Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Den amerikanska punken — The Stooges

The Stooges.Om man vill söka den amerikanska punkens rötter kan man inte komma runt gruppen Stooges. De har betytt allt och ännu mer för hela den musikaliska utvecklingen som ledde fram till den scens skapande med start cirka 1973. Stooges musik var vildsint, rå, obändig och totalt hämningslös och det var det som gjorde den till en sådan förebild. Med sin totala utlevelsefullhet och befrielsen från säkerhetsnät blev deras musik den tändvätska dåtidens musik behövde. Under gruppens existens var de flesta helt oförstående och gruppen möttes oftast av mer antagonism än ovationer. Men för eftervärlden är detta alltså en av de viktigaste grupperna och för sin genre är de ovärderliga.

James Osterberg eller Iggy Pop som han också är känd som var grundaren av gruppen Iggy Pop And The Stooges. Från början hette dock bandet bara The Stooges.

Iggy hade börjat spela redan i tonåren i olika lokala band i Ann Arbor utanför Detroit där han bodde. Han började som trummis i sitt första bandet The Iguanas som var ett skolband, i nästa band The Prime Movers, fick han öknamnet Iggy efter sitt första band. Snart hade han börjat nära drömmen om ett eget band och efter en resa till Chicago hade han blivit hopplöst förälskad i musikformen blues. Han ville skapa ett band vars grund var bluesen men som skulle ta den i en helt ny riktning, han ville utveckla en ny form av blues.

Sedan tidigare kände han bröderna Ron och Scott Asheton som spelade gitarr respektive trumma och dessa två kände i sin tur Dave Alexander som spelade bas, så ganska snart var lineupen klar. De tre döpte Iggy till “Pop” efter en lokal kändis som de tyckte han liknade. Namnet var klart och gruppen var klar.

De tidiga åren runt 1967 när gruppen spelade sin första spelning på en halloween-fest i de kvarter där de bodde, gick bandet under namnet “Psychedelic Stooges”. Namnet dök upp på affischer året efter denna spelning när de framträdde live igen i januari 1968. Denna gång var det på Grande Ballroom i Detroit som bandet spelade och de gjorde det i celebert sällskap. MC 5 var nämligen ett av banden som spelade vid samma tillfälle och dessa två band kom senare att följa samma fotspår och försöka göra samma sak i sina respektive karriärer. På en av de flertalet spelningar som bandet genomförde på Grande Ballroom, spelade bandet så vilt att Ron Ashetons gitarr tappade gitarrhalsen mitt i “I Wanna Be Your Dog”.

Iggy Pop.Stooges är ju kända för att ha blivit kallat världens första punkband och detta med all rätt, men vid tidpunkten var det snarare ett avantgardistiskt band som framträdde. Dammsugare, drinkmixer och hemmagjorda instrument var det som mötte lyssnaren. Bandet experimenterade hej vilt med sound och ljud som i förvrängd eller oförvanskad form utgjorde grunden för deras skapande. Vid ett tillfälle försökte de efterlikna sitar med andra instrument än sitar, medan trummisen Scott Asheton bankade loss på ett par oljefat med en kulhammare.

Deras något okonventionella framträdanden skaffade dem snart ett rykte om att vara råa, primitiva och nyskapande live. Iggy Pop, gruppens frontman, hade också han ett rykte om sig för scenshowerna där han smörjde in sin nakna överkropp i jordnötssmör,hamburgerkött, skar sig med glasskärvor och visade sina privata delar för publiken.

Danny Fields var en av dem som fick chansen att se detta smått galna upptåg som kallades konsert. Egentligen var han där för att se MC 5 och eventuellt erbjuda dem ett skivkontrakt för bolaget Elektra åt vilka han jobbade som talangscout. Det slutade med att han erbjöd både MC 5 och Stooges varsitt kontrakt så även här följde alltså banden varandra. Senare kom samme Danny Fields att bli berömd för att ha varit den som upptäckte Ramones. 1968 Landade alltså bandet sitt eftertraktade kontrakt och nu vidtog inspelningen av vad som skulle komma att bli bandets första skiva.

