Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konsert

Madonna — Sticky & Sweet Tour

Ullevi, Göteborg 20090808

I den allmänna ketchupeffekten av gästande storstjärnor på svensk mark, och då speciellt göteborgsk mark, år 2009 ingår även the Queen of Pop herself, Madonna. Undertecknad lyckades tack vare den hastigt insatta extrakonserten haffa åt sig biljetter till tilldragelsen. På 19 år har Madonna inte uppträtt i Sverige, trots idogt samarbete med svenska videoregissörer och producenter, trots benäget utlånande av nationalklenoderna i form av ABBA och låten ”Gimme Gimme Gimme” har världens största Madonna inte behagat gästa. Så nu var det på tiden, om ni frågar mig.

Givetvis oreras det i allehanda publikationer om detta veckor i förväg och främst behandlar analyserna Madonnas alla män, skandaler, adoptioner, skönhetsoperationer, trimmade kropp, divalater, kabbala, hemliga kravlistor, olika images genom åren och annat lika relevant. Att det förbrukas 120 par nätstrumpor under denna turné upplever jag som ett alldeles nödvändigt underlag för min förståelse av fenomenet Madonna (tack för upplysningen, Expressen!).

Ullevi är en stor arena och inte alls av samma behändiga rundgångskonstruktion som exempelvis Globen, så vi får en bra promenad i vår sökande efter rätt entré. Det har sålts sammanlagt nära 110 000 (!) biljetter till de båda konserterna och omgivningarna kring Ullevi har förvandlats till ett Madonna marknads-/camping-/festivalområde. Det är en hel belägring av människor utanför arenan fortfarande efter konserten och många tar kanske chansen att uppleva musiken två kvällar i rad. Våra biljetter är de billigaste möjliga och vi sitter i en sektion högt uppe långt bak. Det positiva med placeringen är att det ger god överblick över hela arenan.

Vi är på plats i relativt god tid vid 18.30 och det visar sig att vi inte hade behövt skynda oss alls. The Queen herself äntrar scenen på sin M-formade tron först cirkus tre och en halv timma senare. Innan dess bjuds vi på så gott som ingen underhållning alls. Det står en DJ mitt på scen bakom ett gigantiskt mixerbord och spelar monoton dansmusik i någon timme. På skärmarna ålar en danserska mixad med lite djungelbilder och ökenbilder. Trist så det förslår. Jag hajar till enbart av en insamplad Lady GaGa, samt likaledes insamplad U2. Det här kan vara en liten blinkning åt DJ-kulturen, med vars hjälp kvällens Donna startade sin väg mot stjärnorna en gång i tiden. En liten payback så att säga.

Madonna — Sticky & Sweet Tour 2009.Sedan, när träsmaken redan infunnit sig i skinkorna, exploderar så hela scenen i ett färgfyrverkeri och Madonna glider in på sin tron. Från vår synvinkel sett är det myrornas drottning som uppenbarar sig, ett teleskop skulle ha varit behändigt att ha. Nu finns det ju självklart dessa storskärmar, som på alla riktiga konserter nuförtiden, så upplevelsen blir alldeles utmärkt i alla fall.

De första låtarna ”Candy Shop” och ”Beat Goes On” är inget som får igång mig på något vis, den gräddvita bilen som rullar ut på scen med Madonna och dansarna inhysta är förstås effektfull, men jag är nog samtidigt en smula förhäxad över faktumet att det verkligen är Madonna som står där nere på scen. Madonna är i en exklusiv kategori även bland superstjärnor, hon är ett begrepp, hon är närmast en odödlig, en modern gudinna på Olympen. Första gången jag såg Madonna uppträda var i sändningarna från Live Aid-galan 1984. Hon hade rött hår, rött läppstift, blommiga tights, glansig kappa, en hel bijouteriaffär kring halsen och var det kaxigaste lilla stycke världen hade skådat på länge. Hon hade precis råkat i blåsväder för sitt uppträdande på MTV Music Awards, där hon utfört en något vågad dans och utropade nu från scen att hon minsann inte skulle ta av sig ett skit idag, annars skulle de väl dra henne inför rätta om tio år…

Men nu är det alltså 2009, ett kvartssekel har passerat och Madonna står på scen i Göteborg. Efter flirten med rapmusik och en ”Human Nature” hopmixad med Britney Spears kommer det första numret som verkligen lyfter: ”Vogue” ihopmixad med ”4 Minutes”. Överlag är musiken hopflätad med mixar av två låtar till en, invävda melodislingor från andra artister (allt från Sex Pistols till Cheap Trick) och ett tick-tack-tema, som vid flera tillfällen, genom budskap på skärmarna refererar till att tiden är knapp, vi måste ta hand om vår planet. Instuckna i den sprakande showen finns alltså olika politiska ställningstaganden (bland annat med bilder på Aung San Suu Kyi, Dawit Isaak samt Anna Politkovskaja) och framför allt budskap om miljöhoten vi står inför. Självklart finns även lite gudssymboler och kabbala-referenser med hebreisk text inbakade i de visuella effekterna.

Madonna.

