Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Heaven and Hell — The Devil You Know
B.B.B.B.

Roadrunner

Sharondödaren

Stockholm 11/6 2009

Hej Sharon! Hur mår du? Jaså inte så bra, det var tråkigt att höra men jag kan förstå varför nu när jag tänker efter. Jag menar att vara gift med ett lallande vrak måste för det första vara ganska påfrestande. När samma snubbe inte gjort en bra platta på på ganska många år nu, börjar kanske karriären också den att gå på tomgång vilket ju också måste vara jobbigt. Att leva på gamla meriter brukar inte vara ett framgångsrecept hur många gånger man än står och skriker i tv-reklam att man har varit “The Prince of Darkness since 1979”. Det kan eventuellt bli lite öde där i Hollywood när det enda som faktiskt återstår är ett jävla fett bankkonto men ett i övrigt tomt liv.

Det blir väl inte bättre antar jag, när samma snubbe som du är gift med håller på att bli från-sprungen. För nu när gruppen Heaven And Hell kommer med sin nya skiva där de visar hur hårdrock ska låta med allt dess innehåll, kommer en rad frågor upp. Klarar sig inte den här gruppen bättre än Ozzy?, klarar man inte efter den senaste skivan sig bättre utan Ozzy?, kommer den nya uppsättningen av de som egentligen är Black Sabbath men som inte får kalla sig så på grund av ditt namnrättighetsköp, att ha en ljusare framtid utan ditt och Ozzys inflytande?

Men om man agerar som du har gjort Sharon kommer alltid ödet att sticka upp sitt fula huvud och bita den person i arslet som förtjänar det, och dit hör ju du Sharon. För att gruppen som är Black Sabbath måste kalla sig Heaven And Hell för att din hjärnskadade make inte är sångaren i bandet och att du äger namnrättigheten till namnet Black Sabbath, är ju så sjukt att man får räkna med att ödets rättvisa hinner ikapp och biter en just i arslet.

Att gruppen som inte får kalla sig namnet som de en gång var med och kom på, har gjort sin bästa skiva på många år är också något som borde oroa dig Sharon. Jag menar en fullständigt fullödig hårdrocksfest med exakt så där ondsinta ackord som bara Tony Iommi kan frammana firar nya triumfer, borde skrämma vilken konkurrent som helst från vettet. Han spelar helt enkelt så j-a tungt att man bar kan konstatera att gammal är äldst och att en ny era av neobrutalism har fötts i form av gitarrspel från hårdrockshimlen. Att de övriga i bandet går loss och visar hur en piska ska vina över de klentrognas ryggar förbättrar ju bara oddsen. Här har du ju en klassisk hårdrocksplatta som om några år kommer att omnämnas som lika tidlös som många av de stora. Vinnie Appice smiskar pukorna till dess att de ber om nåd, Ronnie James Dio spottar fram skarpa tillrättavisningar med en frensesi som får spottloskorna att hagla och Geezer Butler spelar bas som om det vore ett soloinstrument. Visserligen har ju din make sin vapendragare Zack Wilder som kan leverera smiskiga ackord han också, men vad hjälper det när makens låtar nuförtiden ibland låter som det där era hundar gör på mattan i vardagsrummet i er realityshow. Det är alltså så att Heaven And Hell håller högre klass än din Hollywood-clown och George W Bush-kramare just nu, och här finns definitivt mycket mer hjärta än vad han har lyckats uppbåda på sista tiden. Genomförandet av låtarna lämnar ditt karlkräk därhän helt enkelt och det finns all anledning att bara av den anledningen bli deprimerad om man har ditt namn. Kanske har någon slags poetisk rättvisa därmed skipats för det agerandet du har uppvisat i bandnamnsrättighetsfrågan. För det är som sagt så att de före detta kompisarna i bandet har lyckats med konststycket att göra en platta så stygg och tung att man blir lätt salig och helt upprymd. Omslaget får dock bakläxa Sharon, det är ett av de där standardomslagen med belsebub och lite kristussymboler med svävande kors och annat trams som så många gånger omger hårdrocken då den vill vara så där lätt förutsägbar.

