Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Festival

Where the Action Is

Vädrets makter rår få över, religiösa vänder sig säkert till gudarna och ber om nåd från de plågor som ibland kan nedkallas ifrån skyn i form av regn. Denna dag kunde dock inga böner i världen ha fått någon som helst gud på bättre humör, för det väder som mötte besökaren till Where The Action Is trotsade alla beskrivningar. Därmed kom festivalnamnet nästan på skam, för många lekte med övervägandet att hellre stanna hemma än att frysa genom både märg och ben. Musiken som alla såg fram emot var nog den enda motvikten som räddade hela kalaset. Duggregn, kyla som bäst går att beskriva som vintrig, snålblåst som bet i kinden likt ett hungrigt rovdjur och ett gråväder som sänkte humöret också det till arktiska minusgrader. Det var med andra ord inte de bästa av förutsättningar som mötte de tappra få som vid tretiden på fredagseftermiddagen hade letat sig ut till stora skuggan vid universitetet i Stockholm. Tur då att ett svenskt storföretag tagit på sig att spela barmhärtig samarit och dela ut regnskydd som såg ut som tunna reklamkondomer som delats ut på någon antiaidsdag. Sanoj såg ut som en sådan kondom och det lättade upp stämningen en hel del med glada skämt om hans mundering. En annan sak som höjde temperaturen var att de som letat sig dit var där för en enda sak: MUSIK. Ett faktum som bådade gott för stämningen.

I början var det få som letat sig ut till festivalområdet, vilket bara bidrog än mer till en stämning som liknade en undergångslik sådan. Men Sanojs kondomlika skepnad räddade som sagt dagen, också det faktumet att det fanns många bra band att se fram emot räddade situationen. Några band var givna och andra möjliga.

Miss Li B.B.B.

Miss Lis patenterade Ragtimepop värmde ordentligt i regnet när hon drog igång på den något otacksamma tiden halv fyra. Hon slet på den mellanstora scenen som en skållad iller och det behövdes för att övertyga de huttrande få som ändå letat sig dit så tidigt, att det överhuvud fanns en festival och musiksensationer som väntade. Men som sagt hon drog igång publiken så att även vi trodde på att det fanns en konsert efter hällregn. De två blåsarna blåste som en hel ensemble, bassisten dunkade på sitt mammuthjärta så att det stod härligt till och miss li själv klöste tangenterna till de mest ljuva små musikaliska konstellationerna. Här och där fick hon ett sådant gung på musiken att andra artister som väntade i logerna tittade sig avundsvärt omkring. Till sist var det dags för det sista crescendot och under publikens jubel tågade Miss Li ut, inte för att de var glada över att slippa henne och hennes musik utan för att hon presterat stordåd.

The Pretenders B.B.

Lektion ett om du vill fortsätta att vara samma namn du en gång var: spela alla de där gamla godingarna som får alla att hopp ur brallorna. Sagt och gjort, Pretenders är bandet som alltså gick ut och försökte att piska upp stämningen med både “Brass In Pocket” och “Don't Get Me Wrong” samt alla andra hittar från förr. Problemet med denna princip är att publiken måste vilja ta emot denna nådegåva och det ville den som tur var inte. För Pretenders är ett band som skulle kunna så mycket mer om de ville, det visar de framför allt i sina nya låtar som är betydligt bättre än de gamla trots att det brukar vara tvärtom. I de bra låtarna visar Chrissy Hynde att hon är en låtskriverska som kan ta intryck av Country blandat med rock och även en hel del punk där hennes bakgrund får titta fram mitt i all popsmet där mesigheten får ta överhanden.Inte ens “Watching The Clothes” eller “Middle Of The Road” har hållit för tidens tand och är låtar som jag lätt avfärdar som rent patetiskt lättviktiga. Det är först med de nya lite mer fräscha låtarna som bandet blir spännande igen, men då är det mer eller mindre försent.

Seasick Steve B.B.B.B.

