Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Debatt

Nynepotism med Wanja och partiet

Nepotism – ett otillbörligt gynnande av släkt och familj för att skaffa sig ekonomiska eller maktmässiga fördelar. Ett ord som hittills använts för att beskriva länder som Nordkorea eller flertalet regimer i Afrika, men som nu alltså kan användas för att beskriva vår tids socialdemokrati och LO-toppen. Ingen har väl kunnat undgå att det de senaste veckorna åter har blåst snålt kring Wanja Lundby-Wedin där hennes make har fått jobb på LO-borgen efter pensionen från If Metall där han kunnat kvittera ut både lön från LO och pension från gamla arbetsgivaren i fackförbundet i bästa direktörsanda. Att han skaffat sig denna guldkantade vardag kan han tacka kärestan för och båda lär väl skratta hela vägen till banken. Med Wanjas 1,5 mille per år och makens lön på strax under millen blir det mycket oxfilé för pengarna. Samma beteende som alltså ordförande Wanja är så snar att påpeka som omoral, men vem är det som står för omoralen egentligen? Solidaritet Wanja, solidaritet eller ska jag kanske hellre uttrycka mig med tidens synonym inom arbetarrörelsen för samma sak som solidaritet kanske – långnäsa arbetstagare!

För Wanjas del finns inget val längre, det kan bara sluta med att hon avgår. Som LO-ansluten tänker jag inte längre betala vare sig hennes eller hennes makes lön utan nu får det vara nog. Avgå och ta konsekvenserna av ditt handlande Wanja! Det får finnas en gräns för det hyckleri som blivit liktydigt med svensk arbetarrörelse. Men det är klart, du har väl redan skaffat dig en fallskärm och maken också kanske och så är det vi medlemmar som inte ens fick veta något från början som får stå för kostnaden. Jag undrar om oxfilén smakar gott Wanja?

Men det stannar faktiskt tyvärr inte med Wanja. Nej, det finns betydligt fler exempel på hur korrupt den här rörelsen har tillåtit sig själv att bli och hur vi som medborgare har tillåtit dem att bli det. Vi kan börja med familjens långa arm.

Mona Sahlin är inte vem som helst. Nej, precis som alla andra normala människor har hon föräldrar. Pappan Hans Andersson var också han en hårdför sosse som så småningom blev rådgivare åt Ingemar Carlsson, det gäller alltså att ha kontakter inom rörelsen och genast står borden uppdukade. Också Anna Greta Leijon lyckades med sin förlängda arm när hon inte längre fick inneha offentlig makt efter hennes inblandning i Ebbe Carlsson-affären, en av de största rättsskandalerna i svensk politisk historia. För genast lanserade partiet Britta Leijon som för en mandatperiod innehade den något mystiska titeln demokratiminister där hon för hög lön inte gjorde mycket väsen av sig. Hon behövde inte ens en akademisk examen eller kunskap och insikt om demokrati för att få jobbet, det räckte så bra med efternamnet.

Thomas Bodström föddes också han in i sossesfären där hans pappa, Lennart Bodström, var utrikesminister under Olof Palmes glada dagar. Den enda meriten den unge Thomas behövde var rätt efternamn. Han behövde inte ens vara med i partiet när han blev utsedd till justitieminister utan gick med samma dag som han tillträdde. Rätt efternamn öppnar så många olika dörrar med andra ord.

Birgitta Dahl var under 60- till 80-tal ett tungt namn inom die Partei, bland annat var hon talman i riksdagen. Birgitta blev också på sin tid känd för att ha hyllat Pol Pots regim i Kambodja som ett “intressant socialistiskt experiment”, ett uttalande hon genast glömde bort samtidigt som man började hitta massgravarna i Kambodja. Som alla andra hade hon ett privatliv som resulterade i dottern Anna Kettner som sedemera blev landstingspolitiker och (o)ansvarig för SL i Stocholm.

Föds man inte in i sosseteten, kan man göra som Ylva Johansson. Först byter man partifärg från vänsterpartiet till socialdemokratin. Där finns fler möjligheter att skapa kontakter än vad som finns i den marginaliserade tillvaron som vänsterpartiet för. När man väl är där skapar man sin maktbas och hamnar i regeringen. Väl där gifter man sig med landet dåvarande finansminister Eric Åsbrink tillika en av centralfigurerna i sosseteten. Vips är man en naturlig del av den kärna som utgör socialdemokratins innersta maktstruktur.

