Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Kultur

Leni Riefenstahl 1902–2003. Fem liv

Luna Kulturhus, Södertälje

Leni Riefenstahl.Leni Riefenstahl. I den mån namnet känns igen för gemene man är det förmodligen som kvinnan som gjorde filmer åt Hitler. Det gjorde hon också. Riefenstahl dömdes i det sista av tre denazifieringsprocesser i Freiburg som ”medlöpare”, efter att i de två föregående ha dömts som ”icke belastad”. I en fjärde och sista process år 1952, dömdes hon återigen som ”icke belastad”. Riefenstahls filmer var heller inte direkt politiska eller rasistiska. Hon har alltid energiskt hävdat sin oskuld och sagt sig ha varit omedveten om vad som verkligen pågick under krigen.

Hur det än må ha varit med den saken, hamnar Riefenstahls andra liv och karriärer lätt i skymundan. Karriärer och liv, i pluralis, Leni Riefenstahl var bl a dansare, skådespelare, regissör, fotograf och dykare och det är dessa fem roller i hennes liv som retrospektivet på Luna Kulturhus i Södertälje fokuserar på. Utställningen, med 120 fotografier, är den största sammanställningen i Sverige någonsin.

Leni Riefenstahl.Helene Amalia Bertha Riefenstahl föddes år 1902 och dog år 2003, 101 år gammal. Hennes första karriär som dansare startade efter realexamen vid Kollmorgen Lyzeum, med dansstudier i sextonårsåldern vid Grimm-Reiter-Schule för konstnärlig dans och kroppskultur i Berlin, utan faderns vetskap. Fadern motsatte sig starkt dotterns ambitioner inom idrott och dans, men modern stödde henne helhjärtat. Efter att Lenis första föreställning blivit succé, kommer studierna till faderns kännedom och Leni blir satt i ”Statens skola för Konst och hantverk” istället. Efter ett antal konflikter och en tur på en internatskola för flickor, samt att ha blivit utslängd hemifrån, kommer dock far och dotter till slut överens och Leni får börja studera både klassisk balett och expressiv dans.

År 1923 har Riefenstahl hunnit gå i Mary Wigmans dansskola i Dresden, känd som den moderna expressiva dansens grundläggare, koreograferat flera danser till musik av Tchaikovsky, Chopin, Grieg och Beethoven, gjort succé med sina soloframträdanden och blivit engagerad av Max Reinhardt i Deutsches Theater och Kammarspiele i Berlin. Hon hyllas överallt i Tyskland, medverkar i 70 dansföreställningar varav 15 hon själv koreograferat. Leni Riefenstahls karriär som dansare tar dock abrupt slut 1924 på grund av en knäskada.

1926 ser Riefenstahl filmaffischen för Arnold Francks ”Berg des Schiksals” och blir som besatt. Hon ser filmen om och om igen och ser till att komma i kontakt med en av skådespelarna, Luis Trenker. Härmed tar hennes filmkarriär sin början och hon medverkar i nio filmer under 1920- och 30-talet. Hennes första två filmer ”Der Heilige Berg” och ”Der Grosse Sprung”, spelas in i bergen, bl a bor man på Mont Blanc på 14 000 meters höjd och hon lär sig bergsklättring (även barfotaklättring) och skidåkning. I utställningen finns en bild av Riefenstahl högt uppe på en bergsvägg, utan rep eller andra hjälpmedel. Franck ville inte ha några stuntmän eller – kvinnor för den delen.

Leni Riefenstahl.

Under arbetet som skådespelerska väcks Leni Riefenstahls intresse för regissering och hon påbörjar arbetet med ett eget manuskript, som så småningom blir filmen ”Das Blaue Licht”. Filmen handlar om en bergsflicka, Junta, som hatas av invånarna i sin by, eftersom dessa misstänker att hon är en häxa. Riefenstahl producerar filmen själv genom sitt första filmföretag, Leni Riefenstal Studio-Film. Filmen blir en succé och vinner bland annat silvermedalj vid den första filmbiennalen i Venedig.

Riefenstahls sista film blir ”Tiefland”, som får premiär först efter kriget 1954. Hon blir hårt kritiserad för att ha använt romska statister från koncentrationsläger vid inspelningarna och att dessa efteråt ska ha fått återvända till lägren. Leni Riefenstahl förnekade detta med emfas.

Leni Riefenstahl.

Hitler beundrade Luis Trenker och hade sett ”Der Heilige Berg”. Han blev också tagen av masscenerna i ”Das Blaue Licht”. ”Riefenstahl gör alldeles rätt när hon tar sina bondestatister direkt från byarna”, menade Hitler och funderade över om hennes begåvning kunde användas för partiets nytta. Goebbels, NSDAP:s rikspropagandaminister, kände sig för och skriver i sin dagbok den 17 maj 1933: ”På förmiddagen Leni Riefenstahl. Hon berättar om sina planer. Jag föreslår henne en Hitlerfilm. Hon är begeistrad.” Det sägs att Leni Riefenstahl vid sitt första möte med Hitler ska i det närmaste ha blivit förälskad. Hitler besatt också en stor karisma och lyskraft och sägs också ha varit väldigt artig och behaglig i umgängeslivet. Hitlereposet blev dock aldrig av, Goebbels och Hitler hade andra planer.

