Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Festival

Where the Action Is

Stora Skuggan vid Universitet: 12-13 juni

Delar av Blaskans redaktion befann sig på tillställningen. Här kommer Dr. Indies intryck av de båda dagarnas konserter.

Christopher Sander

Det spelar ingen roll om Christopher Sander är gitarrist och sångare i gruppen Ingenting till vardags men hans nya soloplatta är lite småtråkig och den får inte mig att springa gatlopp direkt efter hans insatser. Men den jämförelse som en del skribenter gör med mästerliga Spacemen 3 och Christopher Sander gör är knappast gångbar när man betänker det eventuella släktskapet mellan dessa artister – det är månvarv mellan de båda. I ett kallt och väldigt grått Stockholm har Christopher Sander den trista uppgiften att inleda festivalen. Men han är för trist och relativt sövande bekantskap. Hans låtar händer det ingenting med på scenen. Det blir bara en räcka med döda punkter i väntan på de bättre och större artisterna. Jag hade hoppats att någonting skulle hända men det är en slö och anonym spelning jag bevittnar och försöker uthärda – men nej den blev ett sömnpiller.

1 @@

Adiam Dymott

Årets rockhopp är utan tvekan den suveräna sångerskan Adiam Dymott som nu Thomas Rusiak producerat, som jag nu äntligen ser för första gången live på en liten scen. Det som blev lite synd är att hennes röst förlorade sin skärpa och hamnade lite i otakt med musiken. Men det är fortfarande fantastiska musiker – hon har Harri Mänti (ex-Kent), Christian Gabel (ex-Bob Hund och Thåström) och till sist Mattias Bärjed från Soundtrack Of Our Lives bakom sig. De jobbar på och håller ställningen och låter energi och kraft ersätta regnets trista omgivande atmosfär runt området. Men det är framförallt de två sista låtarna i spelningen som visar Adiam Dymotts storhet – hitarna ”Miss You” och fina indiedängan ”Pizza” är de grymmaste låtar jag vet i årets rockutgivning. Där är hon självsäker på scenen och kastar sig framåt och låter sig fångar av musiken i de två bästa låtarna i år. Hon var helt okej på scenen att se.

3 @@@

Dundertåget

Med ett suveränt album i botten och som bärande fundament, så är Robert ”Strängen” Dalhqvists liv efter The Hellacopters ytterst givande. På skiva låter bandet mera proggigt medan de på scen är jävligt häftiga och vilka musiker som jag ser. Bandet mosar det mesta, och låter musiken fullständigt vara förkrossande. ”Strängen” kastar sig med självklara rockposer sig över ackord och riffs. Men han spelar på ett sätt så att det blir garagerock och punk istället för hårdrock. Jag lever med i musiken och står och headbangar alldeles för mig själv. Musiken låter tufft och är tuff svensk rock så att det dånar om det. Klart en stor behållning. Tack för kaffet Dundertåget.

4 @@@@

Persson Pack 3 @@@

Florence Valentine 4 @@@@

Jag ser två konserter som faktiskt kan sägas hänga ihop. Det beror på att Love Antell i Florence Valentine är också gitarrist i Persson Pack.

Att se Sven Persson spela sin klassiska landsbygdsrock på det sätt som vi har tidigare upplevt Torsson eller Svenne Rubins eller andra band i genren. Per Persson är cool när han återkommer med sitt Perssons Pack. Han har en stark platta bakom sig. Men här verkar han vara trygg och tycker att det är kul att spela igen. Hans låtar är trallvänliga underfundigheter om vardagens omständigheter. Sven Persson vandrar omkring på scenen och verkar ta det väldigt lugnt – tryggt och säkert sjunger han lite si och lite så. Hans låtar talar bra för sig själva. Det är roligt att han släpper in sin dragspelare som får ta mycket plats på scenen. Han har bra publikkontakt och ett fint samspel mellan dragspelet och Per Persson utvecklas. De blir navet i konserten som resten av bandet får förhålla sig till. Det är en okej och rolig konsert.

Håkan Hellströms lillebröder Florence Valentine är helt underbara på scenen. Bandet med Love Antell leker på scenen och har verkligen pondus så att man vågar göra små attacker på högern och slå ett slag för vanliga människor som hamnar i kläm med högerns politik. Fast det är bara några få detaljer i den stora helheten. Därför att Florence Valentine är ett modernt politiskt band fast de skriver inga typiska plakattexter som skriver folk på näsan vad de skall tycka eller tänka. Utan det är charmigt och roligt band från Handen – söder om Stockholm. Med en bra konsert som jag verkligen njöt av. Som ett litet plus hade Love Antell när han tog av sig jackan och visade upp en The Clashtröja. Ytterliggare sevärt var att tröjan saknar ärmar och plötsligt blev Love en stilsäker klon av Joe Strummer. Han brukade ibland ha tröjor utan ärmar. Så det så.

