Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Townes Van Zandt — Countryns store förnyare

Townes Van Zandt.Nycountry, Americana ja titlarna för ungefär samma sak är som vanligt många. Vad det handlar om är en blandning mellan pop i den mjukare skolan och country med inslag av zydeco, gospel, blues och folkmusik. Musiken började växa fram i mitten och slutet av sextiotalet där Bob Dylan var en inspirationskälla som så många gånger förr. Men en av de artister som skapade stilen var onekligen Townes Van Zandt. Han har betytt allt för många artister som Drive By Truckers, Steve Earle, Neil Young, Merle Haggaard och Willie Nelson. Utan Townes Van Zandts låtar och musicerande hade världen antagligen missat flertalet av dagens Outlaw och Bluegrass-artister som i sin tur har fört den alternativa countryn till nya höjder.

Han föddes i mars 1944 som son till Harris William van Zandt och Dorothy Townes som båda kom från familjer med djupa rötter i Texas där familjen bodde. Hans egentliga namn var John Townes Van Zandt, men som artist förkortade han det helt enkelt bara till Townes Van Zandt. Familjen är fortfarande en av de mäktigaste i regionen på grund av sin ägar- och maktställning inom oljeindustrin och lokalpolitiken. Tidigt i sitt liv visade Townes Van Zandt intresse för musiken och julen 1956 fick han sin första gitarr, som så många andra var han helt såld av den nyupptäckta Elvis Presley som likt en virvlestorm svepte bort all konkurrens i sin samtid. Det var alltså i rocken Townes fann sin första inspiration och den stil han först gav sig i kast med att spela på den nya gitarren. I en intervju pekade han på hur viktig Elvis varit för honom när han bland annat uttryckte sin beundran för hur enkelt det var att få snygga tjejer, bilar och ett fett bankkonto genom att spela några ackord på en gitarr, en konstart han tyckte Elvis förfinat till perfektionens gräns. Han uttryckte sig i en annan intervju det som om att se Elvis, var som att se gud. När Elvis uppträdde på Ed Sullivan Show den 28 oktober 1956, menade Townes Van Zandt att hans egna karriär började.

Snart började den orolige tonåringen dock göra resor ut på Texas landsbygd och där kom han i kontakt med framför allt folkmusiken som alltid haft en stark ställning där. Också countryn har av tradition haft en stark ställning i Texas, så omöjligen kunde han undvika att snubbla över den också under sina resor. Delstaten var till exempel under en tid under tidigt 40-tal hemvisten för giganterna The Carter Family när de gjorde sina beryktade och omtalade radioinspelningar med sin musik.

1958 Flyttade familjen till Boulder i Colorado, ytterligare en delstat med starka musikaliska band men denna gång mer med den gryende countryn vars moderna form växte fram under sent 40-tal med artister som Hank Williams. Colorado-åren var ljusa år för Townes som senare i livet återvände till delstaten i sitt musikskrivande då han skrev låtar som “My Proud Mountains” och “Colorado Girl”.

Efter framgångsrika studier ville familjen att han skulle studera juridik på universitet och så småningom satsa på en politisk karriär där senator var en av önskemålen hos föräldrarna. Efter en kort tid på en boarding-school i Minnesota, antogs han till delstatsuniversitetet i Boulder. Ungefär samtidigt flyttade övriga familjen tillbaka till Houston Texas men hade all anledning att snart återvända till Colorado för att ge Townes en hjälpande hand. Anledningen var att familjen nåddes av rapporter om ett tilltagande drickande och depressionsepisoder då han drack ännu mer än de ganska kopiösa mängder han normalt drack. Townes undersöktes i Galveston Texas och diagnosen löd manodepressivitet, en mentalsjukdom som i dag kallas bipolär. Dåtidens terapi hette insulinchock, en “terapi”.som ledde till långvarig förlust av långtidsminnet.

Studierna låg mest på hyllan men 1965 gjorde han ett försök till då han antogs till det förberedande juridikprogrammet på Texas delstatsuniversitet i Galveston. Också denna gång ville det sig inte riktigt och 1967 kastade han in handduken för gott för denna karriär. Under en kortare period under denna turbulenta tid i hans liv sökte han en utväg från studierna när han ansökte om tjänstgöring i flygvapnet. Men hans sjukdom satte ordentliga hinder i vägen och när hans läkare skrev i ett utlåtande till antagningsmyndigheterna att “Townes Van Zandt var en akut manodepressiv patient som uppvisat liten eller ingen förmåga att kunna anpassa sig till ett normalt liv” så var den karriärsmöjligheten rätt körd. Omkring 1967 beslöt han därför att satsa på en annan karriär och den framväxande popscenen lockade honom allra mest. Särskilt singer-songwritertraditionen som nu börjat få fotfäste lockade honom och snart hade han bestämt sig.