1969 Kom så denna betitlad The Stooges, skivan floppade dock försäljningsmässigt och fick inte heller något välvilligt mottagande av kritikerkåren Så här i efterhand ett väldigt konstigt faktum eftersom skivan är fullständigt lysande, ja rent av genial.

Envisa rykten talade i varje fall om att skivans låtar tillkommit kvällen före inspelningen och att de spelades in rakt av under producenten John Cales överseende. Samme Cale hade fram till kort tid före inspelningen varit en av medlemmarna i Velvet Underground tillsammans med storheter som Lou Reed och Nico. Också detta band har av eftervärlden pekats ut som en av inspirationskällorna för den punk som kom att växa fram i t ex New York under den första halvan av 70-talet.

Redan 1970 följde bandet upp den första skivan med skivan “Fun House”. Skivan var döpt efter det hus som bandets medlemmar köpt tillsammans i hemstaden och där de nu bodde, ett hus som också det döpts till Fun House.

Den 13 juni 1970 spelade bandet på festivalen Cincinnati Pop Festival, TV var där och spelade in också Stooges framträdande. På en av bilderna syns en ung man sträcka sig upp mot Iggy Pop och överlämna den jordnötssmör som snart ska täcka den senare, denna hjälpsamma person var ingen mindre än Stiv Bator som senare kom att bli sångare i först Dead Boys och senare i Lords Of The New Church.

Också skivan Fun House fick ett magert mottagande både hos skivköparna och kritikerna. Detta faktum satte igång en rad händelser. Först fick bassisten Dave Alexander sparken efter att ha dykt upp till en spelning på Goose Lake International Music Festval där bandet skulle spela, så aspackad att han inte kunde uppträda.Han ersattes av en rad tillfälliga bassister som Zeke Zettner och James Recca.

För det andra utökades bandet med en andra gitarrist. Billy Cheatham var den förste som bandet bjöd in men snart ersattes denne av James Williamson. Saxofonspelaren Steve MacKay anslöt sig också till bandet ungefär samtidigt.

Men fler moln hopade sig vid horisonten. Alla medlemmar utom Ron Asheton var nu beroende av heroin, Iggy Pop var den som utmärkte sig mest. Cyniskt nog hade bandet kommit i kontakt med drogen genom den nye managern John Adams som också han anslöt sig till gruppens organisation under denna turbulenta tid. Som en direkt konsekvens av det sjukt stora drogintaget, började bandets framträdanden bli alltmer oberäkneliga och stundtals också våldsamma där Iggy Pop ofta hamnade i slagsmål med publiken om han överhuvud taget kunde stå på benen det vill säga. Snart hade skivbolaget Elektra fått nog och bandet stod över en natt kontraktslösa.

Iggy Pop.Bandet hängde nu i limbo och ingen visste egentligen hur framtiden såg ut. Iggy Pop och James Williamson hade båda bekantat sig med David Bowie som 1971 bjöd över de båda till Storbritannien. Genom kontakten med Bowie kom Pop och Williamson att erbjudas kontrakt med Columbia Records. I kölvattnet på det erbjudandet försökte de två att återskapa Stooges genom att testa nya bandkonstellationer med engelska musiker, men inget av dessa försök fungerade något vidare. Istället gick budet än en gång till bröderna Asheton som under den här tiden stannat hemma i USA och helt tappat kontakten med de övriga i bandet. Med den nya lineupen av bandet tilldelades Ron Asheton den lite mindre glamorösa rollen som bandets nye bassist och med det nya bandnamnet Iggy & The Stooges. 1973 Tillkom också en ny medlem när Scott Thurston började spela piano i bandet. Hans tid i bandet blev dock kortvarig då bandet splittrades vid halvårsskiftet 1974. Också saxofonisten Steve McKay kom med som medlem men också hans tid i bandet blev kort, han var bara medlem från 1973 till 1974 när bandet upplöstes.

