Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Madness — The Liberty of Norton Folgate
B.B.B.B.

Lucky Seven Records

Ett måste med Madness

Ett sorgligt försummat band för min del är London-gruppen Madness. Med skam i blicken får jag erkänna att jag tillhör den där klicken som försakat bandet sedan 1982 eller 1983 när den engelska skavågen dog ut i ren komersiell bemärkelse. Madness debut-skiva “One Step Beyond” var dock en sån kärlekaffär för min del, att jag är mer än beredd att uppoffra 200 spänn på deras nya skiva och därmed återknyta bekantskapen med en alltför länge ratad grupp. Trots att det är mer än 25 år sedan sist finns här saker man känner igen hos gruppen, men också en hel del ögonbrynslyftande nyheter som i varje fall får mig att gå igång.

Ett annat sorgligt faktum är att Dr. Indie i förra månaden recenserade plattan men utan att ha fattat hur genial den är. För här har ni plattan som omdefinierar pop och nyskapar den i dess nuvarande form. Det finns några vattendelande skivor som gjort samma sak tidigare och fått sin beskurna del av uppmärksamheten som till exempel Sgt Peppers eller Black Sea med XTC, nu är det dags att uppmärksamma också Madness. För genialitet är genialitet och det är precis vad denna platta bygger på, synd bara att Dr. Indie som sagt inte insåg detta. Men dags att råda bot på detta med en ny chans för plattan där jag, Dr. Da Capo, ger den en betydligt mer välvilligt mottagande.Det blir faktiskt till och med ett extremt välvilligt mottagande som ni strax ska få läsa om.

Norton Folgate är några kvarter i London inte långt från Bishopsgate och har en bebyggelse som bevarats från mitten av 1700-talet som gör kvarteren pittoreska. Madness har tagit fasta på det faktumet att denna stadsdel hade en betydande självständighet från övriga London vilket utvecklade en speciell karaktär som få andra stadsdelar kunde skryta med i storlondon. Därför är skivan en enda lång hyllning till London och till Norton Folgate i synnerhet.

Musiken som Madness spelar var ju en gång i tiden ska och denna finns i viss mån med, men det är framför allt popen som skivan kommer att bli ihågkommen för eller snarare popen i kombination med alla de spännande inslag som musiken innehåller från helt andra musiktraditioner. För här flödar den engelska popen men också Balkaninspirerad musik, vaudeville, polka, orientalisk musik ja influenserna går att prata om i timmar. Det är när dessa traditioner smälter ihop i en underbar kompott som Madness visar sig vara mästare i genren, för faktum är att bättre pop och etnicitetsplatta än Madness nya får man leta länge efter. För här bjuds fullblodsspanking med inslag av små intrikata detaljer som t ex i slutet av låten “Africa” där det ständigt närvarande blås-arrangemanget halkar ut i Balkanpunk, eller de små flörtarna med betydelsefulla plattor som Sergeant Pepper här och där. Men i samma låt lurar baktakterna så visst finns skan med i bakgrunden fortfarande, det är bara inte lika uttalat och tydligt som det en gång var.

Här finns också stundtals inslag av latino som i t ex “Forever Young” och det är på det hela taget en underbar blandning som bara blir bättre och bättre ju längre man lyssnar. Det är helt enkelt så många små spännande detaljer i musiken att man bara kastar in handduken. Den sistnämda låten skull för övrigt kunna få mig danshataren, att dansa mig löddrig om det så vore mitt i natten så mycket svänger den.

Eftersom Norton Folgate är känt för sin multietniska bakgrund gör t ex bandet en musikalisk resa i avslutande “The Liberty of Norton Folgate” där både indiskt, kinesiskt och västindiskt vävs samman – spännande värre med andra ord. Titelspåret är ett av de mer spännande skivan har att bjuda vilket inte vill säga lite för hela skivan är genomgående en odyssé och orgie i bra musik. I denna bjuds lyssnaren nämligen på ständiga små karaktärsförändringar av musiken som är som en musikalisk resa genom olika kulturer. Extremt intelligent, mycket spännande och ytterligare ett bevis för hur fel Dr. Indie hade i förra nummret.

Här finns i det inledande stycket “Overture” inslag av vaudevillemusik, för den mer konservativt lagde kanske sådana tilltag kan te sig som rena blasfemin men jag lovar det är så bra att man blir alldeles varm inombords. Ja, här finns till och med en polka för den inbitne av annorlunda musik. Just den låten “Clerkenwell Polka”, råkar dessutom vara en av skivans stora behållningar. Lyssna på uptempot i slutet när brasset får ta över och skruva upp farten till dess du inte kan sitta still garanterat. För det är med hjärtat och det är innerligt så till den milda grad att man smälter.

Men det är inte bara låtarna som är intressanta, texterna är små historier om London. Eftersom den staden ligger mig varmt om hjärtat kan jag inte annat än vifta med den vita flaggan. Här och där är det också riktigt poetiskt och det är så där så man blir rörd inombords för alla delar stämmer så himla bra ihop. Detta är också skivan som berättar de små människornas vardagshistorier vilket bara gör skivan än mer sympatisk. Lyssna på till exempel låten “Sugar And Spice” som handlar om vanliga människor som du och jag med deras vardagsbekymmer – översnyggt.

Det är med ett lyckligt leende jag konstaterar att Madness kanske är bättre än någonsin och också ett sardoniskt leende för hur himla fel vissa individer ibland kan ha. För med så här mycket kärlek i både musik och text, med så mycket spännande influenser och med så många spännande musikaliska krumbukter kan jag bara konstatera att Madness har gjort en platta som slår det mesta på fingrarna.

Med ett lugnt sinne kan jag alltså konstatera att Madness knappast lider av någon medelålderskris där musiken stelnat och blivit tråkig. Tvärtom är den mer vital och levande än vad den varit till och med i bandets begynnelse. För borta är de glättiga tonerna i låtar som “Baggy Trousers” eller “Our House” som visserligen inte var dåliga men kanske lite lättviktiga. Istället levererar bandet fullmogen musik direkt från hjärtat med en sådan frenesi att det är svårt att sitta still. Här finns ett djup och en insikt om musikens betydelse där både hjärna och hjärta samarbetar för att göra en riktigt stor platta. Ett album som ritar om popkartan och nyskapar denna musikform som alltför länge plågats av band som snarare har förvaltat traditionen än utvecklat den. Men nu blev det ändring på den saken också äntligen.

Ett självklart val som både tilltala i stort sett alla av samtliga musikaliska trosriktningar, för vem tusan kan hålla sig lugn i slutet av en låt som “The Liberty Of Norton Folgate” där bandet brakar ut i sidodiket och halkar ut i orientalisk shake. Det hela är så avväpnande att få skivor jag hört på sistone når upp till den här skivans klass. Femman kunde ha varit given men jag nöjer mig med att ge den en fyra för att alla låtarna inte kommer upp i riktigt samma höga klass. Men det som serveras räcker långt, riktigt långt och kommer att ge ekon många år framöver. Det är med ett lyckligt pervoleende jag konstaterar att jag får slå Dr. Indie en aning på huvudskulten med det faktumet att han missat en nästan-femma-upplevelse. Jag är kort och gott både chanslöst och sanslöst förälskad i denna skiva och det borde alla som säger sig gilla musik också försöka bli. För som sagt större musik än den här är svår att komma över just nu. Tänk så olika det kan bli Dr. Indie.

Dr. Da Capo