Seasick Steve eller Steven Gene Wold som han också heter, är blues och boogiemannen med så mycket energi och kärlek till sin musik att detta är kvällens första stora tilldragelse. Två man på scnenen, en med en fyrsträngad gitarr och en bakom trummor, får till så mycket ljuvligt oljud att få kommer i närheten. Musiken är bluesigare än blues med tonvikt på deltablues och boogiestomp och har den där innerligheten som jag definitivt saknade hos Pretenders. Han får gitarren att tjuta och yla och det är ett jävla bluesstomp som hela tiden får mig att dansa av ren skär lycka. Känslan för musiken är total och man märker vilket kärleksförhållande karln har med musiken. Seasick Steves texter är däremot mörka präglade av beskrivningar om mänsklig ondska, men hela tiden med en skämtsam ton där han i mellansnacket tillåter sig att skoja om sin trassliga barndom – avväpnande. När han skämtar om fantasierna om hur han övervägde att skjuta sin plågoande i arslet, men stoppas av sitt goda alterego är obetalbar. Blues är tyvärr inte den mest publikdragande musiken men definitivt i den här versionen den mest värmande. Att Seasick Steve lyckades med att locka en rätt månghövdad publik var också en befrielse därför att det visar att folk kan skilja på kvalitet och halvdant skräp som Pretenders.

Pixies B.B.B.B.

Bostons stora stoltheter är onekligen Pixies. Gruppens betydelse för all alternativ rock av idag går inte att underskatta, utan dom hade kort och gott inte den typen av rock funnits. Det var därför som de var kvällens stora attraktion och det bandet som de flesta sökte sig ner till stora scenen för att titta på. Ingen behövde bli besviken över vad de fick se, ett band som levererade visserligen gamla låtar som vilade på gamla meriter precis som Pretenders, men med skillnaden att de fortfarande har något att säga musikaliskt. Den alltid lika buttre Frank Black balanserades upp av den alltid lika solskenslika Kim Deal som bara var ett enda långt leende, toppat över alltihop ett j-a buller som bara ljuv rock kan frammana. Till och med när Kimkören framför scenen börjar skandera hennes namn, visar hon finger med ett leende och en utsträckt tunga – coolt. Och efter varje låt kommer ett plikttroget men ändå spontant “tusen tack”. Den buttre Black Francis börjar däremot prata först halvvägs in i konserten.

Musiken sprakar och knastrar med en krispig klarhet, bandet bänder och vrider på låtarna på ett sätt som sätter ny standard för rock igen. Man kan bli lycklig för mindre, men Pixies är bandet som inte nöjer sig med halvmesyrer. Kim Deals bas dunkar och Joey Santiagos och Frank Blacks gitarrer ylar och skriker om vartannat. Crescendo blandas med Pixies patenterade popmelodier och harmonier som i “Here Comes Your Man” eller “This Monkey's Gone To Heaven” för att i nästa låt återigen vara inställt på total jävla destruktionsdansmangel. En låt som “Planet of Sound” får det mesta i rockfacket att verka så amatörmässigt i jämförelse. Det är en mycket lycklig publik som går iväg efter avverkad föreställning för att se Olle Ljungström, Pixies uppfyllde nämligen mina innersta önskningar och mer genom att vara det smiskigaste bandet denna bransch kan uppvisa. Få kan leverera så brutala men samtidigt nyanserade låtar med så mycket hjärta och med så mycket känsla för sin egen musik som detta band. Allt jag önskar nu av Pixies är en skiva med nytt material.

Olle Ljungström B.B.B.

Den svenske poppoeten Olle Ljungström infann sig för dagen i en rullstol sedan han brutit båda benen, ett faktum som skulle stoppat de flesta artister från att framträda men inte han. Så sittande på scenen i sin rullstol framförde han så stor pop med texter som går utanpå det mesta där udda existernser och elaka beskrivningar på samtidsfenomen samsas med varandra. Pop i all ära men det är inte min favoritmusik, trots detta är Olle Ljungström en av de viktigare artisterna i dagens Sverige. Kanske kan den gode Olle uppfattas som både butter och introvert men hans musik talar oftast ett annat språk. Medryckande, engagerande, berättande och alldeles makalöst charmiga där många av hans låtar är moderna svenska klassiker som kommer att hålla många år framöver. Han är som en snällare och bättre Magnus Uggla som skildrar en verklighet som många ser dagligen, men som få lyfter på ögonbrynen åt. Musiken är dessutom bättre än Magnus Ugglas som oftast är rätt infantil, här har den en helt annan mognad och nyans vilket gör att Olle Ljungström vinner den fighten på knock out. Bandet är den stora visuella behållningen. En gitarrist som flänger, dänger, hoppar, springer och gör det mesta man kan göra utöver att spela gitarr. Att han spelar på en halvakustisk gitarr gör bara saken än bättre. I övrigt är bandet en stabil historia som backar upp Olle med den tyngd och pondus som kompletterar honom och ger musiken ytterligare en dimension.