Med ny sättning, nytt skivkontrakt och nytt mod klev bandet in i skivstudio för att under David Bowies producentskap spela in det tredje albumet “Raw Power”. Ganska snart kom dock alla förhoppningar på skam, sin vana trogen sålde skivan som vanligt skralt och kritikerkåren var också den onådig. Men tänk så korkade månniskor kan vara ibland, skivan var nämligen åratal före sin tid och utan den hade ingen punk uppstått vare sig i New York eller London. Den är helt enkelt en milstolpe och den skapade definitivt en hel musikstil, den är vad som bara kan kallas en klassiker. Den inspirerade alltså också hela New York-rörelsen som var det första embryot till en organiserad rörelse som gick under beteckningen “punkare”. Den inspirerade också definitivt ett band som ännu vare sig formats eller som hade låtit höra talas om sig – Ramones.

Men som tidigare nämnts, samtiden var helt oförstående och likgiltig inför den fullträffen som “Raw Power” utgjorde. För att slicka såren gav sig bandet ut på en turné i februari 1974, samtidigt påbörjade bandet inspelningar av låtar som ännu bara var på demostadiet. Inspelningarna har i efterhand gått till historien som “Detroit Rehearsal Tapes” och har släppt på olika skivor i sina delar. Under slutet av sjuttiostalet och början av åttiotalet släpptes flera samlingsskivor där vissa av låtarna inkluderades, men den mest fullödiga samlingen av låtarna får man om man köper boxen “Heavy Liquid” där en av skivorna innehåller det mesta av dessa inspelningar.

Turnén visade upp en alltmer oberäknerlig och opålitlig Iggy Pop som under ett allt mer tilltagande heroinmissbruk inte längre visste på vilken planet han bodde på. Hans beteende kom till slut att effektivt sätta punkt för bandet som bröt upp strax efter färdigställandet av dels “Detroit Rehearsal Tapes” som spelats in under våren, och dels releasen av vad som blev bandets sista skiva – Metallic K.O. Som spelades in live under den sista turnén. Att medlemmarna inte riktigt var i synk med det mesta exemplifierades väl bäst av det vittnesmål som Ron Asheton kom med i en intervju för tidningen Mojo 1997. Ron Scott hade vid tidpunkten utvecklat ett intresse för att samla på naziuniformer (!) då han kontaktades av Iggy Pop som var högre än Himalaya. Iggy föreslog att de skulle sätta upp en gatuteater tillsammans där Ron Asheton skulle spela elak nazist iförd en av sina uniformer. Sagt och gjort, de två satte upp sin föreställning där Iggy spelade fånge och ärkeprovokatör där han skrek hemska tillmälen till Ron Asheton. Det var sista gången Ron Asheton såg Iggy på cirka tio år enligt honom själv. Frågan är om någon var intresserad, jag själv skulle nog inte ha varit det, hur mycket jag än tycker om Stooges. Efter denna tillställning lades Iggy in för en nödvändig avgiftning och senare återvände han till en framgångsrik solokarrär som satte igång 1976 i och med flytten med David Bowie till Berlin. Bowie producerade och Iggy spelade in de två albumen “The Idiot” och “Lust For Life” som båda blev framgångsrika.

Bröderna Asheton startade efter uppbrottet bandet The New Order som inte bör förväxlas med bandet med nästan samma namn som uppstod ur spillrorna efter det betydligt senare Joy Division på 80-talet. Bandet blev dock kortvarigt och Ron Asheton gick vidare med bandet Destroy All Monsters. Brodern Scott Asheton arbetade en del med Iggy Pop som producent under dennes solokarrär.

Dave Alexander dog under tragiska omständigheter 1970 i sviterna av en inflammation i bukspottkörteln.

James Williamson gjorde en del framträdanden med Iggy Pop där de två gjorde plattan”Kill City Guitar” tillsammans 1977, och framträdde även på en låt “New Values” från skivan New Values. Han producerade också Iggy Pops nästa album “Soldier”, efter detta försvann han dock från musikscenen för att jobba med elektronik.

Steve MacKay fortsatte under slutet av 70-talet och 80-talet att jobba med t ex Violent Femmes, Snakefinger, Commander Cody, Smegma, Zu, Andre Williams och The Moonligthers. I slutet av 80-talet började dock jobben att komma in i allt lägre takt och han lämnade så småningom spelandet bakom sig och började istället jobba som elektriker. Han bosatte sig utanför San Fransisco och levde ett helt oridnärt liv, ett val som ledde till flera spekulationer om att också han var död.