Det är med andra ord ett mönster som kallas nepotism som präglat 70 år av maktinnehav. Inte som många tror en historia av demokrati. Anledningen bakom spelet bakom Potemkin-kulisserna vi ser, är naturligtvis makt och inget annat än ren oförblommad makt. LO: s och sossarnas ekonomiska makt med företagsinnehav och fastighetsinnehav har gett ekonomisk makt. Lögner och skicklig arguementering har gett maktmonopol och definitionsmakt och nepotismen har sett till att familjeföretaget sossarna alstrar både lojala och skickliga härförare som kan ta över efter mamma och pappa. Lägg till en kader av lojala journalister som mer än gärna under årens lopp ställt upp för att ge en så fördelaktig bild som möjligt och bilden blir komplett. När man dessutom börjat dela ut nya fina titlar till alla lojala så att de har kunnat bli både diplomater i FN och verkschefer i olika statliga verk, då borde allas glas vara överfulla men tydligen inte i Sverige för samma parti kan fortsätta att härska obehindrat. Att detta beteende inte har något med demokrati att göra tycks inte störa så värst mycket däremot.

Så nu när Wanja får klä skott för vad hon har gjort förlåter jag henne enbart för en saks skull, hon är bara toppen på ett isberg. När hon nallar åt sig sina medlemmars pengar, är det i själva verket en internkultur som hon gör sig till sinnebilden av. När hon förser närstående med nya fina titlar, är det bara uttrycket för en kultur som sossarna har odlat i över 30 års tid. För när Palmes pojkar idag har höga FN tjänster och därmed feta plånböcker och när det än idag sitter verkschefer och folk i näringslivet som har osunda band med ett parti och enbart detta, är det det yttersta beviset på att sossarna faktiskt utnyttjar sin monopolställning i svenskt politiskt liv till att konsolidera makten. Därmed har sossarna blivit ett parti som säger sig vara demokratiska men använder demokratin till att säkerställa ytterligare maktmonopol i framtiden, inte ett parti som värnar om dig och mig.

Så snälla svensk, få upp ögonen och släpp den där naiva synen som så länge har präglat och hämmat svenskt politiskt liv. Försök att se ett visst parti för vad de egentligen är, inte för det dom vill få dig att tro att de är. Se det förfall som nu utspelas framför våra ögon som mer än bara den isolerade händelse vissa vill få dig och mig att tro, se det istället för vad det är – ett uttryck för den maktfullkomlighet som svenskarna har skapat hos ett parti som fått göra precis vad de velat utan att minsta motstånd rests. Gör uppror mot sosseriet och gör det nu. Nej nu vågar jag inte kritisera mer, risken kan finnas att jag blir registrerad likt de kommunister som åsiktsregistrerades under sosseskandalen IB-affären på 70-talet.

Dr. Da Capo

Musik

Advance Patrol — El Futuro & Just-1 — Blinded by the Truth

Anna Järvinen — Man var bland molnen

Brett Anderson — Wilderness & Jarvis Cocker — Further Complications

Dinosaur Jr. — Farm

Dr. Indie lyssnar in sig på några album av stonerrockbandet Fu Manchu

Elvis Costello — Secret, Profane & Sugarcane

Esbjörn Hazelius — Blunda och du skall få se

Green Day — 21st Century Breakdown

Heaven and Hell — The Devil You Know (Dr. Rock)

Herman Frank — Loyal to None

Hot Leg — Red Light Fever

Iggy Pop — Préliminaires

Jason Lytle — Yours Truly, The Commuter

Justin Townes Earle — Midnight at the Movies

Korta metalrecensioner IV

Korta musikrecensioner L

Little Boots — Hands

Madness — The Liberty of Norton Folgate (Dr. Indie)

Manic Street Preachers — Journal for Plague Lovers

Marilyn Manson — The High End of Low (Dr. Indie)

Marilyn Manson — The High End of Low (Miss Vampyria)

Pink Mountaintops — Outside Love

Roll Your Moneymaker: Early Black Rock ’n’ Roll 1948–1958 & The Leiber & Stoller Story — Volym One: Hard Times, The Los Angeles Years 1951–1956

Sonic Youth — The Eternal & Steve Chick — The Psychic Sonic Youth Story Confusion

Southern Soul Showcase: Cryin’ in the Streets

Steve Earle — Townes

The Horrors — Primary Colours

The Oh La Las — Songs from the Third Floor

The Small Faces — The Essential Collection & Moby Grape — The Place and the Time

Tore Berger — I huset långt på landet

Wilco — Wilco (The Album)