1965 Började Townes Van Zandt spela på den lokala klubben The Jester Lounge i Houston. Som det alltid brukar bli ledde engagemanget till att han knöt kontakter och att han spelade med musiker som skulle komma att återkomma i hans musikaliska karriär. Lightning Hopkins, Guy Clark, Jerry Jeff Walker och Doc Watson var några av de nya bekantskaperna som också de spelade tillfälligt eller mer fast på The Jester Lounge. I början spelade Townes mest andras låtar, kompositioner av Lightning Hopkins och Bob Dylan ingick i hans repertoar men han visade redan nu en gryende förmåga till att kunna bli en låtskrivare av rang. I detta arbete fick han oväntat stöd från den annars strikta pappan som kvällen innan sin egen död, uppmanade sonen att satsa på egna låtar. I sitt tidigaste låtskrivande var Townes Van Zandt klart inspirerad av så olika artister som Lightning Hopkins, Muddy Waters, Mozart, Rolling Stones, Blind Willie McTell, Tchaikovsky och Jefferson Airplane, influenser som visade hans mångfacetterade talang i låtskrivandet. Under denna period och vid skivdebuten var det just låtskrivandet som var hans främsta prioritet vilket lämnade själva inspelningsprocessen helt i händerna på produktionsteamet med den mångåriga samarbetspartnern “Cowboy” Jack Clemens. De tidigaste inspelningarna kunde därför ha varit mer genomarbetade i arrangemangg och genomförande. Ett faktum Jack Clemens medgett i efterhand.

1968 Ledde hans musikengagemang till att han knöt kontakten med låtskrivaren Mickey Newbury som övertalade honom att pröva lyckan i Nashville Tennessee, som redan nu var en countrymetropol. Sagt och gjort, tillsammans satte de båda kosan mot staden och snart hade de etablerat sig och börjat knyta de nödvändiga kontakterna. En av dessa var alltså producenten “Cowboy” Jack Clement, en person som skulle komma att bli hans långvariga producent och som därmed skulle komma att vara med och forma Townes Van Zandts storhet.

1968 Hade Townes Van Zandt satt ihop material och spelat in det som kom att bli debuten “For the Sake of the Song”. Mycket på grund av att Townes lade så mycket av sin energi på låtskrivandet, men nästan inget på produktion och arrangemang så led skivan av ett övermått av instrumentering. Den överproduktion som många anklagade Jack Clemens för, sågade alltså i varje fall delvis sönder en annars riktigt bra debut där låtarna visade sådana kvaliteter att man redan där anade ett låt-skrivargeni i vardande.

Ytterligare ett faktum blev uppenbart under den närmaste perioden, Townes Van Zandt var en ovanligt produktiv artist såväl som en artist som kunde skriva intrikata låtar. Mellan 1968 och 1973 släppte han inte mindre än sex album. “For the Sake of the Song”, “Our Mother of the Mountain”, “Townes Van Zandt”, “Delta Momma Blues”, “High, Low And Inbetween” och “The Late Great Townes Van Zandt” kom alla i ett rasande tempo. Trots detta furiösa skivutgivande, inverkade det aldrig menligt på hans låtskrivarförmåga. Tvärtom fortsatte han att producera klassiska låtar som “Pancho And Lefty”, “To Live's To Fly”, “Tecumseh Valley” ett faktum som gav honom både hjälte- och kultstatus både i USA och i Europa. För att ytterligare förstärka intrycket av en artist med både låtskrivar-förmåga och hög produktivitet, kom ryktena snart i svang att 1972 hade han spelat in ett dittills outgivet album vars arbetstitel var “Seven Come Eleven”. Men tack vare en dispyt mellan managern Kevin Eggers och producenten Jack Clemens så förblev albumet outgivet. Eggers kunde inte eller ville inte betala för studiotid och därmed både hotade och genomförde Jack Clemens en avmagnitisering av mastertapen som därmed förstördes. Innan detta skedde smög sig dock Eggers in och gjorde kopior till casetteband av råmixen och därmed räddades inspelningarna till eftervärlden som senare kom ut som “The Nasville Sessions”. Under den här perioden levde Townes Van Zandt inte ett vad man skulle kunna kalla välordnat liv, alkohol i mängder som trotsade alla läkares rekomendationer i kombination med tabletter av olika sorter var vardagsmat. 1975 Släpptes dokumentärfilmen “Heartworn Highways” som visade upp en ganska sliten Townes Van Zandt. Alkoholmissbruket doldes inte, hans fascination och förkärlek för vapen likadant och hans hem visade sig vara en trailerpark utanför Austin. Ett sätt att leva som allmänt anses vara för folk i livets utförsbacke eller som inte har något val för att de är för fattiga.

