Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Yusuf (Cat Stevens) — Roadsinger (To Warm You Through the Night)
B.B.

Island Records

Förnuft eller känsla

Ibland stöter man på skivor som man har känslor för, men där förnuftet säger något annat. Det kan vara en artist som man följt väldigt länge och som man tycker om, men som plötsligt släpper ett dålig album. Ska man följa förnuftet eller känslan? Hur tacklar man det problemet när de olika delarna av mitt jag säger olika saker?

Jag har tyvärr till sist valt att vara taskig och därmed blir tyvärr inte betyget så högt för Yusufs nya, eller Cat Stevens som han en gång i tiden hette.

Visst finns här ambitioner med låtarna inte tu tal om annat, visst finns här låtar med kvaliteter jovisst och visst finns här ögonblick då det glittrar till riktigt ordentligt. Felet är bara att de ögonblicken och de kvaliteterna infinner sig en aning för sällan för att jag ska känna mig nöjd. För visst finns låtar som “Roadsinger” där Yusuf visar att han kan frångå sitt koncept genom att låna in från country och mexikansk mariachimusik, här finns också “All Kinds of Roses” där han visar att han är en mästare på låtbyggnad och melodi och visst finns också låten “Shamsia” där Cat/Yusuf får visa att han kan sätta samman en klassisk kvartett med stråkarrangemang och allt.

Men här finns å andra sidan låtar som “Dream On (Until..)” där jag undrar om jag ätit sömntabletter och här finns också en uppsjö andra låtar som också de är totalt intetsägande och märkligt anonyma.

Felet med dessa är att Yusuf vill så gärna att vi ska lyssna på hans budskap om gud och islam, att han glömmer bort att själva mediet är musik och att det är denna som ska bära hans budskap. Det blir därför ett stundtals träaktigt mumlande om gud och vikten att vara av “den rätta läran”, med det blir dessvärre inget som känns så vidare spännande.

I ett nötskal saknas tillräckligt med intressanta låtar och istället får lyssnaren hålla till godo med religiöst grubblande vilket känns mer än tråkigt. Vad den gode Yusuf måste göra är att återupprätta musiken och den kan han, det bevisar han i några låtar på plattan och det har han visat att han klarar på tidigare så den saken behöver man inte tvivla på. Så sent som den förra plattan “An Other Cup” var betydligt bättre så visst har han bevisat att han klarar den uppgiften också i modern tid. Nej, jag tror snarare det handlar om vad han vill. Vill han göra en platta med religiösa tankegångar så blir det så tråkigt som det stundtals blir på “Roadsinger”, vill man däremot göra låtar som letar sig in i folks sinnen och därefter smyger in små religiösa inslag då får nog den gode Yusuf ändra taktik. Så snälla Yusuf jag vill höra dina undersköna låtar igen, men inte höra dig muttra koranliknelser.

Tack vare att skivan ändå innehåller en del låtar med en del kvaliteter ger jag den en tvåa, men utan dessa hade den här plattan lätt kunnat bli ett kraftigt magplask med en etta som resultat.

Det är till sist lite med sorg i sinnet jag konstaterar att skivan inte riktigt lever upp till de minimimått som man kan ställa upp. För det är som sagt en artist som jag hyser både aktning och respekt för, den här killen har ju alltså arbetat i branschen med en del års frånvaro sedan 1966 och lyckats göra låtar som är odödliga som till exempel “Moonshadow”. Men man kan inte lyckas jämt och med denna skiva har Yusuf ändå visat att han är mänsklig nog att kunna just misslyckas. Att skivan innehåller vissa kvaliteter är för lite och för sent sett till helheten, men visar ändå att Yusuf inte är tappad bakom en höskrinda. Jag hoppas till sist att också han ska förstå att vi lyssnare vill höra honom för hans känsla för melodier och arrangemang, inte för hans religiösa tankevärld. Det kommer tyvärr att bli direkt avgörande för framtiden, för vill han vara en artist som suger då blir han en artist som suger och som visar en ny ointressant sida av artisten Yusuf. Vill han däremot bli mer dynamisk och mer intressant, då gäller det att han tydligare visar allt det där han kan i form av låtar som också de uppvisar de kvaliteterna. Om inte blir den här plattan nog den där vägskälsplattan som visar hur ointressant en artist kan bli, om man vill presentera något som hopplöst tråkig istället för att vara underskönt bra.

Dr. Da Capo