Super Furry Animals — Dark Days & Light Years

The Amazing — The Amazing

The Detroit Cobras — The Original Recordings: Singles and Unreleased 1995–1997; Andre Williams & The New Orleans Hellhounds — Can You Deal with It? & Lady Dottie & The Diamonds — Lady Dottie & The Diamonds

The Von Bondies — Love Hate and Then There’s You

Wetton/Downes — Icon 3 & Robin Beck — Trouble or Nothing: 20th Anniversary Silver Edition

Yeah Yeah Yeahs — It’s Blitz!