När du alltså kan konstatera att låtarna är himla elaka, då borde både du och maken titta er lite vilset omkring. För här hittar du allt det som din äkta hälft saknar nu för tiden, urstarka klassiska hårdrockslåtar. När gruppen fullständigt smiskar fram den ena dyngbankaren efter den andra är det en grupp som vinner på knock out, därför din depression Sharon. Jag skulle också bli lite nedstämd om jag tvingades konstatera att jag satsat mina pengar på fel häst. När låtarna tryter och de gamla kompisarna tittar sig hämdlystet omkring, kanske det är något som någonstans håller på att rasa. För om du lyssnar ordentligt Sharon, så finns här ett sådant överflöd av högoktanstinna låtar att få kommer i närheten helt enkelt. När jag hör den här plattan förstår jag varför din make idag bara är en digital fjant i World of Warcraft. Det finns helt enkelt inget annat som konkurrerar med denna platta ledsamt nog. Det är skickliga marknadföringsknep det tillstår jag Sharon nu när han står där och skriker om att han är Prince of Darkness, men hur vore det om du fick den digitaliserade dumbommen att göra musik igen. Om han kommer i närheten av Heaven And Hells nya ska jag också börja äta fladdermöss trots att jag är vegiterian, jag lovar.

Men var inte ledsen Sharon, det finns tröst även för dig. Du och maken har ju mer pengar på banken än vad de flesta länder i tredje världen har, så nu kan ni ju köpa er en egen liten passande bananrepublik någonstans. Kanske kan ni fortsätta att satsa ert krut på realityshower också i framtiden för allvarligt talat efter att ha hört det maken har producerat under senare tid och jämfört det med Heaven And Hells nya är det inte längre någon match. Ni kan ju också lägga tid och kraft på dotterns smått misslyckade mainstreamkarriär om ni vill, det kan ju bli lönsamt för lättlurade kretiner som är villiga att köpa dyngan finns.

De som inte får kalla sig sitt egna namn utan din make bakom micken har gjort vad få grupper i deras generation har gjort – en platta som smiskar in en ny era inom hårdrock på ett sådant sätt att man blir alldeles lycklig i brallan. Om du är vidsynt nog Sharon, kanske du kan finna lite utrymme i ditt hjärta för att ge grabbarna i bandet den cred de förtjänar. För det uppbådar en stor portion respekt när man hör Heaven And Hells nya platta, en känsla du Sharon kanske borde öva på mer i framtiden. Så känn grabbarna i Heaven And Hell flämta dig i nacken och tolka det som tecknet på att det är dags att springa för livet, eller alternativt att skrämma lite liv i äkta hälften så att det ingjuts något som kan liknas vid livstecken i honom också. För också du förstår att antingen håller tiden på att springa ifrån dig, eller också är det dags att göra något åt saken det är därför du känner sådan ångest. Mina sympatier för din ågren Sharon, men inga för ditt agerande. Hej då Sharon, lev ett rikt och lyckligt liv så lyckligt det nu kan bli under rådande omständigheter, men kom ihåg att som man bäddar får man ligga. Sharondödaren är här och den är asförbannad – Leve Heaven And Hell.

Dr. Da Capo

PS Har du Sharon någonsin hört talas om Buddism. Den säger att summan av allt du gör under ditt liv, dåliga och bra saker, är det som en dag summeras och avgör om du har varit en dålig eller bra människa i livet. Dags för dig med andra ord att börja göra goda saker, det första vore kanske att ge tillbaka bandet deras rättmätiga namn och sluta upp med dina barnsliga lekar där du köper upp saker som namnrättigheten bara för att du kan. Det är kanske tid att helt enkelt sluta försöka förstöra hårdrocken och istället hjälpa den på traven istället, särskilt när den är så bra som Heaven And Hells nya. För det duger inte med ditt nuvarande beteende Sharon, att ge dig makt och pengar har ju hittills varit som att ge Marita Ulvskog ett domedagsvapen. Pax Vobiscum Sharon och må frid råda över ditt liv också så småningom. Själv ska jag avnjuta Heaven And Hells nya en gång till för att jag vet att det retar upp dig.

DS