I filmen sups det rejält, skjuts och leks med vapen och den snart andra frun Cindy presenteras också. Men här spelas naturligtvis musik också och om Townes Van Zandt inte var en mästare på att leva, var han en jäkel på just detta vilket filmen också bevisar. “Waitin´Around To Die” och “Pancho And Lefty” var två av exemplen från filmen av hans mästerliga sånger. För att verkligen understryka hans musikaliska genialitet, släpptes ett av hans bästa album 1977. “Live at the Old Quarter Houston Texas” var allt det som de tidigaste albumen inte hade varit, ett uppvisande i hur bra hans tidigaste låtar hade varit när de hade klätts av det överarrangemang som Jack Clemens försett dem med från början. Albumet spelades in inför en liten publik och visar en Towns van Zandt som med en torr humor framför örhänge efter örhänge. Skivan är allmänt ansett som ett av hans absolut bästa och som ett av de mest klassiska liveskivorna som någonsin släppts.

Townes Van Zandt.Turbulensen kring “Seven Come Eleven” och det strul som fortsatte att förgifta förhållandet mellan Kevin Eggers och Towns van Zandt, ledde till sist till en splittring dem emellan som gjorde att han avskedade Eggers i mitten av 70-talet. Istället signades John Lomaz III som passande nog var sonson till en av folkmusikens stora producenter John Lomax som hade spelat in storheter som till exempel Leadbelly på 40-talet. Så snart avtalet var klart dem emellan skapade Lomax en fanclub och genom denna överöstes John Lomaz III av brev från människor från hela världen som beskrev Townes Van Zandts musik som det sista halmstrået när deras egna depressioner blev för mycket. En annan sak som också blev för mycket var Townes Van Zandts förmåga att strula till det, för redan 1978 sparkades Lomax som manager och istället återinträdde den nu förlåtneEggers. Året efter spelade han in albumet “Flyin' Shoes” som kom att bli hans sista skiva på nio år. En stor anledning till detta var den alltmer nedbrytande processen han genomgick med alkoholmissbruk och en kärleksaffär med heroin som inte gjorde hans liv lättare. Många gånger fick han bäras upp på scen för att över huvud taget kunna framträda och detta kånkande blev en mycket ung Steve Earles uppgift bland annat. Samma Steve Earl är idag en av nycountryns giganter. Andra gånger kunde publiken, trots den lilla skaran som hittade till hans spelningar ibland bara 50 personer, knappt höra vad han sjöng för att han var så påtänd att allt han kunde få ur sig var ett sluddrande. Under en rad perioder lades han in för avgiftning, bara för att starta om på ny kula med samma destruktiva cocktail. Inkomsterna sinade naturligtvis med avsaknaden av nya skivor och små spelningar vilket tärde på hans ekonomi. För en tid bodde han utanför Nashville i ett plåtskjul utan vatten och uppvärmning enligt vännen Steve Earle. De få pengar som kom in, var genom andras inspelningar av hans låtar som till exempel Merle Haggards och Willie Nelsons monsterhit med hans låt “Pancho And Lefty”. Andra som också spelade in hans material var Emmylou Harris och Don Williams. Townes Van Zandt höll på att bli en bortglömd kuf som mest var ihågkommen som den som skrev låtar andra kunde ta åt sig äran av. Också ett erbjudande från den mångårige fanen Bob Dylan att spela in en skiva tillsammans rann ut i sanden då Townes Van Zandt visserligen beundrade Bob Dylan men inte stod ut med hans status som megaartist enligt vännen Susanna Clark.

Till sist lades han in i mitten på 80-talet och den här gången skärpte han sig så mycket att han både kunde skriva nya låtar och spela in ett nytt album som såg dagens ljus 1987. “At My Window” var titeln på comebackplattan som skulle lägga de struliga åren bakom honom.

Det började nu ljusna för Townes Van Zandt. Han hade för en tid framgångsrikt sett till att spola kröken och heroinet också, han hade fått erbjudande att spela förband åt det kanadensiska countryinfluerade Cowboy Junkies vilket gav honom en renässans hos den yngre publiken och planer på fler plattor fanns. Cowboy Junkies kunde för övrigt stoltsera med att ha fått låten “Cowboy Junkies Lament” för inspelning av Townes Van Zandt som ett resultat av samarbetet.

