Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Festival

Metaltown 2009 — ett musikkåseri I (II)

Metaltown 2009.

Så var det då dags för den sjätte Metaltown-festivalen på Bananpiren i Frihamnen, Göteborg. Tillställningen ägde rum i dagarna två (26. och 27.juni) i ett kokhett Göteborg och drog till sig 40 000 besök den här gången (sällan har göteborgarna bevittnat sådana mängder svedd goth-skinn). Festivalen avlöser West Coast Riot, som pågått på samma område dagen före. Metaltown har vuxit stadigt från starten som endagsfestival år 2004, då man noterade 5000 besök och man upplever ett kontinuerligt växande intresse.

För egen del var det här i huvudsak en pilgrimsvandring (okej, medelst X2000) för att uppleva Marilyn Manson på scen men även en möjlighet att på samma gång se många andra fantastiska band live. Jag var inte där som skribent och därför blir inte heller detta något heltäckande festivalreportage eller någon recension, blott lite lösaktigt tyckande och reflekterande.

På fredagen 26.juni närmar vi oss Frihamnen på Götaälvsbron i vad som ser ut som en formidabel svartklädd folkvandring och ställer oss i kö i den brännande hettan. Hur många liter vätska som rann ner i festivalfolket under dessa dagar torde slå någon sorts rekord, 30 grader konstant och skugga i stort sett enbart i öltältet eller vid riggen. Hela Göteborgs centrum kryllade för övrigt av mestadels svartklädda små och stora troll denna helg.

Efter en timme och tjugo minuter i den svettiga, svarta ormen av människor är vi äntligen inne mitt i Pains uppträdande. Pain är inte några av mina ”får absolut inte missa”-aktiga favoriter och vi passar på att få oss något till livs innan Napalm Death går på scen. Scenerna är i år tre; den Svarta (huvudscen) och den Röda (biträdande huvudscen), vilka står bredvid varandra, samt Close-Up tältet/scenen en bit bort.

Metaltown 2009.

Napalm Death hade kommit igång när vi var klara och området dundrade av deras skonings- och kompromisslösa mangel. Sångaren Barneys mycket personliga rörelseschema dominerade skärmen, som vi som står långt bak tydde oss till. Det gick i ett rasande tempo och hjärtat börjde automatiskt slå fortare. Napalm Death har hållit igång sedan 1981 med en hel del olika uppsättningar, men gänget som står på scen nu har alla spelat sedan 1996. Bandet gav upphov till en helt ny genre, grindcore, eller en blandning av metal, punk, hardcore och avant-garde, som sångaren Mark ”Barney” Greenway beskriver termen. Många av låtarna är korta, mycket korta, Napalm Death kom in i Guiness rekordbok med världens kortaste låt (You Suffer, från debutalbumet) och det supersnabba manglandet kombineras med ett socialt och numera även miljömässigt medvetande. Napalm Death blåste med besked bort eftermiddags-värmeslags-dåsigheten!

Efter Napalm Death blev det Trivium på Röda scenen och vi passade på att sitta och flämta i solen en stund fram till Municipal Waste i Close-Up-tältet. Det fanns jordgubbar, bigarråer och melon att köpa, helt underbart! I matväg var det annars rätt traditionellt festivaltugg; mexikanskt, pizza, langos, hamburgare, thai-gryta etc. Tydligen fanns det även struts och krokodil(!) på menyn någonstans på området, men jag känner att det hade nog inte varit något jag gått loss på i alla fall…

Till tappstället för vatten var det en evig trängsel, flera ställen hade varit att föredra. Köandet var något av ett signum under denna festival, köa in, köa för visitation, köa för festivalband, köa för mat, köa för toa, köa för t-shirts, ja ni förstår, köa till allt! Den svenska nationalsporten kom så att säga väl till heders! Annars var stämningen väldigt god under båda festivaldagarna, väldigt lite fylleri med tanke på att detta gudbevars var en hårdrocksfestival och inget bråk eller annat knas vad jag noterade.

