Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konsert

New York Dolls B.B.B.B.B.

Strand Stockholm

Ibland går återuppståndna grupper i stå eftersom de egentligen saknar existensberättigande. Rockhistorien är fyllda av band som borde fått förbli just före detta. Men så finns motsatsen, band som faktiskt har funnit ett andra liv och som har fått tillbaka både inspirationen och lusten att skapa något nytt i stället för att bara vila på det som en gång var. New York Dolls gick i graven 1975 men återuppstod 2004 och tillhör för en gångs skull just den kategorin som faktiskt skänkt sina lyssnare en hel del intressanta nya saker som till exempel två nya skivor med ypperligt innehåll.

På Strand i Stockholm den 26 Juli visade gruppen att det finns fler anledningar än bra skivor till att gruppen har ett fortsatt existensberättigande, de visade att de är ett band som är så spelsuget att de var där för att ge publiken en omgång de sent skulle glömma.

Dr. Indie hade laddat upp länge och jag hade klätt mig i högtidsdräkten med Sultans Of Ping-Tshirten för att hedra dagen då vi återigen steg in på Strands rockklubbvid Hornstullsstrand i Stockholm. Eftersom vi båda hade beskådat bandet och det smiskpartajet som de ställde till med på Berns för några år sedan, var stämningen och förväntningen uppskruvad.

Operamusik brukar för vissa konserter vara skvallrande om att något är i antågande och så också den här gången. Strax före bandet äntrar scenen blåser denna ljuva musikform nämligen ut ur högtalarna. Snart står de där och inledande “Looking For A Kiss” är som skänkt från ovan. Snart staplar bandet upp den ena dängan efter den andra. Nytt och gammalt varvar varandra och man börjar inse att det här bandet har en uppsjö av bra låtar att bjuda på.

Johnny Thunders blev en gång omskriven som en gitarrist som lät som en knivfajt, Steve Conte gör också han allt för att låta som en riktig jävla catfight och han lyckas.Uppbackad av Sylvain Sylvain låter de två gitarristerna som om varje ton ska skära upp mig från topp till tå. Det bästa av allt är att trots beskrivningen är det ljuvligt. Jag kommer att vårda ärren efter konserten i många år framöver och med vördnad titta till dem varje dag. När den gode Steve tillsammans med de andra i bandet går över i crescendo i avslutande “Personality Crisis” där han spelar ståbas på gitarren som ylar lyckligt, då är jag både smiskad, salig och sorglös hela vägen. Det är så bra att “bra” egentligen inte beskriver hur bra det faktiskt är.

Charmen är nästa kapitel, det är hela tiden med en total kärlek till det de försöker och lyckas med att göra. Men det är charmen man kommer att komma ihåg. För när gruppen påbörjar den ursprungliga versionen av “Trash” för att i mitten bara avbryta och genom David Johansen låta meddela att “This is for all you loverboys” och fortsätta låten men nu i den senare versionen med reggaerytmer, då är något fulländat.

Skämten mellan David Johansen och Sylvain Sylvain är också så där lagom charmiga. När Sylvain spelar knegare som klagar på utsikten att inte få betalt, och Johansen slänger tillbaka bollen med kommentaren “something like that, dude” då ler fler än jag. Det är med andra ord en grupp med en harmoni på mer än ett plan som står där framför oss. Under de rådande omständigheterna gjorde detta dem bara än mer livsfarliga för nu var arsenalen som de malde ner publiken med än bredare. Kanske var det lite som att sätta en eldkastare i händerna på en sexåring och be denna tända ljusen i vardagsrummet, men jämrans vad eldfängt det hela blev. Jag är fortfarande alldeles salig.

Charm, ös och en jävla anamma är en oslagbar kombination och publiken är inte sen att reagera. En respons som är betydligt mer välkomnande mot bandet än den de fick när de spelade på Berns för två år sedan. Smiskningarna går inte obemärkt förbi som de gjorde på Berns, bandet får omedelbar respons på sina små utkast som i allsångsstunderna Sylvain Sylvain drar igång vilket de inte fick på Berns och så vidare. Allt är helt enkelt bättre än den gången. Bandet var förträffligt redan då, men den här gången får de den respons de så väl förtjänar.

Det här bandet är skickliga nog att veta hur de ska manipulera en publik på det där hemtrevliga sättet, charmigt nog att få med publiken på varenda liten not och rock'n rolliga nog att få mig att iklä mig mitt allra bredaste pervoleende. Det är helt enkelt fulländat och inget mindre. Många gånger har jag gått hem med ett halvt leende, den här kvällen gick jag hem med ett helt men inte förrän Dr. Indie och jag hade varvat ner med lite rockquiz och en drink för att fira en fulländad afton och dess avrundning. Nastrovnje till New York Dolls och alla som förhoppningsvis kunde gå hem lika lyckliga som jag själv, den kvällen somnade jag garanterat med det där efterlängtade leendet som bara fullvärdiga musor med full smiskpotential kan förse mig med. Kan man bli mer nöjd än så?

Dr. Da Capo

Musik

Arctic Monkeys — Humbug

Blur — Midlife: A Beginner’s Guide to Blur

Boris & The Jeltsins — Låt det blöda & Bye Bye Bicycle — Compass

Chickenfoot — Chickenfoot

Death — For the Whole World to See

Ecovillage — Phoenix Asteroid

Ebba Forsberg — Ta min vals: Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen

Gossip — Music for Men

Hardcore Superstar — Beg for It

Jane’s Addiction — A Cabinet of Curiosities

King Creosote — Flick the Vs & Great Lake Swimmers — Lost Channels

Korta musikrecensioner LII

Kreator — Hordes of Chaos

Marie Bergman — Det liv du får

New York Dolls — ’Cause I Sez So

Passion Pit — Manners & Theoretical Girl — Divided

Pretty Whores — Teens of USA

Rancid — Let the Dominoes Fall

Ray Smith — Rockin’ Little Angel: The Sun Years, Plus

Sky Saxon och hans band The Seeds

Son Volt — American Central Dust & The Jayhawks — Music from the North Country: The Jayhawks Anthology & Hollywood Town Hall

Stratovarius — Polaris

The Bats — The Guilty Office

Två gånger Tom Malmquist: Smoke & Dial (Art by Accident) & Fadersmjölken

Träd, Gräs och Stenar — Hemlösa katter

Trick or Treat — Tin Soldiers

Tyr — By the Light of the Northern Star

Whitney Houston — I Look to You

Victor Olaiya — Victor Olaiya’s All Stars Soul International & Captain Yaba — Yaba Funk Roots