Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Världsförändrare

David Bowie — The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars

David Bowie — The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars.Ibland ges det urt skivor som är så klassiska att klassiker inte beskriver det. Skivor vars innehåll blir så odödliga att de liksom överlever sig själva och börjar leva sitt egna liv. En sådan platta är definitivt David Bowies platta The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spider From Mars från 1972. Varenda låt är en klassiker som i backspegeln utgör en fullständigt knäckande enhet som krossar det mesta i dess väg. När skivan kom var den albumet som satte en hel värld i brand med sina magiskt bra låtar som dessutom fick en hel ny rörelse att skapas. Glamrocken som skivan både skapade och blev sinnebilden av, blev den tidens nya modefluga och skapade också flertalet andra grupper som för evigt har skrivit in sig i rockens historieböcker.

Låtarna ja, lättlyssnade men inte ointressanta, och så där lättåtkomliga att man förstår varför nästan varenda tonåring i skivans samtid tog åt sig av innehållet. Överallt med hookar som fångar örat som i till exempel “Suffragette City” eller titellåten “Ziggy Stardust” där gitarren är den som slår an på något tema som också anger tonen för båda låtarna. Vem kan glömma gitarrtemat i låten “Starman” som uppbackat av handklapp tar den låten över precis alla hinder. På tal om den låten kan man också lyssna på hur just gitarrtemat övergår i sång och hur dom har löst det – übersnyggt är min enda kommentar. Överhuvud taget är detta album hookarnas skiva där örat hela tiden får något nytt som liksom tar tag i det precis som en hook ska göra. Det märks också att Mick Ronsons influenser i början var ganska stora. Med sitt fullständigt geniala gitarrspel på sina ställen har han för evigt satt sitt kännemärke också han på det som till slut blev den färdiga produktionen. Detta märks ännu mer om man som jag har jubileumsutgåvan med två skivor där man som bounus får låtarna som de lät som demos. Där märks hur mycket de arbetade med låtarna i studio och framför allt gitarrarrangemangen är mycket annorlunda.

Den osvikliga känslan för både melodier och musik som David Bowie visade upp med skivan, var skulle det visa sig, ingen engångsföreteelse. Tvärtom så blev detta hans signum, men The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars blev själva sinnebilden för denna förmåga. Trots det hade han producerat åtminstone en skiva innan som när det gäller behandlingen av musiken visade samma förmåga nämligen The Man Who Sold The World Flertalet av hans skivor som kom efter denna, visade samma sak – en durkdriven musiker med en enorm förmåga att skriva odödliga låtar. Lyssna till exempel också på skivan Alladin Sane och förundras över att i titellåten experimenterar han med att väva in jazz i den mer experimentella skolan i musiken. Men här är det alltså helt och hållet pop och rock som är förhärskande, men hela tiden med en twist där någon liten smart musikalisk lösning letat sig in. Textraden “Wham Bam Thank You Man” från låten “Suffragette City” är en sådan och som dessutom har diskuterats i evigheter. Dels används textraden som en brygga för att räkna i refrängen vilket bara det är ett genidrag. Men den är också dubbeltydig då textraden anspelar på dåtidens feministiska debatt, som likt suffragetterna som sången också anspelar på, var djupt involverade i diskussioner om nyttan eller onyttan med heterosexualitet. En del av denna debatt beskrev nämligen heterosexuell relation som just “Wham Bam Thank You Man” där mäns sexualitet gick före och kvinnorna fick skrapa ihop av det som blev över.

Just sådana här små detaljer gör inte bara skivan spännande, det blir också mångbottnat där det hela tiden finns nya aspekter att både lyssna på, ta reda på mer om och förstå. En skiva som med andra ord utmanar hjärnan.

Musiken är melodiös som sagt, svängigt definitivt och med låtar som med olika medel hela tiden fångar örat. Urstarka låtar är en av kännemärkena för denna skiva. Det finns dock en annat kännemärke som man måste uppmärksamma.

