Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

60-talspop/rock

The Small Faces — The Essential Collection

Moby Grape — The Place and the Time

The Small Faces — The Essential Collection.Två av 60-talets bästa band från England respektive USA/San Franscico som både hade/har framgångar och fortsatta karriärer i olika former/uppenbarelser. Jag älskar de båda banden därför att de kan svepa över renhjärtat pop för att övergå till den rena magiska psykedeliska rocken utan att det blir fel eller känns förkonstlad på några sätt. The Small Faces och The Who blev de två huvudband som ledde modsvågen i England under de få år modsen härjade vilt på andra sidan havet. Men modsvågen svepte även med resten av USA och Europa. The Small Faces blev aldrig riktigt så stora som The Who till exempel. Men deras pophits är fortfarande rena magiska huskurerna att lyssna på fortfarande.

The Small Faces bildades av sångaren/låtskrivaren Steve Marriott som träffade Ronnie Lane och Kenney Jones vid en bar han arbetade på under en tid. De började prata om att bilda band och resten är historia. Dessa tre vänner rekryterade organisten Jimmy Winston till bandet och The small Faces kunde ta sina första stapplande steg. Steve Marriott spelade gitarr och sjöng, Ronnie Lane sjöng och spelade bass medan Kenney Jones blev trumslagaren i bandet. The Small Faces fick tidigt i sin karriär kontakt med The Rolling Stones tidigare manager Andrew Loog Oldham, som under den här tiden i mitten av 60-talet hade bildad England sförsta oberoende skivbolag. The Small Faces knöts till det skivbolaget. Tur är väl det – för oss musikälskare innebar det att det var då The Small Faces skapade ren popmagi. Steve Marriott och Ronnie Lane skrev tillsammans låtar eller skrev Steve Marriotts merparten av deras låtar, men vilka låtar de spelade in. ”Lazy Suday” som kunde ha lika bra ha spelas in av The Kinks. Själv älskar jag klassiska garagerocklåten ”Itchycoo Park” som influerade band som Sex Pistols och The Clash, The Jam, jag framförallt The Jam är det band som förvaltade The Small Faces allra bäst. I modernare tid skulle nog Blur vara närmaste man kan komma den tidens modsrock. ”Here Comes The Nice” eller varför inte ”Tin Soldier” kan man plocka fram som bra exempel på The Small Faces bästa stunder. Den adra skivan i samlingen består mera av märkliga psykedeliska låtar som man kan säga var det sista de spelade in undersitt gruppnamn The Small Faces. För det var omkring 1968 bandet gjorde sina sista spelningar och till slut lämnade Steve Marriott bandet i slutet av 60-talet. Han blev soloartist. Ronnie Lane värvade då istället Rod Steward och Ron Wood. Det var det vildaste rockband som fick punken att senare explodera. The Faces blev nästa inkarnation – fast det är annan historia. Dubbelskivan är i alla fall ett måste tycker jag om man vill fånga in bra musik från 60-talet.

Moby Grape — The Place and the Time.Moby Grape är det märkliga bandet som både gjorde folkrockinfluerad musik liksom kunde hamna i sköna stunder av psykedelisk rock. Deras fauna av stilar är skönt bestrålade av rå energi från kosmos. Men Moby Grape fick egentligen aldrig någon status som ett stort rockband fast det förtjänade att bli ett av de större banden med större epitet. Jag anser nog att Moby Grape kan sägas vara kultbandet som precis som Arthur Lees grupp Love skapade stor rockmusik men slog aldrig igenom. Pretty Things är ett annat bra exempel på det förhållande som vissa band fick inom musikens historia.

Den här skivan uppvisar deras storhet och nu borde ni som införskaffar plattan övertygas om att bandet har potential att bli mera erkänd än som en undergroundakt.

Peter Lewis, Jerry Miller, Skip Spence, Bob Mosley och Don Stevenson skrev alla låtar tillsammans och kunde från första stund ta flera avgörande steg och nästan bli nästa stora band. Efter debutplattan ”Monby Grape” och inspelningen av deras andra skiva hoppade Skip Spence av bandet för att bli delaktig i ett annat band. Moby Grape är bandet som fastnade i karriären och gick under jorden så att säga. De bråkade med sin manager Matthew Katz under flera år om gruppnamnet. Men om ni inte bryr om sådant kan jag säga att den här skivan blixtrar det verkligen om på alla dess sätt och man kan verkligen höra hur spelsugna och genialiska Moby Grape – hur väl bandet under årens lopp mognad och utvecklats. En bra skiva som kartlägger ett bra band.

Musik

Advance Patrol — El Futuro & Just-1 — Blinded by the Truth

Anna Järvinen — Man var bland molnen

Brett Anderson — Wilderness & Jarvis Cocker — Further Complications

Dinosaur Jr. — Farm

Dr. Indie lyssnar in sig på några album av stonerrockbandet Fu Manchu

Elvis Costello — Secret, Profane & Sugarcane

Esbjörn Hazelius — Blunda och du skall få se

Green Day — 21st Century Breakdown

Heaven and Hell — The Devil You Know (Dr. Rock)

Herman Frank — Loyal to None

Hot Leg — Red Light Fever

Iggy Pop — Préliminaires

Jason Lytle — Yours Truly, The Commuter

Justin Townes Earle — Midnight at the Movies

Korta metalrecensioner IV

Korta musikrecensioner L

Little Boots — Hands

Madness — The Liberty of Norton Folgate (Dr. Indie)

Manic Street Preachers — Journal for Plague Lovers

Marilyn Manson — The High End of Low (Dr. Indie)

Marilyn Manson — The High End of Low (Miss Vampyria)

Pink Mountaintops — Outside Love

Roll Your Moneymaker: Early Black Rock ’n’ Roll 1948–1958 & The Leiber & Stoller Story — Volym One: Hard Times, The Los Angeles Years 1951–1956

Sonic Youth — The Eternal & Steve Chick — The Psychic Sonic Youth Story Confusion

Southern Soul Showcase: Cryin’ in the Streets

Steve Earle — Townes

The Horrors — Primary Colours

The Oh La Las — Songs from the Third Floor

The Small Faces — The Essential Collection & Moby Grape — The Place and the Time

Tore Berger — I huset långt på landet

Wilco — Wilco (The Album)