Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Indiepop

Patrick Wolf — The Bachelor

Patrick Wolf.Ung och säregen i sin begåvning när Patrick Wolf gör nästan samma sak som Andrew Bird – en skiva som blandar elektroniska instrument, med violin och rockens gitarrriffs, så att man får en form att gjuta musiken så att den passar artistens lynne. Patrick är född 1983 och han började som ung att göra experimentell elektronisk pop. Han lämnade Irland för att åka till Frankrike och spela elektronisk pop med sin nya duo Maison Criminieaux. Frankrikes främsta namn på klubbscenen Kristian Robinson blev väldigt imponerad av en ung begåvad kille som gör musik som blev lite av undergroundkänsla i Europa. Kristian Robinson producerade Patrick Wolf debutalster ”Lycantrophy” 2003. Jag tog mig tid för att lyssna igenom hans skivor för att kunna bilda mig en sorts uppfattning av musiken. Det är på något sätt säregen musik som tar sig långt bort från mainstream. Men trots att hans skivor har en del bottnar och gömställen som skapar en spännande dynamik i skrivarprocessen så griper musiken inte tag i mig utan lämnar allting ovanligt oberörd på något konstigt vis. Patrick Wolf har många idéer som aldrig lämnar något utrymme för mitt hjärta någonstans. Hans tidigare skivor är mest galna upptåg fast genomförd på ett otroligt kreativt och intelligent sätt. Men jag måste hantera de äldre plattorna som inte betyder något speciellt för mig och placera in nya skivan någonstans i mitt sinne. Patrick Wolf serverar 14 låtar som har varierande grad av stil och utryck. Men ändå förblir musiken alltför stum, lite ängslig, trots att jag misstänker att musiken är hur stark som helst. Patrick Wolf vet vad han gör. Han tvekar nog inte när han sammanför text med musik. Men det intryck jag får av skivan ”The Bachelor” är ändå en sorts trött experimentell tankesörja som man inte riktigt orkar följa med fullt ut. Den bästa låten är den mera rockiga ”Battle” som faktiskt sticker ut mycket mera än skivans övriga förmodade avantgardistiska material. Nya plattan är lite mindre intressant och jag får anstränga väldigt mycket för att kunna avnjuta någon som helst ur skivan låtar. Men nej, plattan dör ut alltför tidigt och tillslut blir det mera ett tomt minne som blott och tydlig markerar att Patrick Wolf inte är någon artist för mig att bry sig om.