Detta är en av de första skivor, mig veterligen, som är ett så kallat konceptalbum, dvs en skiva som berättar en hel historia. The Who var naturligtvis före med rockoprorna Tommy och Quadraphenia som också de berättade en hel historia, men David Bowie kom starkt i andra vågen av den utvecklingen och här har ni hans bidrag. Liksom The Who uppfann figuren Tommy som utgjorde grunden för historien, hittade David Bowie på figuren Ziggy Stardust för att berätta en fiktiv historia om en persons uppgång och fall. Ett tema han för övrigt har gemensamt igen med Tommy, där en historia berättas om uppgång och fall.

Historien går ut på att en planet lik jorden bara har fem år kvar innan undergången. Ner stiger en utomjording i form av figuren Ziggy Stardust, som likt en messiasfigur har skickats för att skänka mänskligheten tröst och glädje under deras sista tid. Men på grund av att Ziggy börjar spela den syndiga musiken rock och lever ett liv som rockstjärna, går det inte bara åt skogen med mänskligheten utan också med honom. Allt detta berättas i musik där varje låt är en länk i en kedja av händelser. Med andra ord är det lika viktigt att lyssna på detta album för dess texter och dess berättelse, som att lyssna på musiken. Kanske är detta en av hemligheterna bakom denna skivas framgång, den engagerar lyssnaren på flera plan där alla delar av musiken är viktiga. En helhetsupplevelse med mersmak med andra ord.

För oss som var med på den tiden när skivan kom, är det en självklar fyrverkeriorgie som man bör återknyta bekantskapen med genom att lyssna på detta album igen. För er som inte ens var påtänkta när skivan kom, är det en självklar fixstjärna man måste utforska eftersom den är så klassisk och så fantastisk. Få skivor har rönt så mycket uppmärksamhet och detta med all rätt. Det är en skiva som man inte kan gå förbi. Detta är helt enkelt albumet där så många olika pusselbitar faller på plats, en skiva som har så många bottnar och vinklar att man kan lyssna på den igen och igen och komma på nya saker hela tiden. Få album når fram till den status den här skivan har även om all musik naturligtvis är intressant. Anledningen är helt enkelt att detta album är så extra bra att få eller inga knäcker det.

Dr. Da Capo

Musik

Advance Patrol — El Futuro & Just-1 — Blinded by the Truth

Anna Järvinen — Man var bland molnen

Brett Anderson — Wilderness & Jarvis Cocker — Further Complications

Dinosaur Jr. — Farm

Dr. Indie lyssnar in sig på några album av stonerrockbandet Fu Manchu

Elvis Costello — Secret, Profane & Sugarcane

Esbjörn Hazelius — Blunda och du skall få se

Green Day — 21st Century Breakdown

Heaven and Hell — The Devil You Know (Dr. Rock)

Herman Frank — Loyal to None

Hot Leg — Red Light Fever

Iggy Pop — Préliminaires

Jason Lytle — Yours Truly, The Commuter

Justin Townes Earle — Midnight at the Movies

Korta metalrecensioner IV

Korta musikrecensioner L

Little Boots — Hands

Madness — The Liberty of Norton Folgate (Dr. Indie)

Manic Street Preachers — Journal for Plague Lovers

Marilyn Manson — The High End of Low (Dr. Indie)

Marilyn Manson — The High End of Low (Miss Vampyria)

Pink Mountaintops — Outside Love

Roll Your Moneymaker: Early Black Rock ’n’ Roll 1948–1958 & The Leiber & Stoller Story — Volym One: Hard Times, The Los Angeles Years 1951–1956

Sonic Youth — The Eternal & Steve Chick — The Psychic Sonic Youth Story Confusion

Southern Soul Showcase: Cryin’ in the Streets

Steve Earle — Townes

The Horrors — Primary Colours

The Oh La Las — Songs from the Third Floor

The Small Faces — The Essential Collection & Moby Grape — The Place and the Time

Tore Berger — I huset långt på landet

Wilco — Wilco (The Album)