Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner L

Simple Minds — Graffiti Soul

Simple Minds.Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva 80-talets största ikoner Simple Minds transformeras till att bli ett band som spelar in cover på andra artisters låtar, särskilt med tanke på att Simple Minds alltid stod för nya grepp som bottnade i punken fast de blev ett band inom new wavescenen som erövrade arenorna under flera år. Simple Minds — Graffiti Soul.Fast deras nya skiva ”Graffiti Soul” är inte alls så dum som man skulle kunna tro. Utan det gör en rockig och bra coverplatta som möjligen alltför troget följer originalens versioner för mycket följsamt. Fastän Jim Kerr sjunger mycket bättre än på länge och man ser att det är ett fullmoget band vi lyssnar på och vet hur man formulerar en slagkraftig skiva. En verklig överraskning måste jag tillägga.

The Domestic Bumblebees — Crying for More

The Domestic Bumblebees — Crying for More.Stockholms bästa punkiga rockabillygäng är aktuella med ett nytt album som steker fräsande tomater och gör köttfärs av lyssnarna – det enda småtrista är att deras musik är monoton i den större delen så man får portionera ut musiken lite här och lite där. Men annars svänger det som om djävulen hade erövrad Stockholms rockabillyscen. Men det gör knappast någonting för musiken är grym och trion rockar på och snälla fortsätt med det.

Ean Shy and The Shy Guys — The Blues Got Soul

Jag vet ingenting om den här orkestern förutom att skivan landade på redaktionen och jag spelade den hemma hos mig. Men den blide tummen ned, för det är steril radioskvalblues och fusksoul fast det har en bra sångerska. Fast gitarrspelet låter plastiga 80-talssolopartier med en skrikande gitarronanist och produktionen för studioaktig. Men det finns livelåtar som för med sig ännu mera plastig fejktuffhet. Nej tack ketchup för det här eländet.

Oleta Adams — Let’s Stay Here

Oleta Adams — Let’s Stay Here.Killarna i gruppen Tears For Fear upptäckte Oleta Adams och hon fanns med på ett hörn när deras mästerverk “Seeds Of Love” spelades in och deras producent Dave Bascombe låg bakom att Oleta Adams fina debutalster ”Circle Of One”. Som jag föll för direkt när skivan kom ut på marknaden. Sedan dess har hon regelbundet släppt plattor under åren. Oleta Adams nya skiva är för slimmat i produktionen och studiomusikernas skicklighet hörs rakt igenom så att det blir och låter för perfekt. Det gör att själva själen saknas på plattan. Soulen låter lite för plastig och musikens melodier får en strävhet som jag inte riktigt tycker om att lyssna på eller uppleva eftersom låtarna Oleta Adams sjunger fångar inte in dynamiken i musikens och hennes rösts omfång. Musiken tangerar det torra musikspråket. Tyvärr på en rar ärta som skulle kunna bli bättre.

Betty Padgett — Betty Padgett

Betty Padgett — Betty Padgett.Skivan kom ut i original 1975 och finns nu ute i en remastrad utgåva 2009. Men soundet är en balans mellan klassisk 70-talssoul och mest förvånansvärd att det finns reaggespår på plattan. Betty Padgett som tillhör soulartisterna från 70-talets våg av discoinfluerade låtar men hon behöll och vårdade soularvet samtidigt som hon förnyade sig genom discomusikens skönaste vibbar och rörelser. Jag älskar den här plattan därför att den har kraften att skaka om vår värld med de mest förföriska låtar.

Stevie Nicks — The Soundstage Sessions

Stevie Nicks — The Soundstage Sessions.Fleetwood Mac har funnits i två versioner – först som utmärkt bluesrockband under Peter Greens ledning, fast han började knarka och helt tappa koncepterna. In kom Lindsey Buckingham och förvandlade konceptet Fleetwood Mac från att gå från blues till världens bästa mjuka softrock istället. Det blev en lyckat omvandling rent kommersiellt och estetiskt. Stevie Nicks blev med i bandet från den stunden på 70-talet. Hennes drömska men ändå tuffa röst figurerade på de flesta låtarna. När den här skivan spelades in live så var det en direkt fortsättning på hennes soloalbum ”Crystal Visions” därför att henens idéer verkade vara så färska. Alla låtarna är till 99 % Stevie Nicks egna sånger. Medproducenten Waddy Wachtel har gjort ett bra medarbete med att finslipa materialet. Men mitt problem är att Stevie Nicks glömde bort magin och hon lämnade den spröda rösten för ett sound som mest påminner om tråkig kritvit rockmusik. Musik som bara blir infantil och obotligt tråkigt. Jag blir förundrad över varför en klar gudinna plötsligt vill leka manlig rockkultur där man satsar på det bredbenta istället för de sensuella svängiga inom rocken. Stevie Nicks brer på för mycket för min känsliga smak.

