Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Rubrik

Death — For the Whole World to See
B.B.B.B.

Drag City

Äntligen!

1975 Gick en förmodar jag förväntansfull och euforisk grupp in i United Sound Studios i Detroit, de hade fått chansen att spela in sina låtar. Vad ingen visste då, var att det skulle dröja över 30 år innan skivan kom att släppas i sin helhet. I år kom den så äntligen ut efter otaliga rättighetstjafs och bråk om betalning. Det lilla Chicagobaserade skivbolaget Drag City har därmed gjort det ingen annan kunde - få ärslet ur och släppa en skiva som hållts undan från världens musikdiggare alltför länge.

Det är ett sorgligt faktum att det ibland går som det går för vissa grupper. När bullshitmaskinen maler på är det få som kommer undan. Men nu är skivan här och det är en ära att få recensera den 34 år för sent. Den är inte genomgående lysande, men bidrar med en viktig pusselbit till den afroamerikanska rockens utveckling som ledde fram till t ex punkgruppen Bad Brains. Att påstå att musiken är punk vore lite förmätet, men rock är det och den är på sina ställen så där charmigt udda.

Det börjar med högsta oktantal där “Keep On Knocking” kan få spöa skiten ur mig vilken dag som helst. Enkel ren rak rock med jävlar anamma-inställning så där som den bara har när den är bäst. Ännu bättre blir det i “Rock'n Roll Victim” där det börjar närma sig den förpunksrocken som jag hellre ser gruppen som, här fräser och väser det värre och det är en ren njutning att lyssna på. Tempot i låten är högt uppskruvat och den som sitter still till det här är antagligen fastspikad i stolen.

I låten “Prisoner” kan man spåra en del influenser från andra viktiga rockband vid tidpunkten som MC 5. Lite roligt att konstatera att därmed är det bevisat att inte ens vid tidpunkten med det segregerade samhälle som USA var i mångt och mycket, fanns vattentäta skott mellan svart och vit musik vilket ju är befriande. Och nog är det i den genren - protopunken - som man ska leta om man vill hitta rötterna till Deaths musik. För protopunk är dom, däremot inte punk.

Musiken är både kantig och obändig, här och där så där knyckig och ombytlig. “Where Do We Go From Here???” är kanske det tydligaste exemplet på det, nervigt och lite ettrigt. Att musiken är förstadiet till punk kan också spåras i att musiken är bygd på ett fåtal ackord som all bra rock är. I vissa låtar som “Politicians In My Eyes” blir det övertydligt där hela låten utom refrängen bygger på två ackord. När gruppen brakar ut i outrot och kostar på sig lite fler ackord, men hårdare spanking då är i varje fall jag så lycklig att flinar mitt allra värsta pervoleende. Det låter lite som musikens motsvarighet till “Stöna Med Stina”.

Det är på det hela taget en riktig härlig rock'n roll-resa lyssnaren bjuds på, snärtig och full av låtar som förebådar punken några år senare med en egensinnighet som är bestående än i denna dag. Det är synd att det tog så lång tid innan världen fick chansen att höra det här, men nu bjuds tillfället och det vore dumt att inte gripa det. För den skivan är inte bara bra, den är också extremt viktig. Viktig som ett tidsdokument, viktig som pusselbit till hur svart rock kom att utvecklas och viktig som en fingervisare till varför New Wave och punk kom att låta som den lät bara några år senare. Naturligtvis var Death i sin tur inspirerade av grupper som t ex MC 5, men också av New Yorks punkscen som redan innan den här plattan hade börjat formas. Men som sagt, ett extremt viktigt tidsdokument även om det tog lång tid.

Så letar du efter en skiva att både njuta av och som ger en viktig fingervisning om utvecklingen fram till punken, så är det definitivt Deaths skiva du söker. En viktig platta ur många olika aspekter med andra ord. “For The Whole World To See” är trots den långa väntan, värd detta även om det kan låta överdrivet med 34 år. Men få plattor tillför så mycket som denna och det är därför den är så viktig att greppa nu när den äntligen har kommit. Fyran den får i betyg är inte bara för att det är sådan nostalgi att äntligen få höra den, nej det är snarare för att skivan är både bra och viktig.

Dr. Da Capo

Musik

Arctic Monkeys — Humbug

Blur — Midlife: A Beginner’s Guide to Blur

Boris & The Jeltsins — Låt det blöda & Bye Bye Bicycle — Compass

Chickenfoot — Chickenfoot

Death — For the Whole World to See

Ecovillage — Phoenix Asteroid

Ebba Forsberg — Ta min vals: Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen

Gossip — Music for Men

Hardcore Superstar — Beg for It

Jane’s Addiction — A Cabinet of Curiosities

King Creosote — Flick the Vs & Great Lake Swimmers — Lost Channels

Korta musikrecensioner LII

Kreator — Hordes of Chaos

Marie Bergman — Det liv du får

New York Dolls — ’Cause I Sez So

Passion Pit — Manners & Theoretical Girl — Divided

Pretty Whores — Teens of USA

Rancid — Let the Dominoes Fall

Ray Smith — Rockin’ Little Angel: The Sun Years, Plus

Sky Saxon och hans band The Seeds

Son Volt — American Central Dust & The Jayhawks — Music from the North Country: The Jayhawks Anthology & Hollywood Town Hall

Stratovarius — Polaris

The Bats — The Guilty Office

Två gånger Tom Malmquist: Smoke & Dial (Art by Accident) & Fadersmjölken

Träd, Gräs och Stenar — Hemlösa katter

Trick or Treat — Tin Soldiers

Tyr — By the Light of the Northern Star

Whitney Houston — I Look to You

Victor Olaiya — Victor Olaiya’s All Stars Soul International & Captain Yaba — Yaba Funk Roots