Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Biofilm

Terminator Salvation B.B.

Mycket pang men lite handling

Efter många långa och svåra år där abstinensen spritt sig som en farsot i mitt liv, har äntligen ett hopp tänts. Det har blivit dags för en ny film i Terminatorserien. Mycket skriverier i tidningarna och mycket hype har än mer trissat upp min längtan som nu när jag äntligen sjunker ner i biosätet på självaste premiärdagen har kommit till en slutände. Allting är laddat för cirka två timmar av ultraröj och meningslöst megavåld vilket vem som helst måste se fram emot. Att förhandsvisningarna i form av trailers har avslöjat att man lagt ner sjukt mycket tid och möda på allehanda specialeffekter som CGI gör att man bara vill jubla, en klar bonus med andra ord.

Efter den sedvanliga reklamen sätter så filmen igång, ingen mellanliggande trailer för någon annan film vilket bara skulle ökat bullshitfaktorn gör mig rörd av tacksamhet. Rakt på rödbetan, precis så som det ska vara.

Redan från minut ett blir man rent av frälst, det är mycket pang för pengarna och det börjar med en gång. Effekterna är spektakulära och man blir knappast genom filmen missnöjd med den biten i varje fall. Det är en CGI-orgie man knappt har fått skåda på så länge att jag inte ens kan dra mig till minnes när jag såg en film senast med så mycket röj och snygga effekter. Röjet backas upp av att ljudspåret innehåller så många decibel att min tinnitus växer till nya oanade höjder och jag känner mig till freds med att de också har tänkt på den detaljen. För specialeffekter och ljud blir det alltså absolut högsta betyg.

Sen blir det dock lite mer problem. Handlingen känns lite väl enkelspårig där historien berättas på ett så där lätt igenkänligt och traditionellt sätt, att jag känner mig lite lätt uttråkad inför faktumet att alltför mycket känns igen från förr. Historien saknar helt enkelt en lite egensinnig twist där den sticker ut som lite unikt för just den här filmen. Det känns lite tråkigt att behöva konstatera att någonstans har man medvetet, eller omedvetet låtit filmen halka in i något slags mainstreamfack på den punkten. Manusförfattaren kunde kanske ha ansträngt sig lite mer tycker man.

Invändning nummer två heter Christian Bale. Han är visserligen en utmärkt skådespelare med många och bra roller bakom sig, inte minst i “American Psycho” och “Equilibrium” firar han nya triumfer. Också i den här filmen är huvudintrycket att han är klart godkänd, men i en scen får han faktiskt minusbetyg i min bok. I den scenen där han konverserar via radio med stridsledningen ombord på en ubåt och i sin frustration skriker “We are all dead” känns beskrivningen “överspel” som en mild beskrivning av det övertramp som han lyckas med. Det känns mest som ett halvdant försök att skapa dramatik från teatersällskapet i Knäckebrohult när han sätter igång och gastar, istället för att ge intrycket av ett seriöst försök till skådespeleri. Det är nästan samma kalkonklass som när Lena Ohlin rabblar latinska satanisttexter i Roman Polanskis “The Ninth Gate”, det känns därför inte så särskilt roligt att konstatera att i varje fall där brister skådepeleriet rätt ordentligt.

Det finns en tredje invändning och den är kanske lite mer naiv och barnslig men jag kan inte låta bli. Här och där finns scener vars design mer känns som hämtade från den kommande Transformerfilmen än inspirerade av Terminators föregångare. Här finns motorcykelrobotar som visserligen är adrenalinhöjande, men mer känns som inspirerade från misslyckade Japanska animeversioner av just Transformer, och här finns till sist amfibieterminators som också de känns lite väl mycket stöpta efter samma koncept. Det är de här avstegen från Terminators unika och egensinniga nisch och ett förbehållslöst flirtande med andra filmers misslyckade sätt att berätta som känns så j-a fel i sammanhanget att jag inte kan annat än stöna av rent missnöje.

Också regin känns här och där lite väl grovt tillyxad som till exempel när man tvingas att konstatera att det en rätt traditionell historia som berättas, där man åter har fallit för frestelsen att göra en historia utformad efter receptet från standardformuläret 1-A. Så istället för en egensinnig historia som gör filmen till en film i sin egna skola, får vi istället en film som i sina delar följer samma grundrecept som vanliga standardfilmer följer i genren.

Mycket bomber och granater men också en del uppenbara brister är slutsummeringen. Den nya Terminatorfilmen är på intet sätt är en dålig historia, men väl en film med både ett och annat att önska i form av förändringar. Kanske är detta priset vi får betala för den upphausade förväntningen som finns hos en fanatisk publik som full av förväntan kräver att filmmakarna levererar och det nu. För med förväntningarna följer också fällorna som den här filmen på sina ställen så villigt faller i. Därmed blir förväntningarna och pressen den här filmens värsta fiende för med den känslan på näthinnan kommer genvägarna som att alltför mycket blickar på den andra skiten som genren ibland fylls med som till exempel Transformer. Men filmen uppvisar i varje fall ett hyfsat resultat som framför allt vilar på att filmen har sjukt snygga effekter som får i varje fall mig att jubla av lycka, så mycket mer är det tyvärr inte och någon historia av rang serveras dessvärre inte. Därför blir inte heller mitt betyg så särskilt högt trots alla explosioner som filmen innehåller.

Dr. Da Capo

Musik

Advance Patrol — El Futuro & Just-1 — Blinded by the Truth

Anna Järvinen — Man var bland molnen

Brett Anderson — Wilderness & Jarvis Cocker — Further Complications

Dinosaur Jr. — Farm

Dr. Indie lyssnar in sig på några album av stonerrockbandet Fu Manchu

Elvis Costello — Secret, Profane & Sugarcane

Esbjörn Hazelius — Blunda och du skall få se

Green Day — 21st Century Breakdown

Heaven and Hell — The Devil You Know (Dr. Rock)

Herman Frank — Loyal to None

Hot Leg — Red Light Fever

Iggy Pop — Préliminaires

Jason Lytle — Yours Truly, The Commuter

Justin Townes Earle — Midnight at the Movies

Korta metalrecensioner IV

Korta musikrecensioner L

Little Boots — Hands

Madness — The Liberty of Norton Folgate (Dr. Indie)

Manic Street Preachers — Journal for Plague Lovers

Marilyn Manson — The High End of Low (Dr. Indie)

Marilyn Manson — The High End of Low (Miss Vampyria)

Pink Mountaintops — Outside Love

Roll Your Moneymaker: Early Black Rock ’n’ Roll 1948–1958 & The Leiber & Stoller Story — Volym One: Hard Times, The Los Angeles Years 1951–1956

Sonic Youth — The Eternal & Steve Chick — The Psychic Sonic Youth Story Confusion

Southern Soul Showcase: Cryin’ in the Streets

Steve Earle — Townes

The Horrors — Primary Colours

The Oh La Las — Songs from the Third Floor

The Small Faces — The Essential Collection & Moby Grape — The Place and the Time

Tore Berger — I huset långt på landet

Wilco — Wilco (The Album)