Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner LI

Franz Ferdinand — Blood

Franz Ferdinand — Blood.Bara efter några månader efter det att Franz Ferdinand släppt sitt album ”Tonight” måste man upprepa den bravad som Primal Scream lyckades med när de släppte sitt dubalbum ”Echo Dub.” Då ville Primal Scream remixa och fördjupa sin musik – och det lyckades man med besked. Alex Kapranos vill ha ett sådan eget minnesmärke efter sig. Han låter därför Dan Carey mixa plattan. Jag misstänker starkt att Dan Carey får producera lite dub därför att han råkade ha arbetat ihop med dubmästaren själv, Lee Perry och Mad Professor. Men deras genialitet har han långt kvar att gå tills han kommer fram. Musiken är trögflytande och inger få föraningar om storverk. En onödig dubplatta om ni frågar mig.

Cassandra Wilson — Closer to You — The Pop Side

Cassandra Wilson.Länge har hon varit jazzens främsta hemlighet och det finns otaliga plattor som förtjänar att spridas till en större massa – så att Cassandra Wilson får leva upp i världen och uppleva hur världen kan bli hennes stora scen. Nu ger ut sina tolkningar av en del av pop/rockhistoriens många klassiker på ett skönare, charmigare sätt-. Jazz och blues är hennes finlemmade arbetsinstrument. Casaandra Wilson gör ett hästjobb med att finna de små detaljerna i musiken och sångerna är välbekanta för oss. Men hon gör lite bearbetningar av låtens originalutförande. Det är ett gediget hantverk som du bara måste lyssna på i sommar.

Kasabian — West Ryder Pauper Lunatic Asylum

Kasabian — West Ryder Pauper Lunatic Asylum.Man kan jämföra detta b-band med hur många storheter som helst, för det blir ändå rena rama förolämpningen mot stjärnor såsom Primal Scream eller The Stone Roses. Kasabian släpper löss sina monsterlåtar med syntar och låtsastuffa gitarrattacker, eller väldigt små sådana visserligen och trummor som är mesiga i utförandet. Sångaren Tom Meighan sjunger och sjunger på skivan och vill gärna övertala mig som lyssnare att gitarrerna verkligen är sköna detaljer i Kasabians ljudbild. Men det blir inte så mycket mera som händer på plattan och framförallt inget som är specifikt roligt att ta fasta på finner jag på skivan. Snarare blir det en högst ordinär platta som man kan klara sig ifrån. Kasabian är ett band i avsaknad av någon större kvalitet som urskiljer bandet från något annat.

Dave Matthews Band — Big Whiskey and The GrooGrux King

Dave Matthews Band — Big Whiskey and The GrooGrux King.Jag har aldrig hamnat i det här bandets fanskara av begivenheter som gärna ser detta band som en modernisering av The Grateful Dead eller The Band, ja till och med Paul Simons perspektiv på worldmusic skall avgöra bandets status på något. Många diggar bandet vet jag, Men själv tycker att deras kommersiella radiorock är alltför tendensiös och avtrubbande på något sätt. Bandet förlorade nyligen sin saxofonist i en olycka och det avgör låtarnas struktur och innehåll. Död, död och nästan bara död gäller längs låtarnas promenad mot sorgen. Men tributeplattans anda är för svag. Man blir ointresserad av skivan. Åtminstone blir jag trött på en skiva som lutar sig tillbaka mot det vanliga och ordinära. Men blir ddet något som händer inom skivan rammar. Nej är mitt svar.

Love of Lesbian — 1999

Spansk indie ramlade in på redaktionen och jag tog på uppgiften direkt att plocka hem plattan för att recensera den i vårt sommarnummer. Men då jag lyssnar på den får jag mig en dos skvalmusik. Spansk radiovänlig pop var inte min cup of tea. Här blir för utslätat och för tradig musik. Få eller inga nyanser alls i låtarna. Mitt slutomdöme är dystert, en skiva för trötta själar. Nej tack och återigen nej tack.

Jonas Brothers — Lines, Vines and Trying Times

Jonas Brothers — Lines, Vines and Trying Times.Kan man aldrig slippa dessa värdelösa popband med superkommersiell image som verkar alltid finnas runt hörnen. Vi kommer tyvärr hur värdelösa Hanson Brothers härjade runt omkring världens listor med rejala skräplåtar. Nu har vi fenomenet Jonas Brothers – tre unga snygga grabbar som skall tända tonårsflickornas längtan till romantik och få sälja plattor under tiden. Disneys eget skivbolag och shower har dessa tre klåpare på sitt samvete. Kan man aldrig bli av med dålig tonårsmusik. Desmond Child och Adam Schlesinger (från Fountains Of Waynes) förstör sina talanger på dåliga produkter. När vi ändå är på gång finns det en ung söt tjej som heter Ashley Tisdale som också gör undermålig radiomusik för barn – Guilty Pleasure, är en ganska fånig platta med banala texter och enformig pop. När som sagt får kvaliteten vinna över dumheterna?

