Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Festival

Metaltown 2009 — ett musikkåseri II (II)

Marilyn Manson

Marilyn Manson.

Efter dagens dos av mörk romantik började det enligt min mening bli dags att börja arbeta sig in mot den Svarta scenen där Messias om fyra timmar var beräknad att nedstiga. Det övriga sällskapet tyckte att vi nog kunde vänta ett litet tag, vilket också visade sig senare vara helt korrekt.

Det blev istället t-shirt-shopping, vattentankande, öltält, majabesök och allmänt lösdriveri till tonerna av Mustasch. Sedan, lagom före Opeth’s framträdande på Svarta scenen intog vi en formation och inledde framryckningen, som till min stora förvåning lyckades så gott som fullt ut och utan några våldsinslag. Jag kom fram till ca 7 meter från staketet och ända fram i ett snabbt överraskningsanfall när gänget som satt framför detsamma reste sig upp. Med två händer höll jag nu fast mig mellan de närmast sörjande och arbetade mig sedan målmedvetet in längst fram lagom till Manson. Långa armvärmare i skinn är att rekommendera.

Detta innebär att jag hade nöjet att se Opeth’s hela framträdande från en väldigt bra plats. Vid det här laget befann jag mig redan i någon sorts stadium av frånvarande närvaro, men den odefinierbara musiken med de slingrande melodislingorna, de episka 10-minuterslåtarna lyckades rycka med mig ändå. Opeth’s musik är ett smörgåsbord av stilar och utan den sammanhållande röda tråden, som dock finns där, skulle det ibland låta som 4-5 bandspelare som samtidigt spelar musik i olika genrer. Opeth är ett suveränt band och såtillvida jag kunde koncentrera mig var det en riktigt bra spelning!

När Opeth var klara med sitt set, blev det en timmes subtilt armbågande ännu längre fram mot mitten för min del och Dir en Grey på den andra scenen. Vi tittade på scenen som gjordes i ordning, trängdes, klunkade lite vatten, byggde upp spänning. Efter ett tag sänktes så ett svart skynke över scenen, det blev pausmusik, gothanthemet Bela Lugosi’s Dead samt Love Game-remixen som Manson gjort i samarbete med Lady Ga Ga. Efter ytterligare ett tag kunde jag skymta både gitarristen Twiggy och Marilyn bakom. Vid det här laget var jag inte längre med bland dem som är vid sina sinnens fulla bruk, så jag avstår att försöka beskriva konserten i objektiva termer. Som den uppmärksamme läsaren säkert har räknat ut så hyser undertecknad en svårartad fäbless för huvudartisten du jour.

Showen inleddes med Four Rusted Horses från senaste albumet High End of Low, Marilyn var iförd i något som kanske kan beskrivas som en piratkostym för ishavsbruk, läderrock och trekantig pirathatt i läder kombinerad med rysk pälsmössa. Varefter åkte dock munderingen av under konserten.

Närmast mig stod nya basisten, eftersom Twiggy numera är gitarrist, Andy Gerold (som tidigare turnerat med bl.a. Ashes Divide). De övriga medverkande är i år, förutom Andy, Marilyn och Twiggy, Ginger Fish på trummor och Chris Wrenna från Nine Inch Nails på keyboard. High End of Low är på sätt och vis Marilyns och Twiggy Ramirez’ (Jeordie White) återföreningsalbum. Paret hade en schism för si sådär sex år sedan och återförenades kring Rape the World-turnéen. I och med Twiggys återkomst fanns inte plats för dåvarande basisten Tim Skold, som även hade skrivit en stor del av låtarna på senaste albumen (alla på Eat Me Drink Me).

Scenbygget liknade en filmstudio med strålkastare och diverse attiraljer och framträdandet verkade i mångt och mycket anspela på en filminspelning, vilket i sig faller naturligt, då den senaste plattan sägs göra detsamma. Manson själv uppträdde som en rejält egotrippad regissör/primadonna/filmstjärna, personal pysslade om honom, han blev baddad och daddad och pudrad, fick cigarretter och syrgas (jag uppfattade det hela som ett smart sätt att införliva en nödvändighet i själva showen, allt detta skedde mitt på scen) och speglade sig själv stundom i en imaginär (?) spegel i kulisserna. Scenerna fick mig att tänka på en idrottsstjärna (men på samma sätt även en filmstjärna), kring vilken ett team fixar och donar för att stjärnan under en kort stund ska ge sitt allt och göra sin prestation.

Till låten Great Big White World kom frontmannen inrullandes i en semi-transparent plastlåda med belysning inuti, varur han under låten skar sig ut. Symboliken kring detta har inte riktigt uppenbarat sig för mig än, det skulle möjligen kunna handla om en känsla av att vara avskärmad från världen (med ljuset hos sig i bubblan i form av löst hängande lysrör). Konst, som bekant, kan oftast tolkas på oändligt många sätt och har väl för var och en sin personliga betydelse.

Marilyn Manson.

Jag tycker att det var fantastiskt att få höra låtarna från nya skivan live, men det verkade inte finnas så många fler som kunde någon text. Four Rusted Horses, Pretty as a Swastika, Leave a Scar, Arma-goddamn-motherfucking-geddon och WOW är alla superba låtar och personliga favoriter. Jag förstår dem som understryker Twiggys betydelse för låtskapandet, nog för att jag personligen är förälskad i Eat Me Drink Me också!

Överlag var det, som det brukar, de gamla hitsen som verkligen fick igång publiken. Under Disposable Teens och Irresponsible Hate Anthem bildades åter pit circles och jag fick hålla i hatten för att klamra mig fast vid min erövrade position vid staketet. I en strid ström bars mer eller mindre medvetslösa publikmedlemmar fram och ut. Själv lyckades jag mosa tårna på en deltagare i vår lilla delegation under Disposable Teens, då det helt enkelt var omöjligt att låta bli att hoppa upp och ner.

Allas vår antikrist har nog varit i bättre fysisk form, men lyckades till min glädje tom uppröra en yngre bloggrecensentska, som fått för sig att Manson glorifierade kokain och pedofili i samma mening. Vad han sa var att han inte rekommenderar någon att ge droger till barn…om man inte tänker knulla dem så klart. Ironi, någon?

Mansons röst rev djupt och smärtsamt i själen, som den också gör i flera av låtarna på albumet High End of Low, han ålade omkring på scenen och på den utskjutande rampen, kråmade sig primadonnelikt, men verkade också ibland vara ganska utmattad.

Jag tyckte att konserten var en underbar, men också lite vemodig, upplevelse. Showen var riktigt bra, men det sorgliga i kråksången var och är förstås Mansons hälsotillstånd. För min del vill jag gärna behålla en stor artist och konstnär som Marilyn Manson är i många många år till. En och en halv timme flög förbi, jag kände mig som Bambi på hal is efteråt, halsen var sönderskriken men jag var en lycklig kvinna. Dessutom fick jag ögonkontakt flera gånger, tack för det min chockrosa fjäderboa…

Med stapplande steg blev det alltså en sista vandring över Götaälvsbron i den ljumma göteborgsnatten. Metaltown 2009 och Göteborg under tre dagar blev en fantastisk upplevelse som kommer att finnas i minnet långt efter brännskadorna, blåmärkena och förkylningen försvunnit.

Susanna Varis

Marilyn Manson. Coronation, water color 2009. Susanna Varis

Marilyn Manson. Coronation, water color 2009. Susanna Varis

Fler verk på http://www.myspace.com/susannavaris