Leni Riefenstahls första uppdrag åt NSDAP blev en film om den 5:e rikspartidagen och fick namnet ”Trons Seger”. Regissören betecknade den som en ”spegelbild av rörelsens parader under segerns år”. Året därpå kom det en önskan om ”Konstnärlig gestaltning av rikspartidagen i Nürnberg medelst film” från Führern. Detta skulle bli en två timmar lång dokumentärfilm och Riefensthal fick fullständigt fria händer. Tillsammans med 120 medarbetare och influgen utrustning från Hollywood skrev hon filmhistoria. Riefenstahl skapade specialeffekter med liftar på flaggstänger, filmfolket fick lära sig åka rullskridskor för bra rörelsebilder och använda brandstegar för vridbilder i halvkrets. Hitlers ankomst filmades från taken och runt talarstolen hade man lagt skenor för att kunna skapa olika optiska effekter med kamerainställningar. Riefenstahl ville bryta monotonin i det två timmar långa talet. Hitler döpte filmen ”Viljans Triumf”.

Leni Riefenstahl gjorde också en halvtimmeslång dokumentär om den tyska försvarsmakten ”Frihetens dag – vår försvarsmakt”.

Leni Riefenstahl.

Organisationskommitén för de 11:e olympiska sommarspelen ville att Riefenstahl skulle göra en film om de olympiska sommarspelen i Berlin 1936. För denna film fick hon en guldmedalj av den internationella olympiska kommitén.

Leni Riefenstahl stod på toppen av sin karriär, hon var en firad stjärna runtom i Europa. Bland annat var hon på privat audiens i Sverige hos kung Gustav V. När hon 1938 kom till USA, blev hon däremot utskälld som ”hitlermätress”, hon konfronterades med angreppen som skett under ”kristallnatten”, olympiafilmen bojkottades och hennes konstnärsvänner hade vänt henne ryggen. Vid krigsutbrottet var hennes karriär som regissör över. Riefenstahl själv beskrev det som ett liv mellan ”berömmelse och skam”. Vid Venedigbiennalen 1959 visades alla hennes filmer retrospektivt, men ingen ville längre producera en Leni Riefenstahl-film. Först 2002 regisserade hon en dykfilm ”Impressionen Under Wasser” och 2003 ”Ein Traum von Afrika”.

Inspirerad av den engelske fotografen George Rodgers svart-vita fotografier av nubabrottare, samt Ernst Hemingways bok ”The Green Hills of Africa” blir Leni Riefenstahl fast besluten att fotografera dessa människor själv. Riefenstahl hade lärt sig fotograferandets teknik av regissören Arnold Frank och med sitt ypperliga estetiska sinne för bilden, blev detta hennes nästa karriär. Mellan åren 1956 och 2000 gjorde hon ett antal resor till Kenya och Sudan för att främst fotografera människor från stammarna Messakin Nuba och Kau Nuba. Riefenstahl mutade sig över gränserna med fotografier av gränsvakterna och i byarna agerade man sjukvårdare på kvällarna i utbyte mot fotografierna.

Det amerikanska förlaget TimeLife publicerade de första bilderna från resorna i bildverket African Kingdom. Även i Tyskland publicerade tidningen Stern en längre bildserie med hennes bilder, varpå flera europeiska och amerikanska publikationer följde efter.

Fotografierna resulterade i två kritikerrosade böcker, till och med i Tyskland. Leni Riefenstahl fick Art Directors Club Deutschlands guldmedalj 1975 för ”Årets bästa fotografiska presentation”. 1982 kom ytterligare en bok med bilder från flera olika regioner och stammar i Afrika.

Leni Riefenstahl.Under en vistelse i Malindi vid Indiska oceanen fick Leni Riefenstahl upp ögonen för snorkling och undervattensvärlden med de fantastiska korallformationerna. Så småningom ville hon kunna dyka djupare och tillbringa längre tid under vattnet. Riefenstahl ville kunna fotografera den vackra världen under vattnet. Sagt och gjort, hon ljög om sin ålder, ändrade sitt födelseår till 1922 (”Jag var lätt den äldsta eleven ändå”) och skaffade sig dykarcertifikat vid 71 års ålder. Sin sista dykarexpedition gjorde Leni Riefenstahl i Maldiverna i mars 2002, 100 år gammal. Året därpå avlider hon.

Själva utställningen på Luna Kulturhus är, precis som Leni Riefenstahls curriculum vitae, väldigt omfattande. Leni Riefenstahl som liten med rosetter i håret och med sin lillebror i sjömanskostym, som balettdansös, i en pose i experimentell dans, Leni på en bergsvägg, i en glaciär, balanserandes på bergstopp med kamerautrustning, som skådespelerska, bakom kameran, upphissad i en lift på rikspartidagen, med Hitler, med någon av sina två makar, Leni med Nuba, Leni under vatten…

Jag kan inte annat än bli djupt fascinerad av denna kvinna, som utan att låta sig hindras eller nedslås, har utmärkt sig inom så många områden. Leni Riefenstahl föddes 1902, kvinnor hade inte rösträtt någonstans i världen, hon var helt och hållet beroende av en man i sitt liv. Karriär för en kvinna innebar i stora drag att hitta en make med status och/eller förmögenhet. Leni var också gift, först med Wehrmachtsofficeren Peter Jacob mellan 1944 och 1947, sedan med Horst Kettner, hennes kameraassistent och livspartner från 1968, men hon var på intet vis beroende av någon av makarna för sin försörjning eller karriär.