Neil Young B.B.B.

Neil Young är en artist som beroende på dagsform kan göra både rent himelska och smått katastrofala spelningar. Det var därför rätt spännande att se fram emot vad han hade bestämt sig för den här kvällen. När han kommer ut på scenen inleder han med låtar som är mer countryinspirerade som till exempel “Comes A Time” och så långt är allt mer småmysigt än det är gnissligt. Så någonstans kring en halvtimme in på konserten ändrar allt den tidigare karaktären, fram kommer taggtrådsgitarrer och plötsligt är konserten så där nära härdsmältan som Neil Young kan komma i låtar som “Hey Hey My My”. Inte minst Neil Youngs gitarr skriker plötsligt som en galen Banshee och hela bandet kommer allt närmre den där gränsen där stärkarna står på “farligt” där det både morrar och skriker om varannat. Låtarna är som vanligt en uppsjö av klassiker, han har ju en del att välja på, men han visar också att han kan välja en och annan lite udda låt som fungerar som ögonbrynshöjare. En sådan låt är “Pocahontas” som inte tillhör hans allra mest kända trots att den finns i en version med självaste Johnny Cash, inte mindre bra för det men som sagt lite av en dark horse vilket överraskar mig positivt. Annars är det låtarna som alla känner igen som naturligtvis väcker störst publikreaktion, “Rockin' In The Free World” är naturligtvis en av dessa allsångsanthems.

Här och där känns det dock som om det har smugit sig in en och annan dimesion av slentrian där jag tycker att det går lite grann på tomgång. Visst, det brakar och det knakar, det tjuter och det ylar men vare sig Neil Young eller bandet vill nå ut utanför scenen för att vidröra i varje fall mig med något magiskt finger. Så lite andefattigt känns det ändå som, men aldrig så att det får ta överhanden.

Kvällen tar slut med detta och det är ändå en nöjd Dr. dacapo som i nattmörkret söker sig den alternativa vägen över hagar med texas longhorns och gyttjepölar upp mot Ropsten istället för att gå till Universitetet som alla andra.

Dag 2

Från min horisont var dag två betydligt tunnare när det gällde intressanta band. Fever Ray och Nick Cave var två givna attraktioner, allt annat möjligt men inte obligatoriskt. Magic Numbers tillhörde de möjliga och det var där vi började. Det som alla festivalbesökarna tog med sig var ett öppet sinne och en kärlek till musiken, ett måste med tanke på att den andra dagen var om möjligt än blötare än den första. Ett svårslaget faktum som man får leta sig till Roskilde för att hitta någon motsvarighet till där åren 1991 och 1997 tycks ha varit om möjligt än mer regngenomdränkt än årets WTAI. Någon borde dansat regndansen baklänges för att göra detta faktum ogjort men inget tycktes stoppa vädrets gudar eller snarare djävlar.

Magic Numbers B.B.B.

Jag måste erkänna att jag tycker den här gruppen på skiva är outhärdligt lättviktiga. Ja, faktiskt till och med på gränsen till det ointressanta på grund av att det saknas ett djup och i dess ställe finns i stället en glättighet som jag har svårt att smälta. Visst är deras musik poppig och melodiös, men också ytlig i mina öron. Det saknas helt enkelt något och Magic Numbers är därmed långt ifrån mina favoriter. Musikskribenter får gärna fortsätta att skriva sig lyriska över gruppen, själv tycker jag fortfarande att på skiva är de i bästa fall uthärdliga i sämsta fall riktigt stentråkiga.

Live är det dock en annorlunda historia. Det som mötte festivalbesökarna var en grupp som med både charm och ibland tyngd förmådde gjuta nytt liv i låtarna. Lekfullhet och charm var det som fick gruppen att hitta till denna nya dimension och det blev stundtals därför en dans och dyngsprättartillställning som lyfte till sfärer jag trodde var omöjliga för en grupp som jag har lite eller inget intresse för annars. Visst är det fortfarande så där ytligt och poppigt, men det är också faktiskt med just den dimension jag har saknat hos gruppen på skiva. En trevlig överraskning drabbade alltså mig denna förmiddag och jag fick bita i det sura äpplet och erkänna att vissa kvaliteter besitter ändå bandet.