Pains of Being Pure at Heart — Pains of Being Pure at Heart

Bandet har jag aldrig hört i någon form utan bara läst om bandet med det långa namnet i tidskriften Sonics spalter. Men det är knappast något att hetsa upp sig inför. Deras indierock är verkligen ordinär, vanlig rock som mera karvas ur av de verktyg de har till hands. En platta som saknar dynamik och spännande musikaliska lösningar. Här blir det mest indierockballader och små utbrott av ingenting egentligen. Så jag tror att jag står över gruppen framöver.

The Boppers — Vibrations

The Boppers.Nyligen så kunde undertecknad Dr. Indie och redaktionens kära Dr. Rock diskutera minnen från 70-talets television, när vi först kunde se och höra The Boppers för första gången. Jag såg dem live på tv i en show som Jerry Williams hade för länge, länge sedan. Från första stund blev det folkkära i en tid på 70-talet då det blev populärt med 50-talets rockvärld igen. Tv-programmet ”Happy Days” med filmregissören Ron Howard och världens då, coolaste kille, Henry Winkler som Fonzie – blev signaturer för 50-talets comeback. Man hade ett nostalgiskt drag omkring drömbilden om det oskuldsfulla 50-talet. På den vågen red The Boppers in i våra hjärtan. Men efter några år försvann bandet bort från de stora horisonternas arenor. The Boppers fortsatte envist med att turnera och ge ut sina smått 50-talsdoftande rockplattor. Den nya skivan låter mera i stilen om Nick Lowes och Dave Edmunds gamla Rockpile. De släpper ut i sommarhagen en pärlband av fina låtar som man gärna lystrar till.

The Veronicas — Hook Me Up

The Veronicas — Hook Me Up.Vad händer här? Jag som gillade dessa två systrars förra platta med sin snygga kommersiella radiorock, nu låter The Veronicas helt plötsligt annorlunda. Man verkar tveka om man skall spela vanliga simpel rock med punkattityd eller bara förena kommersiell rock med popiga danstongångar, sådant som säljer bra bland tonåringar. Varför gjorde man inte bara vanlig rock. Nu tappar jag intresset för tonårsrocken totalt.

The Blackout — The Best in Town

The Blackout — The Best in Town.Jaha, där här bandet brukar jämföras med The Strokes ller New Bomb Turks, möjligen andra akter inom garagerockens storheter, som alla vill följa The Cramps upptrampade taggiga fotspår. The Blackouts nya skiva låter som försök att följa varenda Mtv-punkfälla som kan grävas fram. Man sjunger och spelar som alla dessa fjantiga pojkbandspunkband. Lite tuffa gitarrer, fejkade punkrockattribut och lite skrikig hardcoresång som skall spetsa till musiken lite grann. Vi hör lite modern numetaloljud (usch för det) och patetiska försök till hårdrockiga toner mellan fjantrockintervallerna. The Blackouts är bara ett till band i högen av värdelösa moderna produkter för tonåringar.

Saga — The Human Condition

Saga — The Human Condition.Gamle sångaren Michael Sadler hoppar av bandet efter mera än trettio år med Saga och en ny sångare i Rob Moratti axlar rollen riktigt bra, om jag får påstå det. Den nya skivan kan Sagas grundare och bassist Jim Cricton vara nöjd med. Han kan vara nöjd med hela skivan föresten. En bättre melodiös progressiv hårdrocksplatta kan jag knappast tänka mig. Nu har gruppen Saga aldrig varit mitt band utan jag har lyssnat på dem sporadiskt. Men nu har mitt intresse vaknat upp ordentligt. Dels på grund av att musiken är krävande men ändå lättillgängligt på ett positivt sätt som får människor att haja till och upptäcka att det är musik som fungerar. En angelägen platta från Saga måste jag tillägga. Vem vet, nu kanske man får se Dr. Indie gå omkring och le till Sagas fortsatta vedermödor.

Singlar

The Dead Weather består av Jack White från White Stripes, Jack Lawrence från Raconteours, Alison Mosshart från The Kills och dean Fertita från Queen Of The Stone Age. Jack White släpper singlar som har garagerockstämpel med sköna punkiga skitiga rockspikar inslagna. Just nu är de alltför coola katter att inte låta bli att förälskas sig i. Deras fullängdsplatta kommer Dr. Da Capo ta hand om senare i år.