Fotografierna i sig är stundtals väldigt suggestiva, speciellt de som är tagna från inspelningarna av rikspartidagsfilmerna och olympiaden 1936. Enbart dessa stillbilder får mig att vilja se de egentliga filmerna för att kunna förstå hur slutresultatet blev. Bilderna är eleganta, kraftfulla och dramatiska, men efter världskrigen faller en tung och ångestladdad skugga över dessa minutiöst utförda formationer av tusentals människor. Bildens makt över sinnet var då, som nu, stor och givetvis ingår Riefenstahls bildkonst som en tung del i den nazistiska propagandan och hänförelsen över människorna.

Leni Riefenstahl.Leni Riefenstahl har i mycket av det hon producerat och själv även utövat, uttryckt en beundran för människokroppen. Helst då den fulländade människokroppen. Hennes bilder med atleterna under olympiaden har direkta paralleller till antikens ideal, fotografiet av diskuskastaren är en direkt kopia på den antika skulptören Myrons staty Diskopolos från 450 f.Kr. Fotografierna av Nuba visar fulländade, muskulösa kvinnor och män. Beundran av en fulländad människokropp är på intet vis något som enbart Riefenstahl eller nazisterna har ägnat sig åt, men med kunskap om historiens förlopp, får bilderna ändå en obehaglig bismak.

Fotografierna av Nuba blev kritiserade för att förmedla en bild av ”den ädle vilden”, för att framställa en känsla av en ”orörd” Afrika och därmed ha ett nykolonialistiskt perspektiv. Dessutom anklagades Riefenstahl för att inte på något vis ta upp inbördeskrigen som rasade i länderna under perioden, eller andra svårigheter som stammarna levde med. Till exempel krävde den sudanesiska regeringen att nuba skulle bära kläder, nakenhet var förbjudet enligt muslimsk tro. ”Verkligheten intresserar mig inte”, var Leni Riefenstahls levnadsmotto.

Själv blir jag enbart hänförd av skönheten hos nubastammarnas medlemmar. Fotografierna består av både rena porträtt och människor utövandes olika aktiviteter och ritualer. De fantasifulla ansiktsmålningarna hos nubastammens krigare, kroppstatueringarna och frisyrerna för tankarna till likadana företeelser även i den moderna, västerländska kulturen.

Leni Riefenstahl.

I ett litet sidorum finns bilder från Riefenstahls dykarexpeditioner. Bilderna är visserligen vackra och man har skapat en svalare atmosfär i rummet och lagt till ett undervattensljud från högtalare, men de är ändå inte alls i samma grad intressanta som utställningens övriga material. Det intressanta är kanske snarare just att det är en så pass till åldern kommen dam som har tagit dem.

Utställningen som helhet är i mitt tycke mycket välgjord och omfattande och lärde åtminstone mig en hel del om kvinnan som regisserade Hitlers filmer. Med Leni Riefenstahl är det som med många andra; man kan skilja på person och verk.

Susanna Varis

Musik

Arctic Monkeys — Humbug

Blur — Midlife: A Beginner’s Guide to Blur

Boris & The Jeltsins — Låt det blöda & Bye Bye Bicycle — Compass

Chickenfoot — Chickenfoot

Death — For the Whole World to See

Ecovillage — Phoenix Asteroid

Ebba Forsberg — Ta min vals: Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen

Gossip — Music for Men

Hardcore Superstar — Beg for It

Jane’s Addiction — A Cabinet of Curiosities

King Creosote — Flick the Vs & Great Lake Swimmers — Lost Channels

Korta musikrecensioner LII

Kreator — Hordes of Chaos

Marie Bergman — Det liv du får

New York Dolls — ’Cause I Sez So

Passion Pit — Manners & Theoretical Girl — Divided

Pretty Whores — Teens of USA

Rancid — Let the Dominoes Fall

Ray Smith — Rockin’ Little Angel: The Sun Years, Plus

Sky Saxon och hans band The Seeds

Son Volt — American Central Dust & The Jayhawks — Music from the North Country: The Jayhawks Anthology & Hollywood Town Hall

Stratovarius — Polaris

The Bats — The Guilty Office

Två gånger Tom Malmquist: Smoke & Dial (Art by Accident) & Fadersmjölken

Träd, Gräs och Stenar — Hemlösa katter

Trick or Treat — Tin Soldiers

Tyr — By the Light of the Northern Star

Whitney Houston — I Look to You

Victor Olaiya — Victor Olaiya’s All Stars Soul International & Captain Yaba — Yaba Funk Roots