Duffy B.B.

Duffy slog igenom förra året med dunder och brak och sedan dess har allt varit en enda solskens-historia, live däremot har den här artisten en del kvar till något som kan liknas vid kvaliteter. Det finns få saker nämligen som är tråkigare än ett band som gör det dom ska och ingenting mer och på den punkten var denna grupp världens bästa. Stelt, tråkigt och totalt intetsägande i all sin charmlöshet stoltserade de med vad som troligen var den mest träaktiga uppbackning en artist någonsin fått i hela världshistorien. Det hände liksom ingenting bakom den stackars Duffy som ändå log pliktskyldigt men lite påklistrat.

Nästa naturkatastrof var att högtalaranläggningen var obarmhärtig. Duffy har en nasal röst som är ganska vass och lite klanglös. Två grabbar på toaletten efteråt sammanfattade rätt väl hur hon lät genom speakersystemet när den ena konstaterade att hennes släktband måste innefatta gammelsmurfen, ett påstående som faktiskt stämde på pricken. För få gånger har jag hört en artist bli så misstolkad av den tekniska utrustningen, alternativt är det precis så här hon låter vilket i så fall är förfärligt. För det var som gammelsmurfen hon lät, en röstkarraktär som närmast bara går att likna vid något surrealistiskt i all sin eländighet och knappast vad jag skulle beskriva som njutbart.

Ett fyrkantigt och tråkigt framträdande som var lätt att glömma efteråt, om det inte hade varit för att den där jädra rösten redan hade etsat sig fast i mitt minne som en ovanlig smaklös påminnelse om hur stor skillnad det ibland kan vara mellan det som borde vara och det som blir.

Fever Ray B.B.B.B.B.

Ibland snubblar man över artister som är en sån j-a urkraft att ord trotsar beskrivningar av vad det egentligen handlar om. Karin Drejer, den ena halvan av syskonduon The Knife, har fortsatt i samma fotspår som bandet stakade ut med tidigare skivor. Skillnaden ligger i hur mycket mer musiken har mognat trots att den var fullkomlig redan under The Knife-perioden. Med en show lika mycket för ögat som för hjärtat kliver hon in på scenen och resten är historia.

Bandet döljs av dimmorna från en rökmaskin som för kvällen jobbar för högtryck, bakom och ovanför bandet lyses alltihop upp av både scenljus, stroboskop och lasrar som är som hämtade från Star Wars. Mitt i all rök och ljus kan man urskilja figurer som hämtade ur en urtidssaga med både nåjder, vittror och okända väsen där bilden är som avporträtterad ur en mytologisk berättelse full av mystik. Musiken förmedlar en liknande bild av mystik och förtätning, ibland är så surrealistisk att till och med sångrösten som frambär alltihop är som en ogripbar urkraft av ljud snarare än sång och där mycket riktigt elektroniken kommit till användning. Med en schamanistisk klang och rytm förmedlar bandet en nästan Bauersk sagostämning. Ljud och bild flyter ihop i en så övernaturlig och mystikerlik bild att man nästan börjar tro att den här dimensionen hela scenen visar är en världsnyhet. De använder sig av både konventionella instrument, men också av just schamaninspirerade rytminstrument bestående av en stav med flera uppsättningar bjällror överallt. Det är som sagt djupt imponerande med en kombination av bra låtar, vusuell fulländning och en mystisk och mytisk helhet som tillför musiken något så spännande som intelligens. Resultatet är som sagt en spark där det känns som bäst som är så påtaglig att den skulle kunna förflytta berg, men kvällen till ära torkar den istället bort den kollektiva frusenheten och genomblötheten som spritt sig i festivalleden.

Kläderna och dresserna är nästa kapitel som måste nämnas därför att hela showen är lika visuell som den är musikbunden.