Men säg den lycka som varar för evigt, snart var han tillbaka på det dödståg som snabbare och snabbare tuffade mot den totala katastrofen och till sist döden.

1996 Kontaktades han av Steve Shelley från Sonic Youth som ville att Townes skulle sammanställa nytt material för inspelning som han ville hjälpa till med att ge ut på bandets egna skivbolag Ecstatic Peace. Men strax före inspelningen föll han från en trappa och skadade höften. Efter att ha legat hjälplös lyckades han släpa sig in och ringa sin ex-fru för att få hjälp. Väl i säng vägrade han all medicinsk hjälp och istället återgick han till tungt missbruk av allehanda droger som präglat större delen av hans vuxna liv. Första tiden kunde han inte ens komma ur soffan och gå på toaletten vilket resutlerade i att han uträttade sina behov där han låg istället. Helt inställd på att fullfölja planerna på en inspelning infann han sig med hjälp av rullstol, men på grund av det irrationella beteendet han uppvisade hade Steve Shelley inget annat val än att ställa in den inbokade inspelningen.

1996 Övertalades Townes att lägga in sig på sjukhus dels för skadan men också för alkoholismen som alltmer spann ur kontroll. Vid undersökningen på sjukhuset där han tog in, visade det sig röra sig om skador i skelettdelar i både höft, nacke och rygg och därför bokades han in för operation med en gång. Före detta frun Jeanene motsatte sig dock den delen av diagnosen som handlade om avgiftning av anledningen att tidigare doktorer menat att han aldrig skulle klara en sån behandling. Hon ville därför istället vårda honom hemma mot läkarnas rekomendationer, de menade med all rätt att det inte går att behandla en missbrukare hemma för dennes problem. Efter operationen skrevs han därför ut under läkarnas vilda protester och istället för att åka på avgiftning åkte han med ex-frun hem till henne. Tack vare motsättningarna mellan henne och läkarna ville de inte ens skriva ut smärtstillande med tanke på vad som skulle kunna hända om Townes hade kommit över sådana och kombinerat dessa med alkohol. Redan vid starten på hemresan började Townes Van Zandt visa tecken på delirium tremens som är en allvarlig bieffekt av långvarigt drickande som bara det kräver sjukhusvård. Väl hemma fick han i sig den välbehövliga alkoholen och snart också en mariujana-cigarett. Jeanene ringde upp Susanne Clark för att diskutera situationen och mitt under samtalet upptäcktes att Townes Van Zandt hade kolapsat i soffan och att han inte längre andades. Förgäves förslkte hon återuppliva honom men han var död, ett faktum som också konstaterades då sjukvårdspersonal kom till platsen. Townes Van Zandt var bara 52 år men hade en 80-årings fysik.Den första dagen av året 1997 blev alltså sorgens dag då en av musikens stora gick ur tiden.

Townes Van Zandt efterlämnade ett rörigt personligt känsloliv med flera före detta fruar och flera barn, en del av de senare med fruar han redan skiljt sig från vid tillkomsten. Han hade inte ens rätten till sitt eget material efter döden, utan detta tillhörde managern Kevin Eggers och dennes bror Harold som under Townes levnad hade arbetat som turneansvarig. Istället hade alkoholismen tagit över hela hans liv och under cirka två decennier fullständigt dominerat det. Men trots dessa nedslående fakta är det en rik musikskatt som han lämnar efter sig och det man får lov att komma ihåg Townes Van Zandt för. Townes Van Zandt fick aldrig mer än kultstatus under sin livstid, men som de flesta stora musiker har han betytt en hel del för eftervärlden. Utan honom och hans musikskapande hade vi inte fått artister som Warren Zevon, Jackson Browne, Steve Earle, Tom Petty, Drive By Truckers, Emmylou Harris, Lyle Lovett, Connor Oberst, Kings of Leon, Tindersticks, Devandra Banhart, Norah Jones eller Eagles som bara kan tacka för inspirationen. Steve Earle som var personlig vän och som tidigare nämts också konsertkånkare av Townes Van Zandt när han var för full för att äntra scenen för egen maskin, skrev låten Forth Worth Blues som hyllade hans gamle förebild. I år kom också albumet “Townes” som hyllar den gamle mästaren där Townes egna låtar tolkas. Av Townes Van Zandts egna produktion finns naturligtvis albumen i återutgiven form. Också filmer finns efterlämnade och flera av dessar går att köpa som DVD-utgåvor. Mer av vad som finns utgivet med Townes Van Zandt hittar du nedan i releaselistan.

