Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

In memoriam

Willy DeVille

Dr. Da Capos stora idol är död

Willy DeVille.Willy DeVille har avlidit endast 55 år ung i sviterna efter den cancer han kämpat med under de senaste åren. Det är som alltid ett svårt farväl som känns mer än tungt eftersom jag framhåller honom som en av stilbildarna och genierna i sin genre. Få har som Mink DeVille lyft fram den latinamerikanska traditionen i den amerikansk musikhistorien där många av hans låtar präglats av ett starkt släktband till musiken. Men han var också den som knöt samman just denna latinamerikanska tradition med modern amerikansk rock. På sistone blev han dessutom låtskrivaren som också breddade sin musikaliska bas genom att återknyta till övrig amerikansk folkmusiktraditon där bland annat bluesen fick en framträdande roll.

Hans karriär började på allvar med gruppen Mink DeVille som han var med och skapa 1974. Bandet blev snart ett av de främsta i vidareutvecklandet av så kallad Brill Building Music. En musikform som vuxit fram i slutet av femtiotalet med dess mest kända namn Richie Valens som posterboy för det sound som innefattade flertalet latinotraditioner. Musiken lyfte fram den latinoinspirerade ameikanska musiken som hade kommit med invandrarna från regionen eller redan funnits hos grupper med spanska rötter men med USA som hemland. Namnet “Brill Building Music” syftar inte på den byggnad i downtown New York som hette just Brill Building i den meningen att det var där musiken skapades. Snarare var det så att musiken kom från delar som till exempel Spanish Harlem och Bronx där många av de latinska grupperna bodde. Namnet kom sig istället av att många musikpublicister, demostudios och managers hade sina kontor och sin verksamhet där, och det var därför där många kunde hitta en kanal för sin musik och möjligheten att marknadsföra den hos radiopromoters som också hade kontor i byggnaden.

Mink DeVille var alltså bandet som vidareutvecklade stilen och som dessutom breddade begreppet genom att inkorporera nya stilar. De var tidigt ute med sin stil och därför också unika för sin samtid, snart hade bandet etablerat sig som ett av nyskaparna i den annars traditionella musiken. Många ville sätta en egen stämpel på den musik bandet spelade och titlar som Spanish Americana föreslogs . Konstigt nog kom bandet också snart att bli synonymt med den framväxande punkrörelsen med vilka de inte hade många musikaliska likheter, men där CBGB's var den främsta gemensamma nämnaren. Ganska snart var de ett återkommande dragplåster på klubben som därmed både breddade sitt musikaliska utbud och sin publik som på många av bandets spelningar utgjordes av latinos som till exempel Puerto Ricaner som är många i New York. Musikstilen var många gånger smäktande romantisk och mer harmonisk än den punk som spelades av band som utgjorde gruppens närmaste kollegor, men den kunde också spegla storstadens heta puls i lite mer hetsiga och rockorienterade låtar. Hur det nu än var, så fanns alltid den latinska tratitionen där.

Willy DeVille.Det lite lustiga var att Willy DeVille själv och som huvudsaklig låtskrivare, inte hade den minsta blodsband till denna del av världen. Hans rätta namn William Paul Borsey Jr. kanske skvallrar om detta om inte annat.

Han var i själva verket indian då hans mormor var pequot, han hade också baskiska och irländska rötter men längre tillbaka i familjejhistorien. Inspirationen kom istället från de miljöer och folkgrupper som skapar den smältdegel av musik och kultur som New York kan tillgodose den mer nyfiket lagde med.

1985 kom gruppen att ge ut det album som kom att bli deras sista – Sportin' Life. Den destruktiva cocktailen av ett alltmer tilltagande drogmissbruk hos Willy DeVille, och det stora genombrottet som hägrade men aldrig kom låg bakom splittrngen.

Ytterligare en anledning till uppbrottet var att Willy DeVille nu ville ge sig i kast med den solokarriär som nu tog vid. Nästan med en gång började han producera skivor i eget namn och det som mötte lyssnaren var en orientering mot än mer traditionell amerikansk musik i olika traditioner där han sökte rötterna till musikstilar som blues, cajun, indianmusik, country och amercana. Naturligtvis fanns återigen också de latinoorienterade influenserna än en gång med i hans musik men fick nu ett mindre utrymme för att kunna bredda sig med fler inspirationskällor. Willy DeVille tog därmed ett steg mot en mer spännande och bred musikalisk stil som antog proportioner av en resa genom musiken. För att förstärka den känslan bytte han miljö till att bo och verka i New Orleans för att dels komma närmre sina rötter och för att dels komma bort från den miljö som höll på att stå honom dyrt då drogerna var synonyma med New York.