Bandet bär dräkter och kläder som är som en kombination av Bauers troll, schamankultur och något ur Star Wars. Hattar som får huvudet på en bandmedlem att se ut som om det vore två meter högt, Karin Drejer gömd bakom en dräkt som får henne att se ut som en blandning mellan ett Bauertroll och en kamoflerad krypskytt för att nämna lite av det vi fick se. Så långt är det visuella inriktat på mystiken, men den är också inriktad på hightech. Mitt i showen bränner man av en av de mest imponerande lasershowerna jag någonsin sett på en konsert. En laserstråle spelar över pulbikens huvud och skapar ett spindelnät som föser ihop den drivande luften som är fylld av regn, till ett ljus och skuggspel där återigen musik och bild smälter samman. Nu är det uppenbart att denna konsert är inget mindre än en sensation och det allra bästa denna festival hittills presterat. Sluteffekten med kombinationen musik och bild är så fantastisk att denna kväll såg vi ett helt nytt koncept födas. Musiken fick en ny cyberrymd att ge en identitet åt, som bara går att förklara med hjälp av multigeniet Karin Drejer som bara går från klarhet till klarhet. Femman är självklar och ni som inte var där kan bara hänga era huvuden i avsaknad av det ni missade. Ni som däremot härdade ut i den vindpinade mudrologovertyr som kallades inledning av festivalen, kan bara gratuleras till att ni fick se en världssensation födas.

Nick Cave & The Bad Seeds B.B.B.B.

Kvällens största begivenhet som de flesta såg fram emot, var onekligen Nick Cave & The Bad Seeds. Långt innan bandet började spela, hade en månghövdad publik tagit plats framför scenen. När bandet väl kom ut var det få som blev besvikna, en spankingorgie som knappt visste något slut tog genast vid. Nick Cave började i den bullriga skolan med låtar som “Dig Lazarus Dig”, snart tog dock de lite mer nyanserade låtarna vid som till exempel “The Shipping Song” och det markerade en tempominskning som gav konserten som helhet balans.

Snart är dock bandet tillbaka i den där manglarfåran där de fullständigt dominerar. Warren Ellis, bandets violinist, har egentligen inte mycket att göra men sliter och drar i sin stackars violin tills den också skriker och tjuter i ett försök att överrösta gitarrerna. Det är med andra ord en kompakt ljudvägg och inte mig emot, det är den typen av musik som gör Nick Cave så stor.

Eftersom Nick Cave har cirka 20 år av karriär att ösa ur när det gäller låtar. Det rymms med andra ord både gammalt och nytt, vilket är bra. Bandet fortsätter att ösa ur ett ymnighetshorn av suveräna låtar och Nick Cave själv är just den där ostoppbara showmannen som man önskar. Han har publiken helt i sin hand men själv tycker jag två saker går lite fel. Det ena är att Nick Cave kostar på sig att i mina ögon bli lite bekväm där han litar på att publiken är obrottsligt lojal vilket den är, men jag tycker ändå det är lite snett någonstans. Det andra är inte hans fel utan snarare ljudsnubbarnas. Ur högtalaranläggningen vräks något ut som i bästa fall är tinnitusframkallande, och i sämsta fall något som ger grava hörselskador. Jag vet inte varifrån någon har fått för sig att hörselskador skulle vara njutbara bara musiken är tillräckligt bra, det är det inte.

Men det är trots allt mer med ett leende jag går hem i natten medan scenarbetare och andra redan har tjuvstartat nermonteringen av scener och övriga festivalområde. När vi går mot universitetets tunnelbanestation samlas tankarna i huvudet, intryck, tankar och reflektioner samlas. På det hela taget är det ljusa tankar om konserter som inte för hela livet skulle velat vara utan, särskilt inte Fever Ray som var överbra. Också Seasick Steve, Pixies och Nick Cave kunde inte ha blivit ogjorda om jag hade velat ha någon heder i behåll. Men en negativ reflektion kom jag i varje fall på, varför så tajt spelschema mellan de olika banden att vissa grupper tvingades avbryta sina konserter i förtid. Man märkte flera gånger hur banden hade velat spela i all evighet men stoppades av arrangörens order om att “håll tiden för f-n”, mycket synd. Regnandet var ju nästa nesa, inget någon kan göra något åt det blev ju bra i varje fall men jag undrar hur många som i efterhand låg hemma med skrällhosta.

Dr. Da Capo