Scott Thurston fortsatte som låtskrivare åt bland annat Iggy Pop och Jackson Browne. Han agerade också studiomusiker åt Iggy Pop. När Iggy spelade in New Values, spelade Scott Thurston både gitarr och piano på flera låtar. Han spelade också med Tom Petty under dennes soloturné The Great White Open 1991.

1997 Satte sig Iggy Pop och mixade om albumet Raw Power eftersom många under årens lopp menat att David Bowies snällmixning och produktion hade förstört grundintentionerna med skivan. Samma år kom det färdiga resultatet ut och om originalet var rått, så var den nya versionen övervåldsamt rå. 1999 Återutgav skivbolaget Rhino albumet “Fun House” under namnet “1970: The Complete Fun House Sessions” som var en komplett version med alla inspelningar som fanns från tillfället utgiven som 7 discar i en box. Men den största nyheten kring bandet lät vänta på sig till 2003. Det hade börjat ryktas om återförening.

Återförening

2000 Spelade J Mascis från Dinosaur Jr., Mike Watt från Firehose och Minutemen, Ron Asheton och Scott Asheton live ihop där de framförde Stooges-låtar plus lite material av Dinosaur Jr. Gruppen gick under det något fantasilösa namnet Asheton, Asheton, Mascis and Watt och gjorde några sporadiska spelningar ihop. 2003 Hade Iggy Pop fått upp ögonen för gruppen och tog kontakt med dem, detta resulterade i att bandet blev tillfrågade om de inte ville medverka på Iggy Pops kommande skiva i eget namn. Sagt och gjort, fyra låtar blev det ihop på plattan “Skull Ring” och spelningen gav mersmak så till den milda grad att det bestämdes att Stooges skulle återuppstå. Mike Watt följde med bröderna Asheton över och han kom att bli bandets nya bassist.

Den nya versionen av bandet började turnera runt om i framför allt staterna, men spelade en del konserter också i Europa. Det första tillfället att höra en ny inspelning med bandet bjöds då de deltog med en version av en Junior Kimbrough-låt till en minnesplatta efter dennes död. Skivan heter “Sunday Nights – The Songs Of Junior Kimbrough” där flera grupper gör varsin version av olika låtar av denne vidunderlige bluesman. The Stooges låt hette “You Better Run” och visade ett band som var mer än spelsugna och dessutom för j-a bra. Snabbt kom liveplattan “Telluric Chaos” ut, och så 2007 efter lång väntan släppte bandet sin första studioplatta på nästan 35 år där de framförde helt nytt material. “The Weirdness” var dock enligt både Dr. Indie och mig en enda besvikelse. Ett ganska trött band som tjatade textrader igen och igen till låtar som lät enahanda och rätt uttråkade. Men skivan visade i varje fall en positiv sak, världens bästa punkgitarrist – Ron Asheton - var tillbaka med besked.

Men ingen lycka varar för evigt, ibland tyvärr så kort tid att man aldrig hinner reflektera. Den 6 januari 2009 hittades Ron Asheton död i sitt hem efter att ha fått en hjärtattack två eller tre dagar före. I den pressrelease som gruppen satte ihop när de själva fått reda på tragedin, talades det om Ron Asheton som “oersättlig” vilket antydde att gruppen kanske inte skulle komma att fortsätta utan honom. Bara dagar efter nyheten om hans död meddelades det att gruppen för sjunde gången missat chansen att komma in i Rockens Hall Of Fame på grund av otillräckligt antal juryröster för deras begäran. Den första förlusten var en äkta sådan, den sista däremot ingen alls. Vem vill vara med i en stockkonservativ snuskklubb där mumifierad bakåtsträvarmusik premieras och framåtskridande nydanande musik mobbas ut?

I maj i år meddelade Iggy Pop att gruppen trots allt skulle fortsätta, som ersättare till Ron Asheton hade man valt James Williamson. Iggys kommentar var att trots att The Stooges dog med Ron Asheton, fanns ju Iggy And The Stooges fortfarande kvar.