Efter ”Vogue” står några riktigt temperaturhöjande låtar på tur: ”Into the Groove”, ”Holiday” och ”Dress You Up”, alla klassiska Madonna-praliner. Falsksången sitter som en smäck och det ger dels ett trevligt kvitto på autenticitet samt bryter av mot det fulländat perfekta. Det underfundiga med Madonna är ju att hon varken är en stor sångerska, dansare eller musiker, men hon är en storslagen entertainer. Under ”Holiday” görs en hyllning till den nyligen bortgångna King of Pop, Michael Jackson. En dansare utklädd till Michael Jackson utför en karakteristisk MJ-koreografi till tonerna av ”Billie Jean” och ”Wanna Be Startin´ Something”. Hyllningen får publiken att formligen explodera. Det dansas och hoppas överallt, även längst bak hos oss, och applåderna vet inga gränser.

”She´s not Me” dämpar ner stämningen betydligt. På scenen står skyltdockor klädda till Madonna under olika tidsepoker, det finns bland annat en Madonna från ”Material Girl”-videon, en Madonna från ”Like a Virgin”-videon och Madonna dansar runt dem, slår på dem och knuffar dem sjungandes ”She´s not Me”. Ett mycket uppenbart budskap om att hon nu är en helt annan person än disco-starleten från 80-talet men också med ett stråk av kluvenheten som många stora stjärnor upplever mellan stjärn-jaget och det egna jaget.

Inledningen till nästa underbara nummer ”Music”, är hopflätad med ”Last Night A Deejay Saved My Life”, återigen en referens till DJ-världen. Efter denna favoritlåt glider showen sakta men säkert över i en slags Eurovision Song Contest-stämning. ”Spanish Lesson”, ”Miles Away” och så småningom ”La Isla Bonita” sammanvävd med folkmusik. Under denna multi-kulti-uppvisning rullar den gedignare visuella kompositionen med tema miljöhot på skärmarna. Där är det stormar, ökenutbredning, istidsvyer och inzoomingar på Google maps. När ”Doli Doli”, en rumänsk folksång spelas, finns inget som skiljer föreställningen från Eurovision Song Contest.

”You Must Love Me” bryter temat något och med ”4 Minutes” är vi tillbaka i Madonna-land. ”Like A Prayer” är magnifik, showens klart bästa nummer och får arenan att lyfta än en gång. Publikhavet dansar och sjunger och det blir en mycket överväldigande känsla av 50 000 människors entusiasm. Resten av konserten är en yra av ren och pur glädje och ytterligare några av Madonnas största nummer; ”Frozen” hopmixad med ”Open Your Heart”, ”Ray of Light” och ”Give It 2 Me” som final.

Madonna.

Helhetsintrycket blir något blandat. Personligen hade jag mycket gärna hört hur många låtar från förra plattan ”Confessions on the Dancefloor” som helst och speciellt roligt hade det självklart ha varit att höra ”Hung Up”. Nu heter turnéen ”Sticky & Sweet”- tour och med tanke på det så är jag ändå glad att en stor del av konserten bestod av gammalt och gott hitmaterial och inte musik från den senaste skivan. Madonna är ett proffs uti fingerspetsarna, hon ser sig själv som en ”konstnär” eller ”lärarinna” snarare än en entertainer. Jag tycker inte hon borde förneka en av sina största styrkor.

Jag är ändå fortfarande något skakad över att jag verkligen har bevittnat en Madonna-konsert. Som ett troget fan genom decennierna hade jag gett upp hoppet om att hennes majestät någonsin skulle ge en konsert på svensk mark. Hon kom, hon sågs, hon segrade. Vi fick en alldeles underbar och sprakande, välproducerad och fullspäckad afton med världens största kvinnliga artist. Long live the Queen!

Susanna Varis

Musik

Arctic Monkeys — Humbug

Blur — Midlife: A Beginner’s Guide to Blur

Boris & The Jeltsins — Låt det blöda & Bye Bye Bicycle — Compass

Chickenfoot — Chickenfoot

Death — For the Whole World to See

Ecovillage — Phoenix Asteroid

Ebba Forsberg — Ta min vals: Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen

Gossip — Music for Men

Hardcore Superstar — Beg for It

Jane’s Addiction — A Cabinet of Curiosities

King Creosote — Flick the Vs & Great Lake Swimmers — Lost Channels

Korta musikrecensioner LII

Kreator — Hordes of Chaos

Marie Bergman — Det liv du får

New York Dolls — ’Cause I Sez So

Passion Pit — Manners & Theoretical Girl — Divided

Pretty Whores — Teens of USA

Rancid — Let the Dominoes Fall

Ray Smith — Rockin’ Little Angel: The Sun Years, Plus

Sky Saxon och hans band The Seeds

Son Volt — American Central Dust & The Jayhawks — Music from the North Country: The Jayhawks Anthology & Hollywood Town Hall

Stratovarius — Polaris

The Bats — The Guilty Office

Två gånger Tom Malmquist: Smoke & Dial (Art by Accident) & Fadersmjölken

Träd, Gräs och Stenar — Hemlösa katter

Trick or Treat — Tin Soldiers

Tyr — By the Light of the Northern Star

Whitney Houston — I Look to You

Victor Olaiya — Victor Olaiya’s All Stars Soul International & Captain Yaba — Yaba Funk Roots