The Pretenders

En helt okej konsert och bitvis mer än bra. Framförallt deras nyare rockigare och bluessvettiga låtar bryter ny mark i deras repertoar, vilket jag tyckte var riktigt bra att The Pretenders vågare släppa fram istället för bara att spela deras klassiska låtmaterial. Chrissie Hynde är lika cool som alltid i sina kläder och tar fram sin gitarr och låter sina fingrar svepa över strängarna. Hennes originalmusiker har gått bort i drogernas vidriga liksvepning. Trummisen och Chrissie stretar på och gör ett bra gig rakt igenom – väl framförd och vi får nya låtar som sagt var, och vi behöver inte vara oroliga att The Pretenders legendariska hitar från 80-talet inte skall få utrymme, utan allting kommer med under en timmes konsert. Jag blev imponerad över hur bandet fortfarande har något att ge oss publiken. De är inte passé som man lätt kan tro annars.

3 @@@

Seasick Stevie

Under flera år gjorde han konserter och spelade överallt innan delvis bosatt i Norge och född i Mississppideltat, spelade in skivor på 2000-talet. Seasick Stevie är mera metall än vilken hårdrockare som helst. Ingen kan svänga så kollosalt som just han med sin tresträngade gitarr plus en Mississippi Drum Maschie, som är en enkel trälåda med sträng på. Detta är Seasick Stevies instrument som han lirar på medan en fantastisk trumslagare liksom förstärker Seasick Stevies råaste bluesstekar jag har hört på skiva eller live.

Bättre blues kan jag inte höra idag. Seasick Blues rockar fett – för om uttrycket skall användas så passar det verkligen in på den här mannen.

4 @@@@

Neil Young

Jag tror inte att man behöver säga något om Neil Young därför att han redan är i bara grungens Gudfader utan kanske hans taggtrådsrassel stänkte över på punken. Men här står han äntligen på scen och det är säkert femte gången jag ser min stora gud. Neil Young hinner uppträdda mellan sina arbeten med jätteboxen som finns ute nu. Neil Young med sin flanellskjorta låter sig knappast störas av någonting. Han står med ryggen emot oss eller bara lever sig in i sitt gitarrmangel. Det är bara för överjävligt bra – särskilt gitarrdistorsion som låter gitarrens strängar fullständigt trasa sönder våra öron. Jag hör hur Neil Young arbetar sig in till själva kärnpunkten i vad vi kan kalla för oväsendets innersta själ. Neil Young vet hur man får gitarren kvida och slå sönder de murar som håller taggtrådrasslet inomhus. Neil Young spelar sina bästa låtar och gör allting till en av årets rockfester.

5 @@@@@

Pixies

Förra året spelade alternativa gudarna i Dinosaur Jr och nu uppträder deras vänner i återuppståndna Pixies och världen var så mycket bättre igen. De är fortfarande lika bra live som när jag såg dem i början av 90-talet. Black Francis sjunger lika stilsäker med sin mörkare röst. Han kan konsten att använda rösten så att han skriker till för att förstärka låtarnas kraft. Vilket är hela grejen med deras låtar. Kim Deal kan utan några som helst problem stå med ryggen mot oss då och då och bara spela. Vi i publiken skiter i det och njuter ändå av framförandet. Pixies låtar från skivorna ”Surfer Rosa” eller ”Bossanova” och ”Doolitle” är hur genialiska som helst. Man behöver inte se bandet showa utan Pixies fungerar ändå likt deras band kompisar i Dinosaur Jr eller Sonic Youth i på sina konserter. Pixies låtar handlar alltid om de bästa gitarrmangelmattor som verkligen framhäver det melodiska som är inomsluten i låtarnas musikaliska konstruktioner. Det är så skönt att höra att elektriska gitarrer kan orsaka explosiva störningar så att man bara vill falla framåt i trance när Pixies musik framträder. Men året bästa gig efter Neil Young.

P.S. Dr. Da Capo ville nästan gifta sig med Kim Deal nere vid scenkanten.

5 @@@@@