Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

The Horrors — Primary Colours
B.B.B.B.

XL

Mersmaksmusik à la Horrors

Sanningens ögonblick är här för The Horrors. Debuten för cirka tre år sedan lovade mycket med sin blandning av garagemusik i sextiotalsstil och punk där nerven var så påtaglig att den gick att ta på, men nu är det då dags för den fruktade uppföljaren där alltså agnarna brukar skiljas från vetet. Fruktad därför att i och med den andra plattan brukar skräpet skiljas från guldkornen, det vill säga om gruppen klarar att skriva låtar som håller också för ett andra album.

Den här gången är det en delvis annan grupp som möter lyssnaren, ett nytt sound i låtarna och en delvis annorlunda karaktär på dessa är de främsta förändringarna. Visst finns det saker man känner igen, men det mesta är som sagt en delvis ny utveckling. Bara det är både ett djärvt och dumdristigt grepp som gruppen ska ha beröm för. För att fastna i samma fack är det värsta man kan göra som band.

På förra plattan rörde sig gruppen i garagerockens sextiotal, men på den nya är det en mer universell rock som är mer tidlös som möter lyssnaren. Här finns visserligen inslag av Engelskt åttiotal i soundet som är mer svävande och mer rymdfyllt där band som Echo And The Bunnymen hägrar i bakgrunden så visst finns tidsmässiga influenser. Här finns till och med en låt, “I Only Think Of You”, som är uppbyggd kring stråkljud som Bunnymen gjorde på plattan Porcupine där släktskapet ligger i hur de använder soundet och instrument till att bygga upp låten.

Soundet bygger många gånger på ett ljud där de olika instrumenten flyter ihop i ett enda reverb där du inte vet vad som är orgel eller gitarr – det är helt enkelt bara ljud rätt och slätt..Med den metoden hittar de ett släktskap i grupper som Skids vars platta Absolute Game helt och hållet bygde på att få instrument att flyta ihop där man inte kunde avgöra vad som var vad. Förra skivans två huvudinstrumenteringar gitarr och orgel fortsätter att vara de bärande även på den här skivan, skillnaden ligger i att på den nya kostar gruppen på sig att gå från klassiskt hammondorgel-sound till att även använda synthesizers i vissa låtar.

Låtarna däremot är som sagt mer allmängiltiga. Fortfarande är bandet helt och hållet baserat på rock och det är där de både har sin utgångspunkt och sitt centra. Det låter lika engelskt som på den förra plattan, man kan inte ta miste på varifrån bandet kommer då låtarnas melodier skvallrar en hel del om den saken. Exemplet “Who Can Say” är så urengelsk att jag inte kan tänka mig en melodislinga som är mer brittisk. Låtens slut är lika engelskt det, med tillägget mangelrock där så många detaljer i musikuppbyggandet skvallrar om att vi har att göra med en högbrittisk grupp.

Som på förra skivan är låtarna åt det mer ösiga hållet men saknar inte nyans och varitation. Här finns både rockig härdsmältemetod och lite mer återhållen poporienterad musik, varierat och omväxlande med andra ord. Det är en bunt ordentligt starka låtar som möter lyssnaren och därmed har bandet bevisat att de har klarat av det där så viktiga andra steget. Men jag saknar den punkiga pulsen och energin som fanns på förra plattan och som samtidigt gjorde den så stor. Ett faktum som lämnar en del att önska även om den nya inte på något sätt är dålig, tvärtom. Istället har bandet satsat på ett mer följsamt sound och låtar med mer dynamik och mindre buller. Inget fel i det men jag saknar fortfarande den där punkiga attityden i låtarna som var så uppenbar på debuten. Men man kan inte få allt och det jag får på denna platta räcker ändå långt, så långt faktiskt att jag fortfarande står vid mitt uttalande om den första plattan att The Horrors är ett av engelsk musiks stora hopp. Det är denna skiva ett bevis på och de ska ha allt beröm i världen för att de fortfarande är en mycket spännande grupp som både tar fasta på det typiskt brittiska men ändå gör något nytt av det. En platta som höjer sig långt över genomsnittet med andra ord.

The Horrors har lyckats med det som man kanske trodde var svårare än vad gruppen visar att det blev. De har inte bara tagit sig över “andraplatteförbannelsen”, de har lyckats upprepa sitt löfte från den första plattan om att vara en grupp som månar om kvaliteten och som kan skriva låtar som också de lever upp till kvalitetskraven man som lyssnare kan ställa. När de dessutom visar sig vara kapabla att delvis förändra och bredda sitt sound och därmed visa upp en musikalisk mångsidighet, då är i varje fall jag mer än nöjd. Kanske de kunde tagit fasta lite bättre på den första plattans energi som gjorde den ostoppbar, men å andra sidan innehåller den nya mer nyans och variation. Därmed har gruppen lyckats göra en riktigt riktigt bra uppföljare som lovar gott inför framtiden.

Dr. Da Capo

Musik

Advance Patrol — El Futuro & Just-1 — Blinded by the Truth

Anna Järvinen — Man var bland molnen

Brett Anderson — Wilderness & Jarvis Cocker — Further Complications

Dinosaur Jr. — Farm

Dr. Indie lyssnar in sig på några album av stonerrockbandet Fu Manchu

Elvis Costello — Secret, Profane & Sugarcane

Esbjörn Hazelius — Blunda och du skall få se

Green Day — 21st Century Breakdown

Heaven and Hell — The Devil You Know (Dr. Rock)

Herman Frank — Loyal to None

Hot Leg — Red Light Fever

Iggy Pop — Préliminaires

Jason Lytle — Yours Truly, The Commuter

Justin Townes Earle — Midnight at the Movies

Korta metalrecensioner IV

Korta musikrecensioner L

Little Boots — Hands

Madness — The Liberty of Norton Folgate (Dr. Indie)

Manic Street Preachers — Journal for Plague Lovers

Marilyn Manson — The High End of Low (Dr. Indie)

Marilyn Manson — The High End of Low (Miss Vampyria)

Pink Mountaintops — Outside Love

Roll Your Moneymaker: Early Black Rock ’n’ Roll 1948–1958 & The Leiber & Stoller Story — Volym One: Hard Times, The Los Angeles Years 1951–1956

Sonic Youth — The Eternal & Steve Chick — The Psychic Sonic Youth Story Confusion

Southern Soul Showcase: Cryin’ in the Streets

Steve Earle — Townes

The Horrors — Primary Colours

The Oh La Las — Songs from the Third Floor

The Small Faces — The Essential Collection & Moby Grape — The Place and the Time

Tore Berger — I huset långt på landet

Wilco — Wilco (The Album)