Sedan blev det då dags för mina förhandsfavoriter Municipal Waste och milda makaroner att det var röj på det partyt! Vi stod och avnjöt showen i periferin, kloka (?) och till åldern komna som vi är men det gick inte att inte ryckas med av den underbara, pigga thrash-punk-blandningen från Richmond-grabbarna. Bandets aktuella album heter The Art of Partying och det bevisades från scen att man vet vad man snackar om. Låten Kill the President, som, sägs det från scen var tillägnad herr Bush, omdöptes till Chill with the President för att passa nuvarande president bättre. En circle pit stor som nästan hela tältet bildades i mitten, små punkare hängde i stolparna och/eller bars ut för att kvickna till. Jag har alltid älskat punk och thrash och Municipal Waste låter, men ett stänk av Suicidal Tendencies dessutom, helt perfekt i mina öron.

Efter urladdningen med Municipal Waste i tältet fanns bara Children of Bodom kvar på min lista av band som skulle ses den kvällen. COB bokstavligen gungade piren med sin galopperande, thrashguppiga ”får ej kallas för” powermetal med synthinslag (den officiella definitionen är melodisk death metal). Jag trodde att jag hade fått vätskebrist eller värmeslag, för asfalten under fötterna gungade verkligen! Introt till Final Countdown ljöd över massan, men sångaren Alexi ”Wildchild” Laiho tyckte att det räckte bra med bara det. Samma sak gällde Michael Jacksons Billie Jean, där man spelade introt för att hedra The King of Pop, som dagen innan gått bort.

Vissa artister passar tydligen på att festivalgästa själva också, basisten Henkka T. Blacksmith (Henri Seppälä) skriver på COB:s blogg att man tyckte det var roligt att träffa kompisar från andra band, Municipal Waste och In Flames i det här fallet, och ta en öl. Henkka anser också på bloggen att spelningen var COB:s bästa någonsin i Sverige och menar att han har förälskat sig i sommar-Göteborg.

För övrigt kan noteras att Children of Bodom nog allt verkar ha en liten förkärlek för det poppiga. På det kommande coveralbumet finns COB-versioner på bl.a. Creedence Clearwater Revival, Pat Benatar, Kenny Rogers (!) och Britney Spears.

Metaltown 2009.

Efter de finska hjältarna blev det mest strötittande på Disturbed och huvudakten denna kväll, Slipknot, valde vi att till större delen missa. Vid halv elva-tiden började vi dra oss mot spårvagnen eftersom vi anade en annalkande invasion av festivalfolk i kollektivtrafiken. Omhändertagandet av oss resenärer var föredömligt anordnat med trafikvärdar som övervakade antalet resenärer på plattformarna och påstigningen. Något annat hade förstås varit en omöjlighet…

Götaälvsbron, som även hade omvandlats till en extra läktare, var fortfarande full av folk.

Dagen D, lördag, valde vi att ansluta till festivalen något senare eftersom vi ville spara på krafterna till det viktigaste. Nästan 12 timmar i den skoningslösa solen skulle ha varit för mycket för våra brännskadade kroppar. Den här ökenvärmen bet inte solkrämen på och helst kanske inte så där lite bohemiskt utblaffad som min var…

Så vi anlände lagom till My Dying Bride, de underbara death/doom-metallarna från Storbritannien, eller gloom och doom som vår skribent Vampyria mycket träffande beskriver det hela.

My Dying Bride bildades 1990 och gick i spetsen för den brittiska doom-metal rörelsen, blev varmt mottagna av både publik och kritiker och är efter 14 studioalbum och ett antal medlemsbyten ett starkt gäng på sex medlemmar (inklusive glädjande nog två kvinnor, Lena Abé på bas och Sarah Stanton på keyboard). Frontmannen Aaron Stainthorpe (för vilken denna dag är en väldigt dålig hårdag) säger om musiken att ”…det mesta handlar om passion och erotik, något sexigt, fast på ett mörkt sätt”.

My Dying Bride’s musik är vackert sorglig, den är underbar, ödesmättad, tung och romantisk…mycket mycket gothisk med andra ord. Inte ens den brännande ökenhettan och den grälla solen lyckades förhindra att jag insjönk i en värld av mystiska adelsmän och fala damer med porslinshyn samt tårar på kinderna och i antika klänningar vandrandes sorgsamt på kyrkogårdar.

Fortsättning följer i del II…

Susanna Varis