Dr. Da Capo

Discografi

Skivor
For the Sake of the Song – 1968
Our Mother the Mountain – 1969
Townes Van Zandt – 1969
Delta Momma Blues – 1971
High Low And Inbetween – 1972
The Late Great Townes Van Zandt – 1972
Live At the Old Quarter, Houston Texas – 1977 (Live inspelad 1973)
Flyin' Shoes – 1978
At My Window – 1987
Live and Obscure – 1987 (Live inspelad 1985)
Rain on a Conga Drum Live In Berlin – 1991 (Live inspelad 1990)
Roadsongs – 1993
Rear Wiev Mirror – 1993 (Live inspelad i Oklahoma 1979)
The Nashville Sessions – 1993 (Inspelat 1974 under arbetsnamnet Seven Come Eleven men utgivet först 1993 under nytt namn och bara med den ursprungliga råkopian som underlag för ljudet)
No Deeper Blue – 1994
Abnormal – 1996 (Live som återutgetts med samma namn men tre låtar ersatta 1998)
The Highway Kind – 1997 (Live)
Documentary – 1997 (Live)
Last Rights – 1997 (Live)
A Far Cry from Dead – 1999
In Pain – 1999 (Live inspelad 1994 och 1996)
Texas Rain, The Texas Hill Country Recordings – 2001
Together at the Bluebird Café with Guy Clark and Steve Earle – 2001 (Live inspelad 1995)
Live at McCabe's – 2001 (Live inspelad 1995)
A Gentle Evening with Townes Van Zandt – 2002 (Live inspelad 1969)
Absolutely Nothing – 2002 (Inspelad 1991-1996)
Acoustic Blue – 2003 (Inspelad 1994 och 1996)
In the Beginning – 2003 (Inspelad ungefär 1967)
Live at the Jester's Lounge, Houston Texas 1966 – 2004 (Live inspelad i Houston 1966)
Rear Wiev Mirror Vol. 2 – 2004 (Inspelad 1978 och 1979)
Live at Union Chapel, London England – 2004 (Live inspelad 1994)
Houston 1988 A Private Concert – 2005 (Live)
Videos
Heartworn Highways – 1981
Be Here to Love Me – 2004
Houston 1988 A Private Concert – 2004 (Samma Livekonsert inspelad i Houston 1988 som skivan som kom året efter)
Övrigt
Townes Van Zandt spelade 1998 in en version av Rolling Stones countryhit “Dead Flowers”, en version som blev så lyckad att den blev filmmusik till slutscenen i “The Big Lebowski” av bröderna Cohen. Versionen återfinns också på filmens soundtrack.

Musik

Advance Patrol — El Futuro & Just-1 — Blinded by the Truth

Anna Järvinen — Man var bland molnen

Brett Anderson — Wilderness & Jarvis Cocker — Further Complications

Dinosaur Jr. — Farm

Dr. Indie lyssnar in sig på några album av stonerrockbandet Fu Manchu

Elvis Costello — Secret, Profane & Sugarcane

Esbjörn Hazelius — Blunda och du skall få se

Green Day — 21st Century Breakdown

Heaven and Hell — The Devil You Know (Dr. Rock)

Herman Frank — Loyal to None

Hot Leg — Red Light Fever

Iggy Pop — Préliminaires

Jason Lytle — Yours Truly, The Commuter

Justin Townes Earle — Midnight at the Movies

Korta metalrecensioner IV

Korta musikrecensioner L

Little Boots — Hands

Madness — The Liberty of Norton Folgate (Dr. Indie)

Manic Street Preachers — Journal for Plague Lovers

Marilyn Manson — The High End of Low (Dr. Indie)

Marilyn Manson — The High End of Low (Miss Vampyria)

Pink Mountaintops — Outside Love

Roll Your Moneymaker: Early Black Rock ’n’ Roll 1948–1958 & The Leiber & Stoller Story — Volym One: Hard Times, The Los Angeles Years 1951–1956

Sonic Youth — The Eternal & Steve Chick — The Psychic Sonic Youth Story Confusion

Southern Soul Showcase: Cryin’ in the Streets

Steve Earle — Townes

The Horrors — Primary Colours

The Oh La Las — Songs from the Third Floor

The Small Faces — The Essential Collection & Moby Grape — The Place and the Time

Tore Berger — I huset långt på landet

Wilco — Wilco (The Album)