Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Vykort till dig här

Heus

Skriver ensam härifrån republikens hufvudstad, på ett övernattningsställe här sent å småtimmarna, behöver kanské ändå inte vara rädd för zombierna, höghuset är grannhuset till ett astronomiskt kyrktorn bredvid ett kyrkoherdecentralämbete och är större än Notre Damé, zombiebefriade gator kvarteret just här. Sett idag en stor surrealistutställning Surrealism and beyond in the Israel Museum, som är på lån hit till H:fors, där fanns jätteläckra, härligt vackra, estetiskt fulländade verk av dadaister som Janco och andra dåtida, samt av senare mästare. Många av dem inte tekniskt avancerade, av sådant man själv hade kunnat göra, bara idén så härligt fin i sitt tilltal. Ville så känna på materialet på några verk, mest på en solros och bl.a. ett ansikte kallat Dodo av Yoav Miller, känna och knacka med mina små undersökningsfingrar men avstod när allt var så fan övervakat, de där jävla kamerorna överallt alltid, att jag inte fick leva ut som jag vill, israelerna hade dessutom sänt med egna säkerhetsvakter och agenter som hängde där överallt och lurade civilklädda, de hade krävt av finländska myndigheter få ha beväpnade agenter och säkerhetsmän civilklädda på museet, nekats dock sin fulla beväpning, naturligtvis var de, israelerna smygbeväpnade så som det pöste ut i deras buntar och gick som tunga duvor istället för lätta dansörer och jag hade inte önskat få dem i nacken på mig, så fick inte knacka på någonting överhuvudtaget, blev inget kul som i Borgå

www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer76/Stefan_Hammaren/jag_gapskrattar.html

Men jag blev emottagen av en museidirektör och blev erbjuden en privat guidning fastän avstod. Sedan har jag smygåkt spårvagn utan att betala biljett, det var roligt, sådant tycker jag om, och var så synsk att visste att inte skulle åka fasta för kontrollanterna, som annars har gorillastoraktigt livvaktsskydd i H:fors. Såg från spårvagnen någon död människa som låg på gatan, ingen brydde sig om honom, eller så sov han bara, eller hörde till de omtalade zombierna. Sedan gick jag genom hela centrum sent på kvällen till Hotell Torni, hotellet tornet, hotellet jag skrivit en ännu outgiven roman om. Den skrivbordsteoretiker jag är, har jag skrivit först romanen, innan besöket stället, nog som författare väl vanligtvis gör tvärtom, inte den här, ungefär som den där tysken som skrev en halfthundra vildavästernböcker utan att aldrig varit i Ämnerika. Jag tog mig upp till baren där på översta vårningen, jättehögt, en tid var det högsta stället i hela Finland, fantastisk utkik över centrum här. Efter andra världskriget, var hotellet det finaste i H:fors och besattes i sin helhet av ryska kontrollkommissionen som inhyste ryska agenter som underställde Finland under Sovjetunionen tills det enorma krigsskadeståndet var betald bort, från den tiden som min roman handlar förlagd där. Jag stal ett ölglas från hotellet som suvenir, liknar tornet ifråga uppochnervänt, tror jag. Och så besökte jag damernas toalett en våning nedan terrassen, så fantastiskt som den muggen där är placerad, när man pinkar känns det som om man kastar vatten rakt ut i luften över H:fors, den är så glasad den toaletten, helt underbart att göra det. där Måste på något sätt få med den toaletten till romanen, vet bara inte om den fanns på tiden från kontrollkommissionens dagar, och vad de haft utrymmet till. Sedan gick jag tillbaka till övernattningsrummet, frös i min kortärmade t-tröja mitt på natten, men hade en svart luva och såg allmänt lömsk ut, och skriver här nu ett hej till dig. Tänkt på dig. Synd att du inte vill se staden med mig.

Stefan Hammarén