Buju Banton — Rasta Got Soul

Buju Banton — Rasta Got Soul.Trodde lite i min enfald att reggae skulle svänga och kämpa med höftvickande rytmer så att man känner glädje och musikalisk kärlek. Buju Banton brukar kunna röra ihop och mixtra så att musiken blir luftiga och får till några sköna moves och rytmiska festligheter. En på hans nya skiva skall han framhäva det positiva i tillvaron och få musiken att vibrera in till våra hjärtan. Men det lyckas han lite mindre med den här gången i alla fall. Musiken är mest långsam och står mest stilla, ingenting händer med melodierna tycks det mig. Jag anstränger mig till det yttersta för att höra det stora dragen. Men det surrar omkring små toner som aldrig fastnar någonstans. Musiken tappar fart och formen blir blek reggae utan någon som helst gnista eller passion.

The Veils — Sun Gangs

The Veils — Sun Gangs.Det här bandet är knappast värd att kasta så mycket möda på eller värd att börja fundera om sångaren Finn Andrews är den bästa musikern i sin generation eller något i den stilen. Deras pompösa musik låter mest som en indieversion av Coldplay fastän med lite drag av försök till Wilco mästerliga handlag men hamnar mest hos The Killers tröttsamma popförsök. The Veils nya platta betyder ingenting för mig, absolut nada får jag ut av plattans tveksamma försök att erövra posten som 2000-talet svar på 80-talets Big Country. Plattan är menlös och lika uppfriskande som att tvingas dricka Sveriges genom tidernas sämsta öl – Pripps blå. Finn Andrews får inga plus poäng hos undertecknad, tyvärr.

The Sounds — Crossing the Rubicon

The Sounds.Hur mycket sångerskan Maja Ivarsson drömmer om att få bli Sveriges svar på Deborah Harry så blir det ingenting av med det utan The sounds kommer tyvärr att alltid låta som en billig fejkförsök att ens komma i Blondies närhet. The Sounds fick till det med singellåten ”Living In America” sedan tog det snabbt slut för deras del. Bandets frontgestalt Maja Ivarsson försöker låta jättetuff i intervjuer med svenska journalister och leka bäst i skolan – för de har minsann turneras väldigt mycket i USA. Vi får reda på att The sounds larviga new wave slog bra i amerikanska leden. Jag gissar att en ung MTV-publik säker älskar deras lättuggade radioskvalrock. Men feg produktion och dessutom finner jag ännu flera trötta utryck och urusla försök till att anrätta små portioner av Romantics finaste låtar från tidigt 80-tal. Nej The sounds är det sämsta band som kommit fram i kommersiella sammanhang.

Delta Spirit — Ode to Sunshine

Delta Spirit — Ode to Sunshine.Matt Vasquez är en sångare som lätt kan påminnas om ett av mina favoritband som The Violent Femmes sångare Gordon Gano. Men det är inte alls så egentligen men det skulle kunna vara en tänkbar tråd att låta som när man sjunger. Men gruppen Delta Spirit gör punkig folkrock i samma anda som Dr. Dog – ett band som är kompisar till Delta Spirit. Jag gillar deras enkla pop som har punk i botten men som tak finns det mera av Jonathan Richman väg att vandra lite grann när de komponerar sin musik, som också kan vara ett lyckokast efter en bättre låtskrivare att jämföras med kan man knappast tänka sig, . För min del är det bara bra att två sådana influenser kan påverka ett fint och intressant band som Delta Spirit. Skivan utkom i egentligen 2007/2008 men letar sig fram först nu till Sverige. Fast vad gör det. Bra musik är alltid bra musik. Delta Spirit är en total överraskning om man vill upptäcka nyskapande indierock i dessa tider.

Musik

Advance Patrol — El Futuro & Just-1 — Blinded by the Truth

Anna Järvinen — Man var bland molnen

Brett Anderson — Wilderness & Jarvis Cocker — Further Complications

Dinosaur Jr. — Farm

Dr. Indie lyssnar in sig på några album av stonerrockbandet Fu Manchu

Elvis Costello — Secret, Profane & Sugarcane

Esbjörn Hazelius — Blunda och du skall få se

Green Day — 21st Century Breakdown

Heaven and Hell — The Devil You Know (Dr. Rock)

Herman Frank — Loyal to None

Hot Leg — Red Light Fever

Iggy Pop — Préliminaires

Jason Lytle — Yours Truly, The Commuter

Justin Townes Earle — Midnight at the Movies

Korta metalrecensioner IV

Korta musikrecensioner L

Little Boots — Hands

Madness — The Liberty of Norton Folgate (Dr. Indie)

Manic Street Preachers — Journal for Plague Lovers

Marilyn Manson — The High End of Low (Dr. Indie)

Marilyn Manson — The High End of Low (Miss Vampyria)

Pink Mountaintops — Outside Love

Roll Your Moneymaker: Early Black Rock ’n’ Roll 1948–1958 & The Leiber & Stoller Story — Volym One: Hard Times, The Los Angeles Years 1951–1956

Sonic Youth — The Eternal & Steve Chick — The Psychic Sonic Youth Story Confusion

Southern Soul Showcase: Cryin’ in the Streets

Steve Earle — Townes

The Horrors — Primary Colours

The Oh La Las — Songs from the Third Floor

The Small Faces — The Essential Collection & Moby Grape — The Place and the Time

Tore Berger — I huset långt på landet

Wilco — Wilco (The Album)