Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Festival

Metaltown 2009

På fredagen flanerar vi mot Frihamnen under en milt sagt gassande sol. När vi är på bron börjar jag få en känsla av att det kommer att vara rätt mycket folk på denna festival — Metaltown. Vi skulle möta upp Miss Vampyria och Johan vid entrén. Det går upp för oss att kön slutar nånstans långt bort, så vi knatar dit och ställer oss sist som lydiga medborgare. Jag måste nog säga att jag, trots att vi svenskar är ett köande släkte, imponeras av att det är bara en handfull som tränger sig; alla andra rättar in sig i ledet och hasar sen framåt några steg, stannar, hasar framåt … Efter ett tag ansluter sig Miss Vampyria och Johan och vi fortsätter framåt så sakteliga. Sen börjar väl insläpparna att inse att de måste snabba upp det hela så det tar bara sådär en timme innan vi är inne och får korkarna på vattenflaskorna borttagna och så får vi då det oumbärliga armbandet så vi kan visa upp att vi minsann tillhör de utvalda. Till skillnad från de tusentals, nåja, en massa var det i alla fall (för att inte tala om när Marilyn Manson spelade på lördagen), som står och hänger på bron.

Pain har redan kommit igång så Vampyria rusar iväg. Till musik av Napalm Death, Trivium, Municipal Waste, Meshuggah, Children of Bodom, Volbeat strosar vi runt och insuper atmosfären. Drick mycket vatten! informeras vi oupphörligen med och det med rätta. Diverse maträtter förtärs men ölen avstår vi ifrån! Det är vatten och kaffe som gäller. För nog märks det att kroppen behöver mycket vatten när det är så hett, ett besök till bajamaja räcker faktiskt. När vi lyssnar på Municipal Waste forslas en grabb ut snabbt och effektivt av sina polare(?) för nåt akut ärende, men efter en stund är han tillbaka pigg & kry igen och så in i smeten!

Måsarna som kretsar över oss skriar ut sin förtvivlan över den myckna mängden mat som de inte kommer åt eftersom det är för mycket folk ivägen. Vi andra köar för mat, köar för vatten och allmänt köar. Men ingen irritation utan alla njuter av bra musik och en helt igenom härlig stämning.

Disturbed måste jag kolla upp närmare. David Draiman behöver kämpa lite grann för att få oss som står lite längre bak att lyda hans kommando, ”I want to see your forks!” tro inte att han inte ser oss. Vi hör och lyder och han bugar sig lätt och säger ”Thank you!” trevligt värre!

Till tonerna av Slipknot inser vi att det kommer en dag i morgon också och börjar dra oss till vårt trevliga pensionat.

Så kommer då lördagen. Dragonforce, My Dying Bride, Mustasch och så framryckning till kravallstaketet för att lyssna på Opeth och sedan, medan man krampaktigt håller fast sig, lyssna på Dir en Grey som spelar på den andra scenen.

Marilyn Manson äntrar scenen och hysterin utbryter. Vatten sprutas in i våra öppna munnar som nattvardsvin och plektrum som kastas ut blir till oblat. Några tjejer och killar lyfts upp och över staketet, trycket från folkmassan, värmen från solen och hettan från upplevelsen gör nog sitt till att de måste svalka av sig och kippa efter luft. Trots att jag väger 90 kg far jag stundtals omkring, men de små tjejerna till vänster om mig måste nog ändå tyckt att det var bra att jag stod där, de fick faktiskt rätt mycket luft omkring sig när jag står där som en vågbrytare! Musiken fortsätter dundra ut och trycket ökar. Men efter alldeles för kort tid är showen över. Vi börjar så sakteliga dra oss därifrån. Att smälta intrycket är det alldeles för tidigt för, så steg för steg drar vi oss mot en öppen pub och sätter oss med en stöl + Jägermeister och försöker samla oss. En helt fascinerande upplevelse har jag varit med om. Metaltown som sådan och framförallt la grande finale.

Mr. Snaggus