Så satte på flera sätt alltså ett nytt kapitel igång i Willy DeVilles liv och detta kom snart att märkas inte minst i musiken. Som sagt kom nu den musikaliska inriktningen att bli ett myller av influenser från alla möjliga amerikanska traditioner. Den fick nya dimensioner och kom därmed att bli än mer komplex och spännande. Det var som om Willy DeVille hade fått en musikalisk renässans. Hans sista skiva Pistola var och är ett mästerverk där musikens spännvidd är så stor att få kan jämföras med Willy DeVilles musikaliska kunnande inom sin genre. Men det är också en skiva där många texter är en mörk resa för att göra upp med de inre demonerna. Trots detta är det knappast en dysterkvist som möter lyssnaren, utan snarare en fullmogen musiker och poet.

Från och med 2003 kunde han till och med återvända till sin gamla hemstad New York och göra denna till sin sista bastion i sitt skapande. Han turnerade flitigt i framför allt USA och Europa där han redan tidigt gjort sig känd, men lite förbittranden måste det ha varit att konstatera att han var mer berömd än han sålde skivor. Visserligen sålde han fler skivor än vad paraplyförsäljare kränger av sina varor i sahara, men det var inte direkt Mariah Carey-klass heller. Ett enligt mig djupt orättvist faktum. Han sa trots allt optimistiskt att han troligen var en av den typen artister som sålde mer som död än vad han gjorde i livet, ett påstående som nu återstår att bevisa tyvärr.

Willy DeVille är en av de artister som för de allra flesta återstår att upptäcka. Om och när ni gör detta, dvs om intresset finns, kommer ni att upptäcka det som bara går att beskriva som en modern amerikansk musikalisk guldgruva. Hans musik är så många aspekter av vad amerikansk folkmusik och tradition handlar om, att han är en av de stora förnyarna och samtidigt förmedlarna av den traditionella musiken. Hans musik är många gånger en slags resa in i det traditonella med förnyarens sinnelag. Det är med andra ord en stor musikalisk förebild som nu gått ur tiden, en förebild många borde upptäcka. Särskilt om man är intresserad av folkmusik både i den nydanande skolan och den tratitionella. Dylan-vänner har en skatt de ännu inte upptäckt, de som vill utforska rötterna har en musikskatt att ösa ur och de som bara vill höra bra musik har en festmåltid att hugga in på.

Det är i just detta jag finner min tröst i. För visst kommer saknaden efter Willy DeVille att bli stor, men samtidigt finns en stor tröst i den rika låtskatt som han lämnade efter sig. En upptäckt som jag själv påbörjat men inte avslutat, och andra har kvar att påbörja. Så dags att upptäcka en av den amerikanska moderna folkmusikens mest välbevarade hemligheter. Kanske kan det med tiden bli så som han själv sa, att han i framtiden kommer att bli den typen av artist som kommer att sälja mer som död än han gjorde i livet.Men än viktigare så kan han med lite tur bli den artist som kommer att uppskattas än mer av eftervärlden, än han gjordes av sin samtid.

Dr. Da Capo

Musik

Arctic Monkeys — Humbug

Blur — Midlife: A Beginner’s Guide to Blur

Boris & The Jeltsins — Låt det blöda & Bye Bye Bicycle — Compass

Chickenfoot — Chickenfoot

Death — For the Whole World to See

Ecovillage — Phoenix Asteroid

Ebba Forsberg — Ta min vals: Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen

Gossip — Music for Men

Hardcore Superstar — Beg for It

Jane’s Addiction — A Cabinet of Curiosities

King Creosote — Flick the Vs & Great Lake Swimmers — Lost Channels

Korta musikrecensioner LII

Kreator — Hordes of Chaos

Marie Bergman — Det liv du får

New York Dolls — ’Cause I Sez So

Passion Pit — Manners & Theoretical Girl — Divided

Pretty Whores — Teens of USA

Rancid — Let the Dominoes Fall

Ray Smith — Rockin’ Little Angel: The Sun Years, Plus

Sky Saxon och hans band The Seeds

Son Volt — American Central Dust & The Jayhawks — Music from the North Country: The Jayhawks Anthology & Hollywood Town Hall

Stratovarius — Polaris

The Bats — The Guilty Office

Två gånger Tom Malmquist: Smoke & Dial (Art by Accident) & Fadersmjölken

Träd, Gräs och Stenar — Hemlösa katter

Trick or Treat — Tin Soldiers

Tyr — By the Light of the Northern Star

Whitney Houston — I Look to You

Victor Olaiya — Victor Olaiya’s All Stars Soul International & Captain Yaba — Yaba Funk Roots