Arvet The Stooges och Iggy And The Stooges lämnade kvar var dock mer bestående än gruppen själv. Bandets musik inspirerade och skapade hela punkscenen i New York där grupper som New York Dolls och Ramones aldrig ens skulle ha uppstått om det inte hade varit för Stooges. Också flertalet grupper av idag skyller sin fascination för musik på dom. Än i denna dag spelas olika covers in av olika grupper för att understryka detta, vem kan t ex glömma en låt som TV Eye som gjorts i hur många versioner som helst. Gruppen skapade också en hängiven skara fans, liten men snart inflytelserik, som kom att skapa den engelska punkscenen där flera medlemmar av Sex Pistols var helt inspirerade av dem. Ett faktum som visade sig mer än sant då Sex Pistols spelade in sin version av “No Fun” som B-sida till singeln Pretty Vacant.

Det har alltså visat sig senare att The Stooges var långt före sin tid, och kom att betyda allt och lite till för människor som senare kom att utöva musik. Också för den vanlige lyssnaren som under åren diggat musikstilen punk, har återupptäckten av gruppen förklarat hur musikstilen egentligen kom till. Bandet har därmed fått sin rättmätiga plats i historieböckerna och fått det erkännande de aldrig fick i sin samtid.

Discografi

The Stooges
UtgivningsårTitelÖvrigt
Augusti 1969The StoogesSkivbolaget Elektra gav ut skivan som 2005 återutgavs av skivbolaget Rhino/Elektra med extramaterial och remastering
Juli 1970Fun HouseSkivbolaget Elektra gav ut skivan som 2005 återutgavs av skivbolaget Rhino/Elektra med extramaterial och remastering
Februari 1973Raw PowerColumbia Records gav från början ut skivan som producerades av David Bowie. 1997 remixades skivan av Iggy Pop och återutgavs av Legacy/Columbia.
1976Metallic K.O.Inspelad Live 1974 precis innan gruppen upplöstes men utgiven först 1976. Finns i en release från 1988 som kallas Metallic 2x K.O för den förlängda version av skivan. Istället för en Lp skiva som 1976 års utgåva, innehåller den istället 2 skivor.
Januari 2005Sunday Nights — The Songs of Junior KimbroughTvå låtar med Stoogies finns med på tributplattan till den då nyligen bortgångne blueshjälten Junior Kimbrough.
Maj 2005Telluric ChaosÅterföreningsturnén förevigad som liveskiva.
Mars 2007The WeirdnessFörsta studioplattan med nytt material från den återförenade gruppen.

Dr. Da Capo

Musik

Arctic Monkeys — Humbug

Blur — Midlife: A Beginner’s Guide to Blur

Boris & The Jeltsins — Låt det blöda & Bye Bye Bicycle — Compass

Chickenfoot — Chickenfoot

Death — For the Whole World to See

Ecovillage — Phoenix Asteroid

Ebba Forsberg — Ta min vals: Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen

Gossip — Music for Men

Hardcore Superstar — Beg for It

Jane’s Addiction — A Cabinet of Curiosities

King Creosote — Flick the Vs & Great Lake Swimmers — Lost Channels

Korta musikrecensioner LII

Kreator — Hordes of Chaos

Marie Bergman — Det liv du får

New York Dolls — ’Cause I Sez So

Passion Pit — Manners & Theoretical Girl — Divided

Pretty Whores — Teens of USA

Rancid — Let the Dominoes Fall

Ray Smith — Rockin’ Little Angel: The Sun Years, Plus

Sky Saxon och hans band The Seeds

Son Volt — American Central Dust & The Jayhawks — Music from the North Country: The Jayhawks Anthology & Hollywood Town Hall

Stratovarius — Polaris

The Bats — The Guilty Office

Två gånger Tom Malmquist: Smoke & Dial (Art by Accident) & Fadersmjölken

Träd, Gräs och Stenar — Hemlösa katter

Trick or Treat — Tin Soldiers

Tyr — By the Light of the Northern Star

Whitney Houston — I Look to You

Victor Olaiya — Victor Olaiya’s All Stars Soul International & Captain